Idag har det gått 3 år sedan jag förlorade min älskade Segra i en olycka. 3 år sedan jag slogs i tusen miljoner spillror som jag sakta men säkert försöker lappa ihop igen. För alltid ärrad. För alltid förändrad… Till det bättre?… Till det sämre?… Vem vet? Till något annat i alla fall.
”Tiden läker alla sår” är nog det sämsta uttryck jag vet. Vissa sår lämnar oss för alltid förändrade. Vissa sår lämnar små ärr, andra större ärr. Men vissa sår är av den sorten som aldrig riktigt läker helt. Det bildas en sårskorpa som man ibland råkar riva upp lite och ibland lossnar hela sårskorpan. Men vid vissa tillfällen skrapas hela sårskorpan upp, tar med sig en del av den halvläkta ytan runtomkring och lämnar ett gapande sår efter sig. Det gör vansinnigt ont, men som tur är bildas en ny skyddande hinna över det igen så småningom. Det skaver alltid lite men man lär sig leva med det. När man ser på det kan man minnas med både glädje och sorg. Man kan minnas med sorg utan glädje, men aldrig med glädje utan viss sorg. Det är så jag ser på det.
These wounds won’t seem to heal
This pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase
– Evanescence
Jag har vandrat genom snåriga buskage som rivit min redan såriga hud. Jag har famlat i mörkret och hamnat i flera återvändsgränder, men till slut har jag hittat stigen utan henne. Jag har bara ännu inte hittat vägen utan det jag har förlorat som var mer än henne: det jag var då och en framtid som borde ha varit min. Men jag tar min ärrade kropp och traskar vidare på den slingrande stigen och hoppas att en dag finna mitt nya jag av acceptans och tilltro.
Vinnabloggen 
ush vet inte vad jag ska säga… tårarna bara sprutar.. det gör så ont, så himla ont att läsa. Jag kan inte annat än att säga att jag är otroligt ledsen för att du förlorade henne, för att ni inte fick mer än dom få månaderna ni hade tillsammans. Åh vet inte vad jag mer ska säga. Vet att det inte finns något som kan trösta egentligen, för en förlust är en förlust. Och när det dessutom handlar om någon man älskade högt, någon som blev del av ens hjärta, en del av ens själ, ja då är det fan inte lätt att ta sig upp från ett sådant fall. Kan bara säga att jag beundrar din styrka, att du trots allt tar dig framåt, om än långsamt krypandes. Jag hoppas du finner vägen du strävar efter!
Tack för dina fina ord
SV:
Tusen tack för fina kommentaren! Det var lite ”läskigt” att det var samma dag..
Jag måste erkänna att jag följt din blogg till o från rätt länge, men aldrig skrivit något.
Och det var tack vare Din Segra, som min Segra blev just en Segra.
Hade aldrig ens tänkt/hört namnet på en hund förens jag hittade/läste din blogg. Och sen när ”lilla ljusrosa” behövde ett namn. Kom jag o tänka på Segra, och det var så självklart att hon skulle heta just Segra.
Jag vet hur hemskt det är att förlora något utav det dyrbaraste man har, en del av en själv följer liksom med. Jag beklagar sorgen, verkligen!
Vakre vene Segra har satt dype spor.
Ta godt vare på deg sjølv Emelie!