IMG_4706_edited-1

För några veckor sedan for vi iväg till USA för att semestra och för att hämta hem lilla Vega. Den här lilla tjejen dundrade in i våra liv och har verkligen tagit oss med storm. Hon är en superhäftig liten tik och hon verkar besitta många av de egenskaper jag har sökt så länge efter. Hon är i dagsläget social, orädd, har mycket tryck i sig, matglad, hög leklust, fin förighet och samarbetsvilja men samtidigt med en trevlig självständighet och hon älskar att träna. Därtill verkar hon än så länge ha en fin förmåga att växla mellan passivitet och aktivitet.

Hon är uppvuxen på landet och ute i hundgård och har därmed inte varit med om så mycket innan jag fick henne. Därför har det varit extra fascinerande att se hur hon tar sig an nya miljöer och situationer. Hennes attityd har hela tiden varit ”Hallå världen! Här kommer jag!” och det är så himla häftigt att se. Bilar, lågt flygande plan och tåg som svischar förbi är inget som bekommer henne. Att knata runt på en flygplats är inget konstigt det heller utan det görs med en glad svans. När vi badade henne hos uppfödaren lade hon sig ner och bara njöt när vattnet spolade över henne. Första gången hon fick se en sjö kastade hon sig direkt ut, tyckte att det var döhäftigt och hon tog sina första simtag redan första badtillfället. Första veckan med henne var det i stort sett ett nytt hotellrum varje dag och nya ställen. Inga konstigheter alls och hon har tagit allt med ro. Väl hemma efter lång flygresa och lång bilfärd traskade hon glatt runt i sitt nya hem och hon gjorde sig snabbt hemmastadd i sin nya flock. Förvånansvärt nog tjurade Elit bara första kvällen, men smälte snart för denna lilla goding och leker nu redan fint med henne och tycker att det är en rätt lattjo liten hund vi har fått med oss hem. Jag håller helt och fullt med.

Jag är så himla glad i den här hunden. Vi har redan så roligt ihop och jag hoppas att vi kommer fortsätta att ha så här kul ihop i många många år framöver. Med lite flyt så kanske kanske hon kan få bli min nystart på kenneln om några år också. Men det vågar jag knappt hoppas på längre.

Välkommen till Sverige Cut’n Loose Mi Vinna Vega!

26176531_10212542195524660_555231234_n

Annonser

Jag hade tänkt blåsa liv i den här bloggen igen när lilla Vega flyttar hit i juni. Men så händer saker som gör att jag känner behov av att få skriva av mig av mina tankar nu. Lilla Mira förtjänar ett eget blogginlägg.

Det är så tyst och enkelt här hemma nu. För tyst. För enkelt. Lilla Mira finns inte mer. I fredags fick hon troligtvis en hjärnblödning. In till veterinären för undersökning och för att diskutera alternativ. På den dagen om exakt en månad skulle hon fylla 14 år. Det är mycket för en hund. Men ändå. Mira var så pigg och fräsch för sin ålder. Det var bara en vecka sedan hon följde med på en cykeltur och glatt sprang 4 km. Medan jag flåsade som sjutton, visade hon inga trötthetstecken alls. Fast strax innan snön försvann började hon kännas lite seg på promenaderna och jag började fundera på om åldern började ta ut sin rätt. Började förbereda mig. Men så försvann snön, och hon blev sitt pigga vanliga jag igen. Kanske tillfälligt, kanske inte. Vad vet jag.

I fredags ändrades allt och beslutet kom plötsligt så mycket närmre än jag hade trott. Inne på veterinärkliniken charmade Mira både veterinär och assistent. Hon älskade all uppmärksamhet hon fick. Det såg jag. Myste med folket och fick godis. Samtidigt som hon mådde illa, var yr och vinglade. Vi diskuterade alternativ. Jag lämnades ensam med Mira en stund för att tänka. Jag ringde mamma och Clas för att höra deras åsikter. Men i slutändan var beslutet mitt att ta. Och jag tog det där fruktansvärt jobbiga beslutet att låta henne somna in. Det där beslutet som de senaste dagarna har fått mig att känna mig som en mördare. Det var rätt beslut men ändå känns det så fel. Ändå känns det så jobbigt. Som jag sa till veterinären så hade det känns enklare att ta det där beslutet om hon bara hade känts lite mer skröplig innan. Men hon har ju varit så fräsch och pigg, förutom den där lilla perioden för några veckor sedan. Hängt med på cykelturer, träning och långa långa promenader utan problem. Men som veterinären sa så var kanske det här det bästa som kunde hända henne ändå. Att hon just fick ha det så bra in i det sista istället för att sakta tyna bort och inte orka med. Självklart har hon rätt. Mira har haft ett bra liv och hon fick ett bra avslut. Men oj vad ont det gör. Och jag känner mig ändå som en mördare.

Lilla Mira. En väldigt speciell liten hund som verkligen kunde göra mig helt tokig. Som in i det sista fortfarande sällan gjorde som jag ville, så som aussiesarna gjorde. När vi skulle gå in på tomten efter promenad fick jag nästan alltid stå och ropa som en galning på henne. Extra mycket sedan i vintras när hon började höra dåligt. Hon passade på att göra lite annat på vägen. Lite Alfons Åberg över henne. ”Jag ska bara…”  På kvällen när jag släppte ut dem för kvällskissen gick aussiesarna ut och kissade direkt och kom sedan och ställde sig på trappan för att få komma in, medan Mira gick ut och ställde sig och spanade lite istället. Eller gick och nosade eller något annat. När jag öppnade dörren för att släppa in dem igen kom Mira på att hon nog skulle ta och göra ifrån sig i alla fall. Kanske både kissa och bajsa förresten och jag fick snällt stå och vänta. Varje kväll… Ibland skyndade jag på proceduren genom att öppna dörren för att släppa in dem bara någon minut efter att jag hade släppt ut dem. Det kunde ibland skynda på processen lite. Ibland… Hon tränade mitt tålamod varje dag med sitt ”Jag ska bara…”

Mira, som tyckte att mattor var till för att kissas på och att man då och då kan gå och bajsa inomhus på natten (eller dagen eller när som helst för den delen om hon kände för det, särskilt om det var dåligt väder ute) och säga till genom att skälla EFTER hon hade gjort ifrån sig…

Mira, som skällde när inte allt var i sin ordning. Glad, upprörd eller arg spelade ingen större roll. Det skulle höras när det var något.

Mira, som när hon blev stressad/upprörd/jätteglad behövde bita i något (en gång råkade det bli i Thobias ben). Som alltid sprang och hämtade en leksak när man kom hem. Nästan alltid något hon egentligen inte fick ha, som t ex Tuvas leksaker. Apropå Tuvas leksaker vet jag inte hur många kritor och leksaker hon har tuggat sönder för Tuva också. Hon kunde liksom inte bara låta bli. Mycket roligare med Tuvas grejer än med hundleksaker också.

Mira, som var som ett syskon till Tuva. De var som två småsyskon som retade gallfeber på varandra, samtidigt som de kunde ha otroligt roligt ihop och älskade att umgås med varandra. Men de kunde verkligen inte låta bli att reta varandra när de var ihop.

Mira, som plötsligt under koppelpromenader började bita och dra i kopplet så att det kändes som att man hade fått en liten abborre på kroken. ”Nu har jag fått napp” sa vi. ”En abborre”. Mira älskade detta. Att skutta runt och rycka i kopplet. Detta gjorde hon under alla sina nästan 14 år. Och vi älskade det också.

Mira, som tävlade agility i klass 3 men det var aldrig särskilt noga för henne. Hon var lika glad över att bara vara hemma och småpyssla med mindre aktiviteter. Så hon pensionerades när hon var 7.

Mira, som de senaste 2,5 åren fått gå koppelpromenader med Tuva när vi har varit på utflykt och skött det så fint.

Mira, som älskade långpromenader och under alla år alltid hängde med fint på dem. När vi gick på smala stigar gick hon alltid och viftade med sina framben bakom mig och trampade mig på fötterna. Hon tyckte att jag gick för långsamt.

Mira, som älskade att leka med leksaker och som under många år alltid voltade under gripandet av leksaken när man kastade iväg den.

Mira, som det alltid tog lite tid att lära trick och annat. Inte alltid den vassaste kniven i lådan. Men all träning på hemmaplan skedde med stor entusiasm.

Mira, som låg och stirrade på oss och krafsade på oss med tassen en gång bestämt, fortsatte stirra, krafsade igen med några sekunders mellanrum om vi slutade klappa henne.

Mira, som hade det sötaste sheltieansiktet jag visste. Mira, som aldrig riktigt tycktes växa upp utan som någonstans fastnade i valpstadiet och liksom höll sig där hela livet. Lilla Mira som alltid körde sitt egna race och sällan gjorde som jag ville. Som vi alltid fick ha lite extra koll på, på grund av det. T ex när vi var ute med husbilen, eftersom hon tyckte att kompostgallret bara var till som ett förslag att man kunde hålla sig innanför det vid husvagnen, medan hon tyckte att det var et mycket bättre förslag att gå och strosa där hon ville istället. Lilla Mira som tyckte att båtmotorer och motorsågar skulle sättas på plats.

Jag kommer sakna ditt tryckande på mina knappar. Det är alldeles för tyst och enkelt här nu. Det är de vardagliga sakerna som är jobbigast just nu. När vanan tar över innan man inser hur verkligheten ser ut just nu. Som när Clas startar motorsågen och jag är på väg att som vanligt ropa till honom att hålla koll på Mira, eftersom hundarna är ute. Att ge hundarna mat och förvirringen i att hela den proceduren har ändrats. Att släppa ut och in hundarna och vara van vid att kolla så att alla tre passerar, att vara beredd på att ropa in Mira. Att som vanligt titta sig om en extra gång när jag är på väg mot grinden efter promenad, för att se så att Mira inte hittar på annat. Att hålla koll på att dörren till Tuvas rum är stängd så att Mira inte går in där och hittar på något ofog.

Och så det värsta. En ny erfarenhet för mig. Att behöva förklara för Tuva att hennes älskade Mira inte kommer hem mer. Att hon bara får träffa henne i hennes drömmar. Nu mår hon bra, men första kvällen var jobbig. På kvällen tittade hon ut genom fönstret och sa att hon såg Miras päls i himlen. Var du än är lilla Mira, så hoppas jag att du har det bra. Jag vet att Zazzi har väntat på dig på andra sidan regnbågsbron. Vi saknar dig.

 

Den sista bilden i bildmontaget är den allra sista bilden som togs på Mira. Ett par timmar innan hon somnade in.

 

Det ser inte bättre ut än att det här blir mitt tredje blogginlägg i år. Pinsamt dåligt, men så kan det vara. Det gör inget. Vad händer här då? Allt och inget skulle jag säga. Jobbar sjukt mycket med nylanseringen på Royal Dog Education. 1/1 släpper vi nyheten 🙂 Jag har även försökt få tag i en lämplig aussievalp till mig större delen av året men det vill sig inte riktigt. Alltid är det något som skiter sig. Jag hoppas på nästa år på den punkten. Det senaste som gick åt skogen var när löpet missades på tiken till min drömkull. Nytt försök om drygt 7 månader. Det skulle i så fall innebära att min valp (om det nu blir någon) flyttar in i december nästa år. Vet inte om jag vill vänta så länge, så jag kollar på andra alternativ också. Samtidigt som jag är så sugen på en valp från den kombinationen. Svårt det där. Vänta eller inte? Det är ju inte direkt någon garanti att det blir någon valp om man väntar heller. Men samtidigt är jag så otroligt kär i tiken. Gah! Det här kommer ge mig magsår i slutändan.

Men nog med dravel om detta. Nu har Elit agilityvila en månad ungefär . Förra veckan inleddes agilityvilan och då blev det bara promenader och lite lydnadsträning. Den här veckan inleds fysträningen. Eftersom det är mörkt, regnigt och allmänt trist väder ute har jag valt att lägga lite extra fokus just nu på träning som man kan göra inomhus. Här kommer ett litet filmklipp på en del av det som vi pysslar med just nu:

Key, nästan 6 månader. Foto: Sara Svensson

Lilla Key har nu varit i Sverige hos fodervärden Sara i 2,5 månader och både jag och Sara har fallit pladask för den här häftiga lilla tjejen. Det både är och ska bli så roligt att följa deras resa tillsammans. Vi är verkligen supernöjda med Key så här långt. Hon är en tjej som gillar att gosa och när hon träffar någon hon känner blir hon överlycklig och ger ifrån sig små gulliga och märkliga morrliknande ljud. Hon är social och enkel att hantera. Hon har en väldigt bra kamplek och hon är snabb med ett bra tryck i sig både i träning och lek. Hon fokuserar enkelt på arbete och sin förare oavsett miljö och så fort man bryter arbetet/leken för stunden lägger hon sig ner och vilar även om andra hundar gör roliga grejer runtomkring. En riktigt välmonterad av- och påknapp med andra ord. Hon är väldigt lyhörd på sin förare och har fått träffa får ett par gånger, där hon visar upp en hel del fina grejer redan.

Key utanför vallhagen

Key direkt efter vallpass, med fåren i hagen intill och främmande hundar någon meter ifrån henne.

Vi är ganska fascinerade av hur balanserad hon är, särskilt med tanke på att hon inte har varit med om så mycket annat än gården hon bodde på hos uppfödaren innan hon kom till oss. Det som Sara har behövt jobba lite extra på med henne är att komma tillbaka med leksaker och hundmöten vid promenad. Hon tycker om andra hundar, men vet inte alltid riktigt hur hon ska bete sig i början vid möten innan hon hälsat. Hon har ju mest sett främmande hundar utanför grinden vid hemmet och då hängt på de andra hundarna i hemmet med att försöka skrämma bort dem. Men hon har i grunden ett väldigt bra hundspråk så detta är inget som bekymrar och det har redan blivit väldigt mycket bättre. Hon är nu enkel att bryta och börjar inte studsa mot mötande hundar förrän de är ganska nära.

Key_16v5

Kort och gott är hon en ganska okomplicerad hund så här långt. Hon verkar tycka att livet leker och hon älskar att springa fort fort. Imorgon blir hon 6 månader, så hon är så klart fortfarande väldigt ung och det kan vara svårt att säga vad det kommer bli av henne. Men vi gillar verkligen vad vi ser så här långt. Hon är en störtskön liten tjej som är lätt att älska. En tjej som är svår att motstå och som charmar sin omgivning rejält.

Kiwi

2016 har avslutats och 2017 är redan igång. Vi ser med spänning på vad det här året kan komma att erbjuda och som så många den här tiden på året funderar jag över vad man ska ha för mål, både när det gäller det här året men även mer långsiktigt.

Det är kul det här med målsättningar. Det finns så mycket man kan sätta mål för och det finns stora fördelar med att faktiskt ta sig tiden att göra det. När man preciserar sina mål blir det tydligare vad man kan behöva göra för att nå dem.

Man brukar prata om att sätta SMARTa mål:

S – Specifikt. Målet ska vara tydligt och väldefinierat.
M – Mätbart. Målet ska kunna mätas och jämföras med tidigare prestationer.
A – Accepterat. Målet måste vara accepterat av dig och kanske även din omgivning.
R – Realistiskt. Uppnåeligt, men inte utan ansträngning, varken för lätt eller för svårt.
T – Tidsbestämt. Målet ska ha en deadline. Det skapar fokus och motivation.

Det är bra att sätta både långsiktiga och kortsiktiga mål. Ex, under hundens livstid, inom fem år, inom ett år, inom en månad, veckan som kommer. Man behöver ALLTID delmål till de långsiktiga målen.

Vi brukar även rekommendera att träna på att sätta mål och jobba för att hålla dem. Det kan vara inom vad som helst, behöver inte vara hundträning. Träna på att skapa goda vanor och sätta SMARTA mål. Det kan vara att göra ”plankan” varje dag, fota varje dag, gå ut med hunden x antal timmar/vecka, diska varje dag, träna lydnad med hunden tre gånger/vecka, göra inkallningsövningar 3 gånger om dagen, skriva något positivt om sig själv varje dag osv.

Go for it!

”Mästare skapas inte i gymmet. Mästare skapas av något som de har djupt inom dem: en vilja, en dröm, en vision. Viljan måste vara starkare än omständigheterna.” – Muhammed Ali

Vinna, 10 år
Om du bara kunde berätta vad som är fel

Jag är så orolig för Vinna just nu. Någonting har inte känts riktigt rätt med henne under en längre tid. Nu när jag försökte sammanställa symptom inför veterinärbesöket, blev det så mycket tydligare för mig. Någonting är väldigt fel. Hon mår inte alls bra.

Bara det faktum att hon äter så långsamt och inte ens alltid behagar skynda sig dit om Tuva slänger något ätbart på golvet, är i sig stor anledning till oro. Jag har skämtsamt sagt förr att den dagen Vinna petar i sig maten måste hon vara döende eller något. Så ni kan tänka er min oro nu när hon faktiskt gör så. Ihop med en massa andra små symptom gör det att jag känner mig väldigt orolig för min älskade vän. Vinna som har en så stor del av mitt hjärta. Som har hjälpt mig så mycket här i livet. Mitt ankare i stormen.

I torsdags var vi hos veterinären för att kolla upp vad som felas henne. Veterinären kände igenom henne från topp till tå, böjde igenom alla leder ordentligt, kollade hjärta, och mun men hittade ingenting. Vi pratade om alla symptom och vad det skulle kunna bero på, men som hon sa så stämmer de symptomen in på i stort sett alla sjukdomar så jag kunde såklart inte få några svar på vad som är problemet med henne just nu. Tre rör blod togs för att kolla om man kan hitta någonting via det. Med lite tur skulle jag få svar igår, men det fick jag tyvärr inte. Så jag måste vänta tills efter helgen alltså. Och eftersom det är långhelg får jag inte svar förrän på tisdag. Enda gången man inte är glad över långhelg…

Så nu går jag här och oroar mig, trots att det inte tjänar någonting till. Bara att vänta tills vi får svar, så får vi se hur vi går vidare. Någonting är det ju, och nu är det inte ens längre bara jag som ser det. KatastroftänksEmelie börjar tänka på cancer och annan skit. Nu behöver det ju inte vara så illa men jag kan inte låta bli att tänka på allt som skulle kunna vara fel. I mitt huvud är hon just nu döende. Men förhoppningsvis är det bara någonting lättfixat. Men den här väntan… Jag vill bara veta vad det är… NU!

Vinna_juni6
Vinna_juni5
Vinna_juni4
Vinna_juni3
Vinna_juni2

Vinna_april1

Det börjar gå mot den tiden att jag börjar tänka på att pensionera Vinna från agilityn. Jag velar fram och tillbaka och vet inte riktigt vad som är bäst. Det kan tyckas som ett fånigt beslut att nojja så över. Men åh vad mycket ondare det gör i hjärtat att tänka på detta än jag hade väntat mig. Det är liksom en era som går mot sitt slut och det känns rätt jobbigt faktiskt. Fånigt kanske, men så är det.

Pensionera henne nu eller inte? Med de andra hundarna har valet varit ganska självklart. Mingo blev äldre och skröpligare och tävlingarna var aldrig särskilt viktiga för honom. Issa fick polyartrit meningit strax efter vår silvermedalj på SM och valet togs därmed åt mig. Taxie fick ryggproblem i och med L7S1. Zazzi visade att det var färdigtävlat när hon inte tyckte att det var riktigt lika roligt längre och hennes rädslor började komma tillbaka på tävling. Mira fick pensioneras i samma veva, då tävlingar aldrig riktigt var hennes grej.

Men Vinna? Vinna ÄLSKAR att få tävla. Fortfarande. Hon blir så förbannat jäkla lycklig varje gång hon förstår att det är hennes tur att få värma upp och in och köra och visa upp sig. Som en valp på nytt liksom. Att ta det ifrån henne (och mig) känns sådär. Men hon börjar bli gammal. Hon är tio år nu. Hon är fräsch i kroppen och har varit rört sig riktigt fint på tävlingarna det senaste året, även om det såklart syns att hon är äldre. Men: i år har hon redan varit skadad tre gånger. Två gånger i muskler och en gång då hon skadat ögat. Det sistnämnda känns väl mer som en ren olyckshändelse och även om de andra två skadorna väl är är det också, så är det ändå så att det är lättare hänt att få skador när man blir äldre… särskilt när man inte riktigt inser att man börjar bli gammal och fortfarande far omkring som en unghund. Och så har hon ju sin anaplasma dessutom.

På tävlingen förra helgen fick jag bryta första loppet då hon pep till när hon kom ut ur en tunnel och jag inte riktigt tyckte att hon rörde sig rent. Jag hade inte sett något på henne innan loppet, men mest troligt är att skadan redan var påbörjad då och gick upp mer under loppet. Så nu blir det konvalescens ytterligare en tid innan hon kan sättas igång igen. För varje gång tappar hon även lite muskler. Muskler som inte är riktigt lika enkelt att bygga upp på en äldre hund.

Så vad gör man? Pensionerar? Inte pensionerar? Vad är rätt? Köra vidare tills hon inte orkar/vill på samma sätt längre, med risk för skador och att jag tävlar henne utan att förstå att hon kanske har ont någon gång? Pensionera henne, trots att hon fortfarande älskar att tävla? Och ta hennes besvikelse gång på gång, försöka få henne inkluderad, men veta att hon är för smart och ändå fattar? Och min egna rent egoistiska känsla av deppigheten över att aldrig få tävla agility med henne igen. Aldrig få ha så roligt tillsammans med henne på tävlingsbanorna igen och se hennes ögon lysa av glädje på det där sättet. Att bara ha Elit att tävla med på riktigt. Gah! Hur jag än vrider och vänder på det känns det bara fel, oavsett beslut.

Just nu lägger jag beslutet lite på hyllan för en tid. Vi är anmälda till en tävling i maj, en i juni och en tävling i juli. Jag känner att jag nog får känna lite hur det känns då. Känns hon mer skröplig, eller på något sätt har svårare på banan så blir det pensionering. Gör hon inte det, utan mer känns som hon gjorde förra året så kör vi på ett tag till. Så får det bli.

Elit,Vinna,Mira
Älskade pälsklingarna. Snart är två av tre pensionärer. Känns konstigt.