Emelie & Elit

Att Elits agilitykarriär skulle starta så här bra hade jag aldrig väntat mig. Jag har gått runt och sagt så länge att hon mer är en lydnadshund än en agilityhund och jag har aldrig riktigt trott på henne i agilitysammanhang. Det verkar dock som att jag får äta upp det.

Jag har alltid tyckt att hon har varit så ”fluffig” i steget och inte riktigt haft det där klippet. Hon har dock varit riktigt fin i lydnaden och det har känts som att hon är en riktigt suverän lydnadshund med stor potential inom det området. Har känt att ja ja, hon kanske inte är någon toppenagilityhund men vi får väl helt enkelt satsa mer på lydnaden då där hon visar så himla fina kvaliteter så får vi köra agility vid sidan av.

Döm om min förvåning när Elit sakta men säkert visar sig vara riktigt snabb och riktigt fin på agilityn också! Farten kommer mer och mer. Det känns oftast som att det går rätt fort när jag springer med henne, men sedan när jag tittar på filmerna tycker jag att det ser aslångsamt ut.

På de tävlingar vi har varit på har vi dock satt riktigt fina tider. Det har bara gått en månad sedan debuten och vi har redan plockat totalt 8 pinnar med följande placeringar: tre 1:a placeringar, fyra 2:a placeringar och en 3:e placering. På de pinnarna ligger vi oftast på en hastighet om ca 5 m/s (4,9 m/s, 5,1 m/s osv).

Många frågar mig varför jag har valt att stanna kvar i klass 1 med henne. Vi har ju trots allt hela 7 pinnar i hoppklass 1. Från början hade jag tänkt vara kvar i klass 1 ett bra tag oavsett hur vi plockade pinnar. Men jag hade aldrig kunnat drömma om att de skulle rassla in så här fort. Jag vill dock att vi går upp ur klass 1 samtidigt i båda klasser (från 2:an till 3:an spelar det dock inte lika stor roll för mig).

Men den största anledningen till att jag inte gick upp direkt till klass 2 när jag hade möjligheten är för att hon helt enkelt inte är redo för det. Vi var uppfyttade till klass 2 redan efter en veckas tävlande. Mer rutin behöver hon allt. Det tog oss bara tre veckor att skrapa ihop till alla de här pinnarna.

Förutom rutinen så är det framförallt farten jag är ute efter och det är den största anledningen till att jag väntar med att klassa upp henne. Mitt mål (eftersom det numera dessutom verkar rimligt) är att konkurrera i klass 3. Jag vill tillbaka till SM och tillbaka till den nivå jag höll förr och med Elit skulle jag kunna ha den möjligheten.

Jag har tillräckligt med erfarenhet för att veta vad som krävs i klass 3… och det är en hel del! Det krävs MYCKET för att kunna konkurrera i klass 3 idag. Jag inbillar mig inte bara för att vi har vunnit några klasser i klass 1 så innebär det automatiskt att vi kommer ligga i toppen i klass 3 när vi kommer dit. Med en aussie har jag lite förutsättningarna emot mig för att kunna konkurrera med de bästa border colliesarna. Det är hårt nog att kunna konkurrera med en riktigt bra border collie idag, så med en aussie krävs det ytterligare lite.

Det krävs mycket kunskap, bra hinderhantering, ett fint samarbete och framförallt en otrolig fart och smidighet för att kunna konkurrera i klass 3.

”Men du och Elit ligger ju redan på border collietider?!”. Ja tydligen gör vi det och det hade jag inte väntat mig. Men det är skillnad att ligga på bc-tider i klass 1 och att göra det i klass 3.

Ja, min lilla Elit är förvånansvärt snabb redan nu men det finns mycket att utveckla hos henne. Framförallt så vill jag just nu att hon ska känna att det är enkelt att hålla hög fart och att hon få mycket självförtroende på de tävlingar vi gör och att vi lär känna varandra på banan så att vi vet var vi har varandra. Ja, det går redan fort men jag ser att det finns mer fart i henne att ge. Hon springer fortfarande lite ”fluffigt” och ser lite allmänt flamsig ut på banan. Jag vet att det finns mer att ge. I klass 1 är banorna fartigare och hindren lägre, vilket ger henne bättre möjlighet att sänka sig och hämta upp mer hastighet mellan hindren. I klass 2 finns inte riktigt samma möjlighet och definitivt inte i klass 3.

Eftersom hon faktiskt ännu är ganska orutinerad då jag inte har jobbat så mycket med agilityn eftersom jag inte har prioriterat den tillräckligt mycket, finns det stor risk att hon tappar fart om jag går upp med henne till klass 2 för tidigt. Än så länge vill jag bara att det ska vara enkelt och kul. Därför kommer jag vara kvar i klass 1 lite till. Det känns dock som att vi börjar närma oss klass 2 nu, så det kan mycket väl hända att jag flyttar upp henne när vi väl tar våra sista två pinnar i agilityklass. Kontaktfälten är dock inte tillräckligt genomarbetade för det än, så vi får se.

Det jag ser mellan långhoppet och tunneln i det andra loppet i den här filmen är min målbild och vad jag skulle vilja ha fram mer på banan:

Kontaktfälten är på gång också, men behöver bli mer stabila och arbetas igenom mycket mer. Så här såg de ut de tre agilityloppen vi tävlade i Växjö:

Här är vårt senaste vinnarlopp. Hoppklassen med stor konkurrens som vi vann nere i Halmstad. Men som ni ser bör hon kunna hämta upp mer hastighet mellan hindren, förbättra sin hoppteknik och så behöver vi jobba in ett snabbare och säkrare slalom och bättre svängar.

Som sagt så gör vi riktigt bra tider ändå nu och vi lyckas slå andra ekipage med snabba hundar som också gjort fina lopp. Jag är helt fantastiskt nöjd med både Elit och våra lopp som vi har gjort men vi har mer att utveckla om vi ska kunna nå dit jag vill och det är ingen idé att ha för bråttom. Förhoppningsvis har vi många år kvar tillsammans på tävlingsbanorna.

Frågan är nu bara hur jag ska få ihop allt med henne. Hon verkar ha bra förutsättningar för det mesta vi testar på och hon tycker att allt är fantastiskt roligt. Suverän lydnadshund, bra agilityhund och en riktigt fin brukshund (utöver den fantastiska lilla hund hon är i vardagen). Men det är svårt att satsa på allt. Agilityn och lydnaden är nog det som får vårt huvudfokus och sedan får brukset helt enkelt tränas lite halvdant med och halta med lite där på efterkälken. Upp till elitklass ska vi väl där också, men jag siktar väl inte på SM där skulle jag tro. Min bästa lilla Elit som ger mig sådana här angenäma ”problem” med vad vi ska satsa på. Agilityn ligger så starkt förankrad hos mig och det är verkligen ”jag” så den kommer jag nog aldrig kunna släppa. Känslan när allt bara stämmer på agilitybanan är en av de bästa känslor som finns för mig. Alla är vi olika 😉

 

Annonser