4 år…

Liten Segra

Idag är det hela fyra år sedan Segra så hastigt och tragiskt lämnade mig, endast 7 månader gammal. Mycket har hänt sedan dess och det har varit en otrolig resa jag har varit på; en resa jag gärna hade sluppit men som å andra sidan har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och det har jag Segra att tacka för.

Jag har gått igenom många skepnader och stadier sedan den där fruktansvärda dagen. Jag har dock tack vare den här resan lärt mig hur jag kan plocka ihop mig själv om jag snubblar och faller, när jag väl bestämmer mig för att kämpa mig vidare. Det är inte utan ansträngning, men jag vet att jag kan om jag verkligen vill och skaffar mig rätt förutsättningar. I och med den kunskapen jag nu besitter är min förhoppning att jag aldrig faller lika hårt igen.

Saknaden efter min älskade Segra, det som vi var då och det som vi förlorade gör fortfarande ont, trots att det nu har gått hela 4 år. Men smärtan är numera mer hanterbar. Elin postade en film på facebook häromdagen på ett träningspass från när hon passade en 5 månaders Segra när vi var på Nya Zeeland. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag såg alla gester Segra har för sig på den filmen som jag faktiskt ser Elit göra också. Det här är rörelser och uttryck som inte Vinna har, utan som mer verkar finnas bland syskonen, såväl kullsyskonen som småsyskonen. Så härligt att få se att en liten del av Segra faktiskt lever genom Elit också.

Och så den sedvanliga minnesfilmen:

Liten Segra retar Mira