SAgCh SAg(hopp)Ch SLCH Pilfalkens Larissa

    
SM i agility 2004: Vi tog en silvermedalj individuellt

Ikväll är det dags för Issa att få somna in. Hon blev nästan 13 år gammal. Issa är en väldigt speciell hund för oss. De första åren fick hon kämpa hårt för att få vara kvar i livet. När hon var valp drabbades hon av demodex, som då var någonting man inte visste så mycket om. Vi fick testa tabletter som nyss hade kommit ut på marknaden och ingen visste hur det skulle gå med henne. Ta bort henne sa många. Mamma vägrade. Vissa undersökningar visade att demodexen kunde vara hormonellt kopplad, så mamma funderade på att sterilisera henne. Ganska  kort därefter fick hon cystor på äggstockarna och då var ju valet enkelt. Inte heller detta gick direkt smärtfritt dock. Issa tålde inte stygnen man sytt med och det blev en massa strul i och med detta. Den inre tråden fick ändras till metall och sys om. Detta funkade dock inte heller, utan stygnen började tryckas ut mot huden på henne. Men det blev ordning på detta också tillslut. Man skulle kunna tro att detta var allt hon råkade ut för som valp/unghund, men icke. När demodexen äntligen började lugna ner sig lite åkte hon på en ögonsjukdom och veterinären sa att hon skulle bli blind om hon vistades ute i solljus. Hon fick några droppar som skulle hjälpa henne. De sa att hon var tvungen att gå på dessa hela livet. Vi körde på dropparna ett litet tag, men slutade sedan. Sjukdomen verkade ha kommit under kontroll och sedan dess har det inte varit några problem.

Ja mycket problem med denna lilla vovve som ung alltså. Men tack och lov visade det sig vara rätt att hålla ut med allt och problemen lade sig. Trots en sådan svår tid som ung hund tog sig Issa något så otroligt!

Vi delade på henne i träning både, jag, mamma och pappa. Pappa körde spår med henne. De jobbade upp sig till elitklass där de lyckades ta certpoäng. Mamma körde lydnad med henne och lyckades ta ett championat med henne. Och själv körde jag agility med denna annorlunda hund.

För Issa var verkligen annorlunda. Med sina 36 kg och 61 cm i mankhöjd var hon inte direkt den ultimata agilityhunden. Utanför banan släpade hon sig fram. Gick alltid bakom en med tassarna släpandes i marken. Uppvärmning med henne inför ett agilitylopp tog på krafterna kan jag säga! Men när man väl kom in på banan hände det något… Hon förvandlades till en helt annan hund, och denna hunden var TAGGAD!.. och så fort man kom av banan igen, gick hon genast tillbaka till sitt lunkande.. med sin älskade boll i munnen.

Issa skapade sig snabbt ett namn ute på agilitybanorna, och än idag är jag nog nästan mest känd för mina framgångar med Issa. Hon var snabb som attan, med en följsamhet som inte liknade någon annan. Hon kunde formligen vrida sin kropp precis runt ett hinderstöd för att lyckas ta kortaste vägen. Slalompinnarna bröt hon av tävling efter tävling i början. Hon hade bråttom igenom och tog tre pinnar åt gången. Även träpinnar bröts av i hennes framfart. Efter något år på tävlingar hittade hon en teknik där hon fortfarande tog 3 pinnar åt gången, men utan att bryta några pinnar.

Hon var en underbar hund att tävla med. Gav allt! Ju fler som tittade på henne och applåderade henne desto fortare gick hon. Jag kommer aldrig glömma Scandinavium-uppvisningarna med henne på Gothenburg Horse Show! Där gick det knappt att hålla henne innan vi skulle starta.

Med Issa gick allt så enkelt. Vi gick fort upp i klasserna, även om det på den tiden var betydligt svårare eftersom man var tvungen att vinna två lopp. Hon plockade snabbt sitt agilitychampionat (som den 3:e schäfern i Sverige att lyckas med detta), sista certet tog hon på den stora inomhustävlingen i Göteborg som nu är MyDog. Hon var en helt suverän hund på matta. Hade ett enormt fäste och tog in tiden rejält där på border colliesarna. Jag kommer aldrig glömma när vi slog Kari Flatås och Saga på inomhustävlingen i Q-poolen i Hässleholm! Det är ett av vårt livs största segrar! Publikens jubel när vi kom i mål och det visade sig att vi hade slått Saga som hade lett hela klassen minns jag än idag. Och Roger Petersson som dömde och som retade Kari: Haha, hur känns det att bli slagen av en schäfer?! Ja, det är en tävling med Issa jag aldrig kommer att glömma. Att tävla med Issa var speciellt. Jag visste precis var jag hade henne och vi kunde få till de där riktiga drömloppen där allt känns bara sååå rätt. Känslan av att hunden och föraren är ett. Den känslan har jag inte fått någon annanstans än i agilityn, och framförallt är det med Issa jag har fått den mest.

Issa lyckades även bli hoppchampion. Det är hon den första schäfern som har lyckats med i Sverige… och jag tror faktiskt att hon fortfarande är den enda som har gjort detta.

Utöver detta lyckades vi med den stora bedriften att ta silver på SM 2004. Jag minns fortfarande hela bägge loppen på finaldagen. Hopploppet lyckades vi göra en sådan där sällsynt runda då allt bara stämmer och det kändes som att hon läste mina tankar. Härligt att få till ett sådant lopp på ett SM! Det fanns verkligen ingenstans i det loppet jag hade kunnat ändra något till det bättre. Det var redan perfekt! I agilityloppet (den stora finalen!) fick jag hjärtat i halsgropen när publiken jublade då hon tog kontaktfältet på A-hindret (eftersom kontaktfält var vårt stora problem). Publik som jublar = en exrta växel för Issa, och hon for iväg som skjuten ur en kanon! Improvisering för att få henne igenom klurigheterna kombinationen precis efter. Men vi lyckades och gick därmed och tog SM-silver! Endast slagen av Jörgen Tellquist med Don, som även hade vunnit året innan. Snacka om att jag var lycklig!

Kort efter det SM:et fick Issa hjärninflammation som satte sig på lederna och fick pensioneras. Vår agilitykarriär var över.

Så det är med sorg i hjärtat jag nu berättar att denna fantastiska hund idag kommer få sluta sitt liv. Vi har haft så många helt fantastiska stunder tillsammans och jag kommer aldrig glömma henne. Och jag tänker speciellt på mamma idag som hade ett alldeles speciellt band till Issa.

Så märkligt det är med Issas liv. Hon föddes samma dag min häst som jag skötte fick avsluta sitt. Och nu får hon avsluta sitt liv dagen efter Vinnas valpar har fötts. Ett liv avslutas och andra påbörjas. 

Farväl älskade Issa! Tack för allt du har lärt mig!

Huvudbilder

Här kommer lite rykande färska bilder på de små. De är verkligen superfina i teckningen allihop. Det kommer vara svårt att välja bland dem. Men det ger väl sig så småningom när deras små personligheter utvecklas ännu mer och de börjar härja runt lite. Förtillfället är jag dock lite extra tagen av den blå tiken. Hon är riktigt snygg!! Och så cool i sättet. Dessutom är hon född som nr 5… precis som sin kära mor. Men vi får väl se vad som händer. Jag hinner väl ändra mig fram och tillbaka hur många gånger som helst innan det slutgiltiga beslutet tas.

Visst är de alldeles underbara?!

De växer

Det är lätt att bli förtrollad av de här små. Det är häftigt att se vilka instinkter som finns där. Alldeles små och blinda hittar de snabbt till spenarna/mamma/syskonen ändå med sitt luktsinne och taktila sinnen. De hittar små ”gångar” under Vinna för att kunna gena och snabbt ta sig fram till maten.  Helt otroligt vad de växer snabbt också! Vissa av dem har man nästan kunnat se hur de har vuxit. De två svarta som var så extremt lika när de föddes (att jag hade svårt att skilja dem åt innan jag hittade lite vitt i nacken på den ena som inte syntes först när den föddes), har nu ändrat sig ganska mycket från varandra. De skiljde bara 3 gram mellan dem när de kom. Men eftersom den som vägde minst mer eller mindre har suttit fastklistrad vid en spene hela tiden sedan hon föddes (bortsett från korta sovstunder) så har hon nu blivit större. Den andra svarta sover lite mer och kommer inte ens i närheten av att vara lika glupsk som sin svarta syster!

De såg så roliga ut igår med sina stora magar och lilla smala bakdel. Men idag har det redan hänt mycket tillväxtmässigt! Bakdelarna har fyllts ut ordentligt och blivit runda och fina. Bakbensrörelserna är redan mer stabila. Jösses, ni anar inte hur roligt jag tycker det är att studera sådant här!

3 av valparna har nu vuxit sig över gramstrecket (och en bra bit över). Den lille grabben har ökat sin vikt med 36 gram och är nu uppe i 196 gram då alltså. Känns skönt att han ökar stadigt.  

Jag filmade en lång stund i morse så att ni får chans att se lite mer av godingarna. Gissar att speciellt valpköparna är intresserade 😉 Jag skrev att jag filmade en lång stund. Ska jag vara ärlig trodde jag att jag var där i typ någon minut och filmade. Men när jag skulle redigera det hela lite och klippa bort överflödigt material insåg jag att det visst var lite längre stund än så… Hmmm.. tiden flyger verkligen iväg när man sitter där alldeles förtrollad och stirrar på det som utspelar sig i valplådan.

 

Sitter och redigerar lite huvudbilder nu också. De kommer upp i ett nytt inlägg alldeles snart.