Key, nästan 6 månader. Foto: Sara Svensson

Lilla Key har nu varit i Sverige hos fodervärden Sara i 2,5 månader och både jag och Sara har fallit pladask för den här häftiga lilla tjejen. Det både är och ska bli så roligt att följa deras resa tillsammans. Vi är verkligen supernöjda med Key så här långt. Hon är en tjej som gillar att gosa och när hon träffar någon hon känner blir hon överlycklig och ger ifrån sig små gulliga och märkliga morrliknande ljud. Hon är social och enkel att hantera. Hon har en väldigt bra kamplek och hon är snabb med ett bra tryck i sig både i träning och lek. Hon fokuserar enkelt på arbete och sin förare oavsett miljö och så fort man bryter arbetet/leken för stunden lägger hon sig ner och vilar även om andra hundar gör roliga grejer runtomkring. En riktigt välmonterad av- och påknapp med andra ord. Hon är väldigt lyhörd på sin förare och har fått träffa får ett par gånger, där hon visar upp en hel del fina grejer redan.

Key utanför vallhagen

Key direkt efter vallpass, med fåren i hagen intill och främmande hundar någon meter ifrån henne.

Vi är ganska fascinerade av hur balanserad hon är, särskilt med tanke på att hon inte har varit med om så mycket annat än gården hon bodde på hos uppfödaren innan hon kom till oss. Det som Sara har behövt jobba lite extra på med henne är att komma tillbaka med leksaker och hundmöten vid promenad. Hon tycker om andra hundar, men vet inte alltid riktigt hur hon ska bete sig i början vid möten innan hon hälsat. Hon har ju mest sett främmande hundar utanför grinden vid hemmet och då hängt på de andra hundarna i hemmet med att försöka skrämma bort dem. Men hon har i grunden ett väldigt bra hundspråk så detta är inget som bekymrar och det har redan blivit väldigt mycket bättre. Hon är nu enkel att bryta och börjar inte studsa mot mötande hundar förrän de är ganska nära.

Key_16v5

Kort och gott är hon en ganska okomplicerad hund så här långt. Hon verkar tycka att livet leker och hon älskar att springa fort fort. Imorgon blir hon 6 månader, så hon är så klart fortfarande väldigt ung och det kan vara svårt att säga vad det kommer bli av henne. Men vi gillar verkligen vad vi ser så här långt. Hon är en störtskön liten tjej som är lätt att älska. En tjej som är svår att motstå och som charmar sin omgivning rejält.

Kiwi

2016 har avslutats och 2017 är redan igång. Vi ser med spänning på vad det här året kan komma att erbjuda och som så många den här tiden på året funderar jag över vad man ska ha för mål, både när det gäller det här året men även mer långsiktigt.

Det är kul det här med målsättningar. Det finns så mycket man kan sätta mål för och det finns stora fördelar med att faktiskt ta sig tiden att göra det. När man preciserar sina mål blir det tydligare vad man kan behöva göra för att nå dem.

Man brukar prata om att sätta SMARTa mål:

S – Specifikt. Målet ska vara tydligt och väldefinierat.
M – Mätbart. Målet ska kunna mätas och jämföras med tidigare prestationer.
A – Accepterat. Målet måste vara accepterat av dig och kanske även din omgivning.
R – Realistiskt. Uppnåeligt, men inte utan ansträngning, varken för lätt eller för svårt.
T – Tidsbestämt. Målet ska ha en deadline. Det skapar fokus och motivation.

Det är bra att sätta både långsiktiga och kortsiktiga mål. Ex, under hundens livstid, inom fem år, inom ett år, inom en månad, veckan som kommer. Man behöver ALLTID delmål till de långsiktiga målen.

Vi brukar även rekommendera att träna på att sätta mål och jobba för att hålla dem. Det kan vara inom vad som helst, behöver inte vara hundträning. Träna på att skapa goda vanor och sätta SMARTA mål. Det kan vara att göra ”plankan” varje dag, fota varje dag, gå ut med hunden x antal timmar/vecka, diska varje dag, träna lydnad med hunden tre gånger/vecka, göra inkallningsövningar 3 gånger om dagen, skriva något positivt om sig själv varje dag osv.

Go for it!

”Mästare skapas inte i gymmet. Mästare skapas av något som de har djupt inom dem: en vilja, en dröm, en vision. Viljan måste vara starkare än omständigheterna.” – Muhammed Ali

Vinna, 10 år
Om du bara kunde berätta vad som är fel

Jag är så orolig för Vinna just nu. Någonting har inte känts riktigt rätt med henne under en längre tid. Nu när jag försökte sammanställa symptom inför veterinärbesöket, blev det så mycket tydligare för mig. Någonting är väldigt fel. Hon mår inte alls bra.

Bara det faktum att hon äter så långsamt och inte ens alltid behagar skynda sig dit om Tuva slänger något ätbart på golvet, är i sig stor anledning till oro. Jag har skämtsamt sagt förr att den dagen Vinna petar i sig maten måste hon vara döende eller något. Så ni kan tänka er min oro nu när hon faktiskt gör så. Ihop med en massa andra små symptom gör det att jag känner mig väldigt orolig för min älskade vän. Vinna som har en så stor del av mitt hjärta. Som har hjälpt mig så mycket här i livet. Mitt ankare i stormen.

I torsdags var vi hos veterinären för att kolla upp vad som felas henne. Veterinären kände igenom henne från topp till tå, böjde igenom alla leder ordentligt, kollade hjärta, och mun men hittade ingenting. Vi pratade om alla symptom och vad det skulle kunna bero på, men som hon sa så stämmer de symptomen in på i stort sett alla sjukdomar så jag kunde såklart inte få några svar på vad som är problemet med henne just nu. Tre rör blod togs för att kolla om man kan hitta någonting via det. Med lite tur skulle jag få svar igår, men det fick jag tyvärr inte. Så jag måste vänta tills efter helgen alltså. Och eftersom det är långhelg får jag inte svar förrän på tisdag. Enda gången man inte är glad över långhelg…

Så nu går jag här och oroar mig, trots att det inte tjänar någonting till. Bara att vänta tills vi får svar, så får vi se hur vi går vidare. Någonting är det ju, och nu är det inte ens längre bara jag som ser det. KatastroftänksEmelie börjar tänka på cancer och annan skit. Nu behöver det ju inte vara så illa men jag kan inte låta bli att tänka på allt som skulle kunna vara fel. I mitt huvud är hon just nu döende. Men förhoppningsvis är det bara någonting lättfixat. Men den här väntan… Jag vill bara veta vad det är… NU!

Vinna_juni6
Vinna_juni5
Vinna_juni4
Vinna_juni3
Vinna_juni2

Vinna_april1

Det börjar gå mot den tiden att jag börjar tänka på att pensionera Vinna från agilityn. Jag velar fram och tillbaka och vet inte riktigt vad som är bäst. Det kan tyckas som ett fånigt beslut att nojja så över. Men åh vad mycket ondare det gör i hjärtat att tänka på detta än jag hade väntat mig. Det är liksom en era som går mot sitt slut och det känns rätt jobbigt faktiskt. Fånigt kanske, men så är det.

Pensionera henne nu eller inte? Med de andra hundarna har valet varit ganska självklart. Mingo blev äldre och skröpligare och tävlingarna var aldrig särskilt viktiga för honom. Issa fick polyartrit meningit strax efter vår silvermedalj på SM och valet togs därmed åt mig. Taxie fick ryggproblem i och med L7S1. Zazzi visade att det var färdigtävlat när hon inte tyckte att det var riktigt lika roligt längre och hennes rädslor började komma tillbaka på tävling. Mira fick pensioneras i samma veva, då tävlingar aldrig riktigt var hennes grej.

Men Vinna? Vinna ÄLSKAR att få tävla. Fortfarande. Hon blir så förbannat jäkla lycklig varje gång hon förstår att det är hennes tur att få värma upp och in och köra och visa upp sig. Som en valp på nytt liksom. Att ta det ifrån henne (och mig) känns sådär. Men hon börjar bli gammal. Hon är tio år nu. Hon är fräsch i kroppen och har varit rört sig riktigt fint på tävlingarna det senaste året, även om det såklart syns att hon är äldre. Men: i år har hon redan varit skadad tre gånger. Två gånger i muskler och en gång då hon skadat ögat. Det sistnämnda känns väl mer som en ren olyckshändelse och även om de andra två skadorna väl är är det också, så är det ändå så att det är lättare hänt att få skador när man blir äldre… särskilt när man inte riktigt inser att man börjar bli gammal och fortfarande far omkring som en unghund. Och så har hon ju sin anaplasma dessutom.

På tävlingen förra helgen fick jag bryta första loppet då hon pep till när hon kom ut ur en tunnel och jag inte riktigt tyckte att hon rörde sig rent. Jag hade inte sett något på henne innan loppet, men mest troligt är att skadan redan var påbörjad då och gick upp mer under loppet. Så nu blir det konvalescens ytterligare en tid innan hon kan sättas igång igen. För varje gång tappar hon även lite muskler. Muskler som inte är riktigt lika enkelt att bygga upp på en äldre hund.

Så vad gör man? Pensionerar? Inte pensionerar? Vad är rätt? Köra vidare tills hon inte orkar/vill på samma sätt längre, med risk för skador och att jag tävlar henne utan att förstå att hon kanske har ont någon gång? Pensionera henne, trots att hon fortfarande älskar att tävla? Och ta hennes besvikelse gång på gång, försöka få henne inkluderad, men veta att hon är för smart och ändå fattar? Och min egna rent egoistiska känsla av deppigheten över att aldrig få tävla agility med henne igen. Aldrig få ha så roligt tillsammans med henne på tävlingsbanorna igen och se hennes ögon lysa av glädje på det där sättet. Att bara ha Elit att tävla med på riktigt. Gah! Hur jag än vrider och vänder på det känns det bara fel, oavsett beslut.

Just nu lägger jag beslutet lite på hyllan för en tid. Vi är anmälda till en tävling i maj, en i juni och en tävling i juli. Jag känner att jag nog får känna lite hur det känns då. Känns hon mer skröplig, eller på något sätt har svårare på banan så blir det pensionering. Gör hon inte det, utan mer känns som hon gjorde förra året så kör vi på ett tag till. Så får det bli.

Elit,Vinna,Mira
Älskade pälsklingarna. Snart är två av tre pensionärer. Känns konstigt.

Elit, 5 år

Idag kvalade jag och Elit till Agility-SM 2016. Tjohoo! Vi behövde en SM-pinne till i hoppklass men tog två, genom en 8:e plats (av 59 starter) och en 4:e plats. Så nu är Elit en av de hittills fyra aussies som har kvalat till SM individuellt.

Jag och Elit

Som om detta inte vore nog, så innebär detta dessutom att MiVinna’s kennel alltså har avkommor som har kvalat till SM i tre olika grenar: Bruks – spår, lydnad och agility.

Och som om inte det vore nog, så fick jag dessutom jättefina rapporter under dagen från Sofia och MiVinna’s Balinor (Elits kullbror) som varit ute och tävlat lägre klass sök, med en riktigt fin känsla och dessutom uppfyllt till högre klass sök!

Jag skulle redigera lite bilder som jag tagit på sistone. När jag går igenom bilderna på Elit slår det mig (inte för första gången) att jag nog borde ha döpt henne till Glader istället…

Elit_Glader

Elitagility

Vecka 2 under vår projekttid, blev det inte så mycket fokuserad träning eftersom jag både jobbade en del och vi dessutom sedan drog ner till Gåsahoppet där vi hade tre riktigt roliga dagar på agilityplanen.

Men nu är vi tillbaka i vardagen igen och satsar ytterligare på att bli snabbare. Efter Gåsahoppet lade jag upp en plan, som jag bollade lite med Eva Marie. Jag är riktigt nöjd med den här planen och har hittills skött mig relativt bra med att följa den.

– Korta intervaller på cykel: 1 gång/vecka
– Trickträning minst 5 pass/vecka.
– Backsprint: när tillfälle ges (ja, jag vet: något diffust 😉 )
– Explosivitetsträning på agilitybanan: 2 ggr/vecka
– Explosivitetsträning utan hinder: minst 5 ggr/vecka
– Ban-/teknik-/slalomträning 1 gång/vecka.
Trickträningen har jag slarvat med, men i övrigt har jag hållt planen rätt bra.
När jag jobbade med explosivitetsträningen blev det ännu mer uppenbart att vi behöver jobba lite mer på leksakshantering. Jag har vetat det rätt länge, men inte orkat bry mig om det. Nu känner jag dock att det faktiskt är en ganska nödvändig bit för att få till det andra. Så bara att ta tag i det jag borde ha tagit tag i när hon var yngre. Gör om gör rätt. När Elit ska ta leksaken om jag håller den i handen hoppar hon gärna och kommer seglandes i luften sista biten, för att ta tag i leksaken så nära min hand som möjligt. Lyfter jag inte leksaken i sista sekund kan det till och med hända att hon tar i handen istället. Så jag har helt enkelt bara lyft leksaken lite när hon kommer farande, istället för att ta tag i problemet. Det har inte heller spelat någon som helst roll om jag har haft leksaken i ett långt snöre. Hon siktade ändå mot handen. Jag skulle vilja att hon satsar mer mot leksaken än hon gör och mer driver in mot den istället för att hoppa uppåt. Så nu har jag lagt två pass på att även jobba med leksakshantering ihop med explosivitetsträningen och på bara de här två passen är det redan så mycket bättre. Även när jag testade med explosivitet på hinder, tog hon leksaken bra.
Det absolut svåraste är när jag håller i leksaken en bit från marken. Då siktar hon gärna mot handen. Men även det börjar bli bättre. På ena klippet syns det tydligt att hennes gamla tanke om att sikta mot handen finns länge hos henne, innan hon till slut siktar mot leksaken istället. Här kommer lite klipp på lite av den explosivitetsträning och leksakshantering vi har jobbat med. Det här är från andra passet:
Och här kommer ett par filmer från teknik-/banpass: