Varför agility?

Emelie Mikaelsdotter Magnusson har på sistone gjort helt fantastiska filmer om agility. Hon fångar känslan så fint och jag tycker att filmerna beskriver rätt bra varför jag älskar agility och varför jag håller på med det. Jag hade bara glömt det ett tag. Den kicken man får när man får till det och är ett med sin hund på banan, den liknar ingenting annat. När det går fort, fort, fort och man placerar sig rätt, springer i rätt ögonblick, tajmar allt och det känns som att man knappt styr, utan snarare som att hunden kan läsa ens tankar. Den känslan är ovärderlig. Känslan av fart och samarbete. Jublet från publiken när de ser det.

För er som inte riktigt har förstått vad jag håller på med när jag tränar och tävlar agility och varför, så kommer här lite förklaring:

Kiwi och jag skymtas på ett ställe i videon. Hittar ni oss?

Eller så går det inte riktigt att förklara. Man måste helt enkelt testa själv.

3 reaktioner på ”Varför agility?

  1. Jag tycker det ser fantastiskt fint ut där men sen går jag upp til Bruks eller en tävling och upplever att hundarna är så otroligt stressade, gnäller och skäller… Det skrämmer en lite! Därför har vi bara kört det väldigt lugnt och stilla med Felice, det sista vi vill trigga är stress och ljud i en ”jakthund”. Kul att se fler duktiga ekipage som visar glädje istället=)

    1. Tja, en viss stress krävs ju inom alla sporter för att kunna prestera. Men visst går hundarna upp i högre stress inom agilityn eftersom det handlar om sådana hastigheter. Men att hundarna skulle vara mer stressade överlag köper jag inte riktigt. Att hundar skäller och gnäller kan ju ha många olika orsaker som t ex:
      – Hunden är frustrerad och vet inte vad föraren vill (då kan det komma ljud oavsett vilken gren man än håller på med, och många går tyvärr alldeles för fort fram inom agilityn, precis som i andra grenar).
      – Genetiskt mer benägen för ljud. Vissa raser har helt enkelt lättare till skall än andra raser, det behöver inte alltid betyda att de är mer uppe i stress än andra. Jag har t ex haft väldigt många goldens på kurs, och jag vet väl knappt om någon av dem har sagt ett pip ifrån sig på banan eller utanför (om man inte har bett den om det). De är helt enkelt inte så ljudbenägna (och även ofta inte heller så lättstresade) som t ex en sheltie, som är en larmande hund och även gärna tar till skall i vallningen för att flytta bångstyriga djur, och därmed även har lättare till skall i övrigt. Eftersom det även är en väldigt vanlig agilityhund kommer man inte riktigt kunna komma ifrån att det skälls mer vid en agilitybana än t ex lydnadsplanen, där de inte är lika vanliga. En sheltie skäller mer eller mindre på allt 😉 Vissa hundar skäller när de blir upphetsade, andra lägger sig och stirrar, en del går in i andra passiva beteenden, vissa bjuder på beteenden osv.
      – Man använder det som uppladdning. Många hundar har lite svårare för att tagga till ordentligt innan de ska in och då är det många som använder just ”skall” som ett sätt att få igång hunden (däriband jag förr med mina shelties som behövde tagga lite bättre innan start för att kunna prestera).
      Själv kör jag ju både lydnad, agility och bruks på tävlingsnivå. Och det har inte varit några större problem för mina hundar att skilja på arbeten. I agility för man låta, men inte i lydnaden t ex. Dock har de olika lätt/svårt för ljud, vilket gör att man kan behöva jobba med detta oavsett vilken gren man håller på med. Jag fick lite problem med gnäll i lydnaden med min ena aussie en stund pga att jag lade upp träningen helt fel. Då får jag skylla mig själv helt enkelt. Men inte kan jag påstå att det var agilityns fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s