juni 2014


Hoffnung's Dream of Success, "Nya"

Om exakt två veckor hämtar vi hem den här lilla sötnosen från Tyskland. Hon heter Hoffnung’s Dream of Success men kommer att kallas för Nya. Vi längtar sååå mycket till att få träffa henne. Hon är en svartvit liten aussietjej som kommer att bo hos mina föräldrar och ägas av min mamma. Om jag gissar rätt så kommer hon få pyssla med lite av varje, precis som Kiwi har fått göra hos dem. Kiwi tävlar ju elitklass spår, elitklass lydnad, klass 3 agility, lägre klass spår och jag har även startat henne på ASCA-vallning där hon har ett leg i open ducks. Kanske att Nya kan få chans till allt detta också, det får vi se. Någon utställning blir det säkert också, även om hon förmodligen inte lär bli någon utställningsstjärna. Utöver allt detta blir hon såklart en älskad familjemedlem som kommer få hänga med på både det ena och det andra, både hos mina föräldrar och hos mig… eftersom jag inte lär kunna låta bli att hålla tassarna borta från henne.

Min förhoppning är att den här lilla tjejen kan få bli en ny start för MiVinna’s kennel om några år. Om det blir så eller inte får vi se. Det är mycket som ska falla på plats först, men hoppas kan man ju alltid.

Alla bilder (utom bilden på pappa Bennett) är tagna av Nyas uppfödare, Thorsten Paulsen.

image007

10370364_699315050121933_625256470306150519_n

10405472_699314656788639_5813478058904384113_n

10422467_699313526788752_2216054225137656638_n

10356226_699312453455526_4998548098489692938_n

10409541_699235453463226_5483264080962803881_n

 10517591_699234390129999_533948711906255999_n

image021

image019

Nyas mamma heter Hoffnung’s Dream of Liberty, ”Pitu”, och hon ser ut så här:

Pitu

Här är hennes stamtavla (klicka på bilden för att se den i större format):

Pitus stamtavla

Nyas pappa heter Monreals Appeared from Heaven, ”Bennett”, och ser ut så här:

Bennett

Här är hans stamtavla:

Bennetts stamtavla

Annonser

Vinna och Elit

Att jobba som hundinstruktör är långt ifrån glamoröst. Även när regnet kommer på tvären är det bara att bita ihop, klä på sig ordentligt och ta sig ut med ett glatt humör för att hålla kurs. Yrket är inte särskilt välbetalt och det gäller att vända på varenda krona för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt att släpa agilityhinder hit och dit och mycket av tiden man lägger ned i sitt jobb lägger man på kontorsarbete och kringjobb istället för att faktiskt jobba mer aktivt med hund som man kanske kunde ha trott i början. Man får ta mycket ansvar och man har ingen annan att skylla på när det går dåligt på jobbet. Man ser en del tråkigheter som suger en hel del energi från en, hundar med fel ägare och ägare med fel hundar.

Ändå är det här världens bästa jobb för mig och jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har haft möjligheten att jobba med detta så länge. Om två ynka år firar Vinna Hundcenter 10-års jubileum och därmed har jag varit min egen chef i snart ett decennium. Att få jobba med någonting som ger mig så mycket tillbaka är guld värt för mig. Att se de där fantastiska framstegen hos deltagarna och glädjen när de lyckas är en otroligt skön känsla. Att få hjälpa både hundar och människor till en något mer fungerande vardag tillsammans där de också kan få känna glädjen över att ha hund så som jag gör. Att få förmedla kunskap och se en helt ny värld öppna upp sig för en del och därigenom följa deras första stapplande steg i den där nya världen. Att hjälpa alltifrån kompletta nybörjare till SM-ekipage och följa deras resa framåt. Att se framgångarna på tävlingsbanorna och få höra de glada rapporterna från när de har varit ute och det har gått bra. Att se folk hitta likasinnade träningskompisar och glädjen det ger. Att kunna ha möjligheten att ha med mig mina fina hundar på jobbet och även låta dem vara med och hjälpa ekipagen till utveckling. Att mitt jobb ger mig möjligheten att ha hund på det vis jag har och ger mig möjligheten att vara uppfödare på det vis jag vill. Att hela tiden träffa så mycket olika typer av hundar och människor och genom detta själv utvecklas.

I inget tidigare yrke har jag varit med om den tacksamhet och uppskattning man får som hundinstruktör och tränare. Hur ofta får jag inte höra att man är så otroligt glad över att jag finns och många fina ord utöver detta. Man tackar för hjälpen tusen gånger om, trots att man faktiskt har betalat för den. Att se folk och hundar glada i hågen lämna mina lektioner och sedan komma tillbaka gång på gång på gång för att de trivs så bra här. Det värmer något så otroligt ska ni veta.

Så tack alla ni som gör det möjligt för mig att få jobba på heltid med det här yrket som ger mig så mycket tillbaka! Ett yrke som gör att jag får känna att jag faktiskt gör lite skillnad här i världen, där det faktiskt gör lite nytta att jag finns. Ett yrke som bjuder på många skratt, ger mig härliga vänner och som ibland även rör mig till tårar. Tack allihop!

Badgalningar

Nu börjar det tryta på tiderna för privatlektioner för mig i år. De här tiderna är de jag har kvar för resten av året:
– Måndag 23/6 kl 19:15
– Måndag 30/6 kl 19:45
– Måndag 25/8 flera tider lediga från kl 17
– Tisdag 26/8 kl 18:45
– Torsdag 28/8 flera tider lediga
– Tisdag 7/10 kl 19:45
– Onsdag 8/10 kl 18:15
– Tisdag 21/10 kl 17
– Onsdag 22/10 kl 18:15
– Onsdag 29/10 kl 17
– Onsdag 5/11 kl 17
Så välkomna att boka in er om ni funderar på att ta privatlektioner för mig i höst: emelie@mivinnas.se

Elit, 2 år

Efter min status på facebook om mina iakttagelser under helgens agilitytävling i Göteborg har jag förstått att jag är långt ifrån ensam om att känna som jag gjorde. Jag hade så ont i ryggen under helgen att jag blev sittande i tältet vid klass 3-banan i stort sett hela dagarna och då hann man se en hel del på banan… tyvärr.

Så här skrev jag på facebook igår:

Jag kanske är lite känslig men jag tycker att det är trist när förarna vrålar t ex ”Skärp dig!” och ”Hundjävel” och visar lite andra trista attityder på banan. Kan tycka att det är extra illa när det sker i klass 3 dessutom. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, kanske är jag överdrivet känslig. Är dock glad över att det även finns gott om ekipage som det även lyser en positiv utstrålning från. Hoppas på att det blir fler 🙂 ”

Jag gör det lite enkelt för mig och klistrar in vad jag även skrev i kommentarerna:

Jag tycker att det gör skillnad när föraren säger det med en sur attityd oavsett hur hunden svarar på det. Sedan finns det absolut gråzoner. Men ”hundjävel” tycker jag faktiskt inte hör hemma på banan oavsett hur hunden svarar på det. Det känns som att det har blivit lite mode och ”häftigt” att kalla hunden för både det ena och det andra. Jag förstår inte riktigt varför?

I helgen har jag sett många bli sura på sina hundar, säga tråkiga saker, bära ut hunden från banan och rakt in i tältet, surt gå av banan i långsamt tempo med en oförstående hund och i ALLA fall jag såg kom felen pga handlingsmissar. Dvs det var alltså förarna som klantade sig men skyllde allt på hundarna. Trist när man inte kan ta eget ansvar tycker jag utan bara skyller på någon annan. Visst, det är väl kanske lite lättare för en själv men. I klass 3 kan jag definitivt tycka (speciellt i de fall det handlar om erfarna förare) att man borde veta bättre. Varför skylla på hunden när felet är ens eget? I många fall handlar det om att man har gjort fel där och då, i andra fall handlar det om att man helt enkelt inte har tränat hunden tillräckligt bra, men det är ju knappast hundens fel.”

Jag tycker att det är bra att sånt här uppmärksammas lite då och då, för då kanske man själv funderar lite över hur man för sig i tränings- och tävlingssammang och funderar igenom hur man egentligen skulle vilja ha det. Jag skulle tro att de flesta ändå vill ha en positiv attityd, men ibland är det något man helt enkelt får jobba på. Man är inte perfekt, alla har vi saker man får jobba på och ibland lyckas man bättre och ibland sämre. Ibland gör man misstag. Men med det i åtanke kan jag känna att man borde ha en något större ödmjukhet inför sina hundar. Om jag inte kan vara perfekt jämt, varför kräver jag då perfektion av min hund i alla lägen? Känns inte det som lite dubbelmoral? Det här handlar alltså INTE om att peka ut enstaka individer, utan om att ALLA nog bör ta sig en funderare om hur de beter sig och en del kanske mer aktivt bör jobba mot en förändring. Jag själv har jobbat med detta under alla år jag har hållt på med hundar och hundträning och jag är både glad och stolt över att kunna säga att jag har utvecklats till det bättre inom det här området och hela tiden fortsätter att utvecklas, men visst finns det fortfarande en hel del utvecklingspotential hos mig också. Jag försöker även så gott jag kan utveckla denna tanke hos mina elever.

Under de 17 år jag har tävlat har sånt här med tråkiga attityder alltid förekommit, men det har förekommit olika mycket i olika perioder skulle jag nog vilja säga. Förr såg jag fler som tog tag i sina hundar och gav dem diverse tjuvnyp när de trodde att ingen såg, men det ser jag tack och lov inte så ofta längre. I perioder har domarna valt att gå ut med en varning innan tävlingen/klassen ska börja. En varning t ex i stil med ”Vi vill INTE se några tråkiga beteenden mot hundarna” osv osv. Det tycker jag har varit bra och har gett viss effekt ibland kan jag tycka. En liten påminnelse till förarna liksom. Ibland behöver man bli påmind. Kanske är det dags för en sådan period igen, där man faktiskt tar tag lite mer i detta?