Förra året var inte direkt något höjdarår för min del. Bortsett från lilla goa Tuva och Nya som kom och berikade våra familjer så tycker jag allt att det var ett riktigt skitår. Epilepsi, abortspruta och krossade kenneldrömmar, veterinärbesök med alla fyra hundarna, lydnads- och brukspensionering för Vinna, många oförutsedda utgifter som ledde till taskig ekonomi, en kropp och knopp som inte samarbetade alls vilket gjorde att större delen av året spenderades på soffan eller i sängen. Nej usch. Det här året borde ha stor potential att bli bättre kan man säga, men man vet aldrig.
Jag tänker för första gången inte ens dra fram förra årets mål och kolla igenom hur det gick, för det blev inte fokus på detta knappt alls. Fokuset blev istället att bara ta sig igenom varje dag tills saker och ting blev bättre. Men om jag bara kollar lite på hur hundåret blev så hände det på något märkligt vis en del resultatmässigt i alla fall.
Elit klassade upp sig till agilityklass 3 och vi har lyckats bli SM-klara i hoppklass och har bara en pinne kvar i agilityklass. Vinna har 3 pinnar kvar totalt. Det känns inte som en omöjlighet att lyckas kvala till SM med åtminstone en av dem. Med Elit har jag 13 chanser att ta vår sista pinne. Det tycker jag att vi borde kunna fixa. Vi har startat totalt 15 gånger tillsammans i agilityklass 3 (i 10 av de loppen var jag dessutom höggravid 😉 ) och har tagit tre pinnar, så rent statistiskt sett borde vi ta åtminstone en pinne på 13 lopp.
Elit och jag lyckades ta ett 1:a pris i elitlydnaden förra året. Lyckades vi med det med obefintligt med träning tycker jag nog att vi borde kunna ta det där championatet i år, då jag förhoppningsvis kan träna lite mer. Vinna och jag tränade på inför att starta i elitlydnaden under våren förra året. Det började se så bra ut och hon gick så jäkla bra, men så slog hennes anaplasma undan benen för oss alltför många gånger, så det blev ingen start för henne. Eftersom jag aldrig vet när den slår till och det blir väldigt dyrt att hålla på och anmäla sig till tävlingar som man sedan måste stryka sig från, utan att få några pengar tillbaka, tog jag till slut beslutet att pensionera Vinna från både lydnad och bruks. Det känns synd på en så fin bruks- och lydnadshund, men det är bara att inse att jag inte kommer få bukt på den där anaplasman med henne. Om ett par veckor fyller hon 9 år och hon får fortsätta att träna både lydnad och bruks när hon inte har sina skov och så fortsätter vi att tävla agility så länge hon tycker att det är roligt och det funkar hyfsat för henne. Känns lite trist att det aldrig direkt blev något av hennes karriär som såg så lovande ut från början, men så är det ibland. Bara att acceptera. Jag får istället glädjas åt hennes avkommor ute på tävlingsbanorna. Mia gav mig en idé om att kanske ta mig ut och tävla lite rallylydnad med henne, så det kanske det blir om det skulle visa sig funka för henne. Jag är inte säker på att det går det heller när hon får sina skov, men man kan ju alltid testa.
Ska fundera igenom vilka mål jag vill sätta upp i år lite mer ordentligt så kanske jag återkommer med detta lite mer ordentligt. Man vet aldrig.
Vinnabloggen 