Gnäll och självömkan


Orolig Vinna och avslappnad Elit hos veterinären

Jag har under en tid känt att någonting inte riktigt har stämt med Vinna. Ingenting som jag direkt har kunnat ta på utan mer en känsla. När man tränar och lever så nära sin hund på det här viset känner man när allt inte riktigt är som det ska med sin hund, även om ingen annan riktigt ser det. Jag har funderat på det ett tag. Funderat på om jag inbillar mig eller inte, men tillslut så bokade jag tid hos veterinären. De kollade igenom henne och tog en massa prover som var helt normala och de trodde inte att det var någonting med henne annat än kanske skendräktighet. Men jag tyckte ändå inte riktigt att det stämde in på henne så jag strök mig från lydnadstävlingarna jag skulle ha varit med på i helgen och bokade även in en tid för Vinna hos Annika Falkenberg för en ordentlig genomgång.

Men så igår fick vi svar på proverna för borrelia och anaplasma. Borrelian visade negativt och anaplasman positivt. Veterinären hade bara pratat in ett meddelande på telefonen om detta igår och hade inte tid att prata då, men idag fick jag veta lite mer. Hennes titrar låg på 1:300 och gränsvärdet för anaplasma går vid 1:80, så det var ju helt klart över detta. Så Vinna ska nu få gå på medicin i 3 veckor. Åkte förbi apoteket idag för att hämta ut det men de hade tyvärr inget hemma, så jag får snällt vänta ett par dagar till..

Utöver detta så är det sjukskrivning som gäller för henne i 1,5 månad. Om 1,5 månad ska vi ta nya prover för att se hur det står till med henne då, alternativt så kunde jag bara titta på om symptomen har försvunnit, men då de är så diffusa och jag dessutom mest märkt av det i träning så tycker jag att det är bäst att ta prover för att se hur det står till med henne egentligen för att inte riskera att sätta igång henne om hon inte är helt bra…. eller för den delen att gå omkring och tro att hon är sjuk när hon inte är det (vilket nog skulle vara ganska troligt när det gäller mig).

En och en halv månad med enbart promenader alltså. Hon får inte lov att göra någonting som skulle kunna pressa henne det minsta lilla. Inte ens gå spår. Kul tid för min lilla Vinna med andra ord 😦 Någonting positivt i det hela är väl att jag äntligen har fått svar på vad det har varit för fel på henne. Men jag hade önskat att det var någonting annat eftersom man inte vet hur prognosen på detta är, då det är olika från fall till fall. Jag är i alla fall glad över att det inte verkar ha drabbat henne så hårt som det kan drabba en del andra hundar. Hon verkar ju inte må särskilt dåligt av det, vilket jag är oerhört tacksam över. Ingen stelhet eller hälta.

Men ändå blir jag så otroligt ledsen över det här. Under drygt två års tid har jag kämpat mig tillbaka till livet och kämpat mig tillbaka på tävlingsbanorna. Nu i år har jag äntligen känt att jag faktiskt har börjat hitta tillbaka till mig själv på agilitybanorna och då händer det här! Slutet av 2012 års SM-period sabbades av en äcklig fästing och eventuellt/förmodligen sabbas även 2013 års SM (i både lydnad och agility) för oss pga den här fästingen.

För i allra bästa fall kommer jag och Vinna vara tillbaka på tävlingsbanorna i juli igen. I BÄSTA fall! I värsta fall kommer vi inte tillbaka alls om hon inte blir av med skiten, men det vägrar jag att tro på. Men ett relativt troligt scenario är att vi inte kommer igång igen förrän till hösten. Ingen agility med Vinna, ingen lydnad med Vinna, inget bruks med Vinna under den tiden. De viktigaste månaderna för mig i agilityn är april-augusti då jag har som mest tävlingar inplanerade med många chanser att plocka SM-pinnar. Större delen av den perioden går nu upp i rök för oss.

Det är lätt hänt att man tappar suget när sånt här händer känner jag. Så som jag har kämpat och så händer det här när man äntligen börjar känna att man är på väg tillbaka. Sheltiesarna är pensionerade och Elit är för ung för agility så Vinna är ju min enda agilityhund. Kiwi räknar jag inte riktigt då jag inte har möjlighet att träna henne så. Jag har tidigare noterat att det har känts lite märkligt att bara ha en hund att tävla med i agility eftersom jag har varit så van vid att ha fullt upp med flera hundar att köra i många år och nu när det här hände så känns det ännu mer märkligt. Att det liksom bara kan ta slut så där och man inte får vara med längre. Man blir så snabbt ringrostig och det kommer ta lång tid att bygga upp känslan på banan igen. Och lydnaden blir till att börja om med… igen… när vi väl får sätta igång igen. Det lär inte bli någon debut i högre klass spår för oss till hösten heller så som jag hade tänkt.

FY vad tråkigt det känns!!! Visst… jag har Elit att träna och börja tävla lydnad med och kanske starta appellen. Men jag hade verkligen sett fram emot det här året med Vinna! Och jag kommer sakna agilityn då det faktiskt är agilityn som har hjälpt mig en hel del att börja hitta tillbaka till den jag var innan jag kraschade.

Så det känns faktiskt rätt förjävligt just nu. Just som saker och ting börjar falla åtminstone lite på plats så ska alltid något sånt här hända. Varenda gång! Börjar bli lite less faktiskt. Man kan tycka att det inte är någon stor grej egentligen, och nej.. egentligen är det kanske inte det. Men för mig är det det just nu.

Allra viktigast för mig är såklart att Vinna blir bra igen. Tävlingarna kommer alltid i andra hand. Men jag kan inte låta bli att bli lite rädd ändå då tävlingarna har hjälpt mig såpass mycket att komma tillbaka. Vad händer nu? Förmodligen är det inga problem, men jag kan inte låta bli att bli lite orolig. Det är på agilitybanan tillsammans med Vinna jag har börjat hitta mig själv igen, så jag är faktiskt lite självisk också i mina tankar om att jag hoppas att Vinna blir bra snart igen. För lite rädd är jag allt över att jag kanske tappar bort lite av mig själv på vägen om det dröjer för lång tid.

Men men, ingen idé att tänka för mycket på det. Bäst att fokusera på att göra den här tiden så bra som möjligt för Vinna och få henne frisk så snart det bara går. För oj, vad hon inte kommer tycka om att hon inte får lov att hänga med ut och träna! Den här våren och sommaren får omplaneras lite helt enkelt. Sköna promenader med Vinna och de andra. Lite småpyssel med Vinna. Och så får det bli till att lägga en god grund i agilityn här hemma med Elit istället för att jaga SM-pinnar på agilitytävlingar med Vinna. Lägga ner ännu mer energi på lydnaden med Elit och komma ut på lite tävlingar. Lika bra att försöka få till en start i appellen med henne också. Kanske kan boka in någon utställning nu när det inte krockar med någon agility- eller lydnadstävling med Vinna.

Nä, nu får jag ta tag i att maila till de agilitytävlingar, lydnadstävlingen och utställningen som Vinna är anmäld till för att stryka henne och få lite pengar tillbaka.

Älskade lilla Vinna, bli bra snart!

6 reaktioner på ”Gnäll och självömkan

  1. Förstår att det verkligen suger!! På alla sätt!

    Håller tummarna för att Vinna repar sig och är tillbaka på banan i juli och att det under tiden går framåt med stora steg med Elit så ska du se att du har två (tre med Kiwi då) duktiga hundar på agilitytävlingarna i höst!

    1. mivinnas

      Elit ska dock förmodligen inte debutera i agility förrän nästa år. Får inte starta med henne förrän i september nämligen, så det känns som att jag lika gärna kan träna henne lite till och starta henne till våren då. Men vi får se hur långt vi har kommit då.

      Tack för hållna tummar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s