Nu är jag hemma igen… en dag tidigare än planerat. I onsdags natt verkade Vinna väldigt orolig, lite slö och betedde sig konstigt. Jag var uppe med henne hela natten och höll koll. Sov väl kanske 15-30 minuter den natten. När klockan började närma sig 5 på morgonen verkade Vinna lite bättre dock. Men hon hade ändå lite feber och den hade ökat lite under natten, från 38,6 till 38,7. Jag var givetvis orolig och det kändes väl inte så där jäteroligt att åka hemifrån i det här läget. Men hon mådde trots allt lite bättre på morgonen och även valparna hade lugnat ner dig lite. Ringde i alla fall och pratade med mamma och gav henne och Clas noggranna instruktioner och att Vinna skulle vara under sträng uppsikt och att de skulle ringa veterinären om det blev det minsta värre.
Jag och Elin åkte i alla fall ner till lägret i Småland vid femtiden på morgonen. Elin hade hand om det första 2-timmars passet (kantarellsök) under tiden tänkte jag sova lite, men fastnade i samtal med några andra deltagare. Han vila en kort stund i bilen i alla fall. Sedan var det dags för 3 lydnadspass och ett pass i specialsök. Klockan var nio på kvällen när jag väl var klar med alla pass. Efter detta ringde jag hem för att kolla hur det var med Vinna och valparna. Jag hade tyärr inte kunnat ringa på hela dagen eftersom det inte fanns någon mottagning där vi höll till och tränade. Pratade lite med Clas, men samtalet bröts plötligt när han hunnit säga ”Vinna fick åka in till Borås…”
Verkligen rätt läge för att få samtalet brutit. Hann ju såklart bli rätt orolig innan jag fick tag i honom igen (bara någon minut senare, men det kändes som evigheter). Veterinären hade känt igenom henne, kollat spenarna (som såg bra ut och hon hade rikligt med mjölk) och så hade de röntgat henne. Livmodern hade dragit tillbaka sig fint, men det såg ut som att hon hade en begynnande livmodersinflammation så det fick bli en antibiotikakur. Troligtvis hade det kommit in någon bakterie vid valpningen innan det hade hunnit dra ihop sig ordentligt, eller så var det någon rest av en moderkaka som hade blivit kvar i livmodern. Och jag var ju faktiskt lite osäker på en av moderkakorna, så det kan mycket väl ha varit så.
Hursomhelst så gick allt bra med henne. Det var trevliga veterinärer som tog fint hand om henne. Av den ena assistenten fick hon en puss på nosen under undersökningen och han fick en liten puss tillbaka. De verkade lite försiktiga först vid undersökningen och mamma förstod på dem att de tyvärr hade lite dåliga erfarenheter av aussies. Men de märkte snabbt att Vinna var av den vänliga lugna sorten och de blev snabbt förtjusta i henne.
Nu ska Vinna gå på antibiotika i åtta dagar. Febern har gått ner (men hon har fortfarande lite lite feber) och hon mår mycket bättre. Självklart kändes det bäst för mig att åka hem så fort jag fick veta hur det stod till med min lilla älskling. Så jag höll bara i mitt klickerpass och mina tre lydnadspass igår, kastade i mig lite middag och åkte sedan hem. Tur för mig att Elin var med för då kunde hon ta hand om mina pass (ett pass specialsök och tre pass rallylydnad) jag skulle haft på lördagen.
För Vinnas del var det nog skönt när jag kom hem också. Vi har ju ett rätt starkt band till varandra som säkert en del har förstått, och hon hade varit lite orolig och letat efter mig när jag inte var hemma. Hade ju packat grejer och gått igenom mina vanliga rutiner när jag reser, men då brukar ju hon alltid få följa med som min lilla assistent. Men inte den här gången. När Vinna kom hem från veterinären hade hon sprungit runt i huset och letat efter mig… Mitt lilla mammiga gullegryn. Ni kan tro att hon var lycklig när jag kom hem! En stor del av natten låg hon tätt, tätt intill mig på madrassen på golvet i valprummet. Det är skönt att vara hemma kan jag säga.
Lägret gick i alla fall bra, de två dagar jag var där. Det var lite klurigt att få ihop lydnadspassen, då det var väldigt blandat med deltagarna i varje pass. En del av deltagarna var anmälda till alla pass, en del bara till något och andra till ett par stycken. Det var nästan alltid i alla fall någon ny i varje pass. Dessutom var nivån på deltagarna väldigt varierande. Alltifrån elitekipage till ekipage som knappt visste vad lydnad var, allt i samma pass. Så det var inte direkt det enklaste att lägga upp en planering för träningen (dessutom visste jag inte innan hur nivån skulle vara på deltagarna). Så varje pass fick improviseras från min sida. Men jag får ändå säga att jag är riktigt nöjd med hur jag fick till det, och mina kursdeltagare verkade otroligt nöjda. Jag fick en otroligt fin respons. Det var flera ekipage som bytte till sig fler lydnadspass och efter sista passet samlades ett helt gäng runt mig för att lovorda mig en bra stund. Det var såklart jätteroligt att höra!
Allt annat flöt också på fint. Men det blev väl kanske inte så mycket ledig tid direkt. Man mest sov och jobbade. Elin råkade ut för lite äventyr varje dag. Första dagen skulle hon åka iväg och handla lite saker. När hon hade varit borta i två timmar blev jag lite orolig. Det visade sig att hon hade kört vilse och hamnat någonstans mitt ute i de småländska skogarna. GPS:en sa att hon var framme när hon stod vid ett grått gammalt skjul mitt ute i skogen… Hon lyckades tillslut hitta en man som var vänligheten själv och hjälpte henne tillbaka. Nästa dag var det dags för nästa ”ensamma ögonblick”. Då råkade hon nämligen bli inlåst i huset när jag var iväg och höll kurs (det var inte jag som låste in henne kan jag väl tillägga). När jag kom tillbaka för att hämta henne stod hon uppe på balkongen och förklarade sitt dilemma. Tja, hon fick ha lite husarrest en stund innan jag lyckades få reda på en nyckel så att jag kunde frisätta henne.
Och så lite info om valparna. Ja det blir ett långt blogginlägg idag. Mycket som kan hända på två dagar. Valparna mår i alla fall bra. Jag är ju inte direkt nöjd med att de har fått utsättas för lite stress under de här dagarna då jag har varit borta, men förhoppningsvis ska de inte få några men av det. Ni vet ju hur jag är: allt ska vara perfekt! Men så är ju inte livet ibland (eller rättare sagt, så är inte livet för det mesta). Valparna verkar i alla fall må finfint. Det har hänt en hel del med dem under de här två dagarna jag har varit borta. De har såklart vuxit en del och fått mer päls och de börjar bli lite mer stadiga i sina rörelser och börjar försöka komma upp på fötterna lite mer. Börjar mer och mer likna små hundar nu tycker jag. Jag har inte sett att någon av dem har börjat öppna ögonen än, men det lär väl komma närsomhelst. Alla har även fortsatt att öka fint i vikt. De börjar bli stora och mer rörliga nu. Nu får jag passa dem när de läggs i korgen efter de har vägts eftersom de försöker kravla ur den. De vill inte heller vara stilla på vågen, så det börjar bli lite svårare att få en exakt vikt på dem. De har blivit väldigt fina i kroppen och det ser ut som att de har väldigt fina huvuden allihop, så det ska bli roligt att se hur de utvecklas. Men jag längtar såå tills det börjar bli lite mer action i dem och de börjar fara runt och leka lite och så, så att man får se lite mer hurdana de är. Och så har jag ju en hel kasse full med leksaker av alla de olika slag och två tunnlar som bara väntar på att få bli använda. Men tids nog…
Vinnabloggen 