Att tro på att mars på något sätt skulle bli en bättre månad än de två första det här året, visade sig vara lite väl optimistiskt. Dyra veterinärbesök, en bil som inte gick att laga, mer smärtor, ögonskada på Vinna, grusade SM-förhoppningar, ett till ep-anfall på Melvin och nu senast fick jag även veta att en hund som går kurs för mig just nu hastigt har gått bort. Vi avslutar månaden med taggtråd i halsen och en förkylning. Verkligen underbart.
Summering av året så här långt:
– Min moster dog
– Jag fick besked om att jag är gravid, vilket blev en smärre chock för mig och svårt att acceptera först. Nu har jag landat bättre i det.
– Mått mycket dåligt rent fysiskt och har knappt kunnat röra mig vissa dagar. Illamåande, huvudvärk, foglossning, ont i magen. Det kliar även hysteriskt mest hela tiden och jag har mycket onda svullnader. Har inte haft en endaste dag sedan december utan smärta. Går nu även in i tredje veckan med konstant huvudvärk.
– Under januari sov jag knappt. Under februari blev det något bättre men antal timmar per natt kan fortfarande räknas på en hand och det är väldigt många avbrott i sömnen och sömnen är ofta orolig. Samma sak under mars. Känner mig helt slutkörd och utmattad.
– Clas var med om ett rån och vi var bl.a i rätten för detta, vilket var rätt obehagligt då vi där var ensamma från vårt och omringade av de åtalades hela släkt, som skrattade och hånade
– Tre närstående personer mår dåligt och har blivit sjukskrivna
– Kraschade rent psykiskt och fick gå till psykolog
– Saker och ting har gått sönder till ett värde av ca 15 000 kr
– Pga graviditeten har jag fått en förlorad arbetsinkomst på ca 15 000 kr under jan-feb, men nu förmodligen mer. Har även blivit sjukskriven på 50%
– Parningsresa och veterinärkostnader till ett värde av ca 15 000 kr
– Flera spruckna stora planer för året som jag har sett fram emot länge (tävlingar, vandring i fjällen, AIM Challenge och eventuellt Hundlöpet)
– Elits kullbror får ett krampanfall två dagar efter Elit parades
– Sedan länge planerad parning på Elit och sedan abortsprutor på det med allt det känslomässiga det innebär
– I förrgår fick Vinna ett rejält sår på hornhinnan och vi fick åka in akut till Blå Stjärnan (givetvis under jourtid på kvällen/natten). Mina graviditetsbekymmer tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att bråka lite extra med mig så under undersökningen av Vinna när hon behövde mig som mest höll jag på att svimma och säckade ihop på golvet en stund.
– Vi missar troligtvis chansen att kvala till SM eftersom Vinna är sjukskriven nu (men ögat verkar tack och lov ha klarat sig bättre än jag trodde iaf).
– Elits kullbror fick samma dag ytterligare ett rejält krampanfall och är därmed diagnostiserad med ep. Så ofantligt sorgligt.
– Alla hundar från min kennel tas därmed ur avel. Mina drömmar om en valp efter min älskade, fantastiska Elit eller ens någon släkting till henne går därmed i stöpet. Sorgligt för både mig, valpintresserade och rasen i sig eftersom jag tror att flera hundar från mig hade kunnat bidra till en god utveckling i rasen, men givetvis inte nu när det finns ep där.
– Idag har jag kursavslutning med två deltagare färre. En är borta pga att hunden har fått ep, den andra för att hunden har gått bort. Så sorgligt. Två riktigt goda människor som har drabbats av elände och det är inte rättvist någonstans.
Jag har verkligen försökt att se positivt på saker och ting och blicka framåt, men just nu är det väldigt svårt. Jag har inte längre några mål överhuvudtaget känns det som och framtiden känns oviss. Har inte en aning om vad jag vill jobba mot längre och just nu känns det mest bara tungt med det mesta. Så klart blir det svårare att tänka klart och se positivt på allt när man inte mår bra och hela tiden har ont och när ekonomin är körd mer än i botten.
Jag lider med Melvin och hans familj som nu tvingas leva med ep. Jag önskar så att de ska få slippa fler anfall. Ep är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Jag lider med Margita som nu har tredje hunden i rad som blir sjuk och hennes drömmar och planer krossas återigen. Jag önskar så att han kan få vara anfallsfri så att deras oro kan få lindras lite, så att Melvin kan få må bra och så att Margita har möjlighet att få fortsätta med i alla fall en del av sina drömmar och planer för hennes liv tillsammans med Melvin. Livet är verkligen inte rättvist någonstans. Att en så god människa som Margita återigen ska behöva få en sjuk hund känns inte rättvist. Varför blir alltid vissa drabbade hårdare än andra? Och fina, goa Melvin som är en så bra representant för rasen i övrigt. Givetvis fanns planer på att låta hans gener gå vidare. Men inte nu.
Och som så många har skrivit och sagt så är det verkligen synd att inte så underbara hundar kan få chans att avlas vidare på. Det är många som har haft stora förhoppningar på mig, min kennel och mina hundar. Jag har fått så otroligt mycket fin feedback för min uppfödning och mitt arbete för rasen och avel i stort att det känns trist att behöva lägga ned allt. Att allt har varit förgäves. Nej, helt förgäves har det såklart inte varit. För utan detta arbete hade jag inte haft min fina Elit, fått leva med fantastiska Segra i sju månader, fått en massa underbara valpköpare och de hade inte haft sina goa Vinnare och Segrare. Men det känns synd att inte kunna fortsätta.
Många vill ju så klart att jag fortsätter med uppfödning ändå. Att jag börjar om med en ny linje och fortsätter. Vi får se vad som händer. Jag är så kräsen så bara att hitta någonting nytt känns svårt. Jag vet vad jag vill ha och att hitta det är inte superenkelt direkt. Och man har ju en tendens att bli ännu mer kräsen när man tittar ut och ska hitta någonting annat. Just nu har jag dessutom tappat suget totalt för uppfödning. Jag har svårt att tänka på att aldrig mer få ha en valpkull här hemma och att försöka jobba för att ge dem de allra bästa av förutsättningar. Men att vara uppfödare är ju så mycket mer än att föda upp valpar. Det är så otroligt mycket mer och just nu känner jag mig lite less på det mesta och jag vet inte om jag tycker att det är värt det. Värt den energi det tar från mig när det inte riktigt flyter på. Men vi får se. Om jag skulle börja om helt från början med en egen tik så kan nästa kull från MiVinna’s bli, i bästa fall, om 6 år, men kanske mer troligt om 7 år. Min fina valpköpare Sofia kom med ett förslag om att köpa in tik/tikar och sätta ut på foder istället och på så sätt komma igång med uppfödningen tidigare. Det är ju en variant iofs. Men då ska man hitta rätt tikar och rätt fodervärdar också. Inte helt lätt. Och så är det det där med att jag inte vet om jag ska fortsätta med uppfödning alls. Det har varit lite för många slag under lite för kort tid. Nu behöver jag slicka mina sår ett tag så får vi se vad som händer längre fram. Och så ska jag ju bli mamma till hösten. Vem vet hur livet ändras efter det?
Jag önskar så att april kan få vara lite bättre. Jag behöver verkligen en paus från allt elände. Att ta smäll efter smäll efter smäll är jäkligt jobbigt helt enkelt och jag skulle behöva lite andrum. Måtte april bli bättre.
Vinnabloggen 