Den där känslan


Gammal bild på mig och Kiwi

Kände mig hel lyrisk när jag körde hem från vallträningen idag. Höstens andra vallträning är gjord och jag kan inte tycka annat än att det känns bra. Väldigt bra till och med. Visst har vi en hel del att jobba på och mycket träning som ligger framför oss, men oj så skoj det ska bli.

Idag är det främst fröken Kiwi som gör mig så glad. Ja Elit också, men Kiwi var verkligen något särskilt idag. Hon är för första gången konstigt skendräktig och är inte skendräktig som lite mer ”normala” hundar, dvs lite extra loj och slö. Nä, allt ska snarare gå i hundranittio och hon är allmänt galen och knäpp. Så jag hade väl kanske inte de största förhoppningarna när jag åkte till dagens vallträning.

Men oj vad hon förvånade mig. Var lugn och koncentrerad direkt från start och kunde gå lugnt bakom fåren väldigt länge. Idag körde vi tre pass med henne. I första passet jobbade vi med det som vi avlutade med förra passet: fram, ligg, fram, ligg, fram, ligg osv. I andra passet jobbade vi lite mer med att lägga mer tryck på henne vid läggandet och att försöka få henne att lägga sig och ligga kvar på lite längre håll (hon lägger sig numera oftast ganska snabbt, men hon är uppe lika snabbt igen om fåren rör sig framåt). Vi började även lägga in lite höger och vänster. I det tredje passet jobbade vi med att inte lägga henne alls utan att hon skulle kunna hålla sig på avstånd ändå och vara i rörelse. Här blev hon först ganska arg på mig när hon inte förstod vad jag menade, men till slut började hon tänka mer och mer och välja mer och mer rätt. Kändes riktigt bra i slutändan. Sedan avslutade vi det passet så som vi började med första passet och hon gick då som en dröm. Iréne påpekade att det sista passet blev 30 minuter långt och att det var roligt att se att hon orkar jobba så fint och koncentrerat så länge.

Hon tycker överlag att det är riktigt häftigt att se Kiwi numera. Det har hänt otroligt mycket med henne under vårt nästan ett år långa uppehåll. Mognat betydligt och blivit mer tänkande och säker med fåren. När vi gick från vallhagen började Iréne lite försiktigt ”Du vet.. det finns en del aussies som gör border collie prov också…Hon har väldigt fin kapacitet”. Iréne tycker att vi ska ge oss ut på ett vp om hon fortsätter att utvecklas så här fint och vi får till träningar. Låter ju lite spännande faktiskt… vi får väl se… Åh vad jag önskar att jag hade haft får lite mer lättillgängligt att träna på. Som inte var så långt bort och som jag bara kunde åka och träna på när som helst. Vårt största problem är ju att vi inte får till så mycket träning som man hade önskat.

Hursom.. Mitt absoluta favoritögonblick med Kiwi i vallhagen idag var när en tacka utmanade henne lite. Det riktigt kittlade i magen på mig och värmde hjärtat när jag såg hur Kiwi hanterade situationen. Hon gick genast runt i rätt läge, stannade lite nerhukat, stirrade stint på tackan och tog ett lååångsamt men bestämt steg framåt varpå tackan vänder lugnt innan Kiwi ens har hunnit sätta ner tassen och går tillbaka till flocken och Kiwi fortsätter lugnt sitt arbete i skritt. DUKTIG Kiwi! Det hade hon inte klarat av för ett år sedan utan att hetsa upp sig.

Lilla Elit då? Jo, hon är en riktig pärla fortfarande. Det där Kiwi-trycket jag ville ha lite mer av börjar nog titta fram. Hihi, hon var ganska annorlunda mot förra gången. Mer tänd på fåren helt klart. Hon har inte kommit ner i vallkoncentration än (bla hög svans), men hon testar sig fram och är fortfarande mjuk och fin även om jag idag fick börja lägga mer tryck på henne genom att vara mer aktiv med vallstaven (vilket hon fixade väldigt fint). Någonting jag tycker är lite häftigt med henne är hennes flankeringar (sidoförflyttningar kan man säga). Hon går väldigt naturligt ut 90 grader direkt och tar ut avståndet en bit. Än så länge i alla fall… Men det finns i alla fall där och vi får fram det ganska ofta, så det borde gå att ta fram igen längre fram även om hon kanske tappar det en stund när hon blir mer tänd. Idag testade vi även att låta henne sitta kvar själv medan jag gick till flocken och det gick faktiskt riktigt fint. Framförallt första gången.

Förövrigt har jag inte helt hittat tillbaka i valltagen. Jag har visst en tendens att ligga och kravla i leran emellanåt numera… Tänkte när jag startade att jag idag skulle försöka hålla mig lite mer på fötter och röra mig lite mer, men nja.. det började väl sådär på den fronten… Tror att jag hann ca 5 meter innan jag föll första gången, haha. Jaja, det blev bättre sedan i alla fall.