1003023_10151718352082584_280824962_n 10298992_10152153810427584_8340806098280842808_n

Nä, om jag ska ta och försöka komma igång med bloggandet igen. Jag gör ett försök, även om det kanske blir en upprepning på något tidigare inlägg.

Jag har funderat lite på det här med relationer till våra hundar på sistone. Det känns på något vis som att det ibland glöms bort mitt i all jakt på perfekta beteenden och i jakten på framgång. Jag kan ibland uppleva att det blir för mycket fokus på att hunden ska göra si eller så och att allt har blivit så mekaniskt på något vis. För mig är relationen till mina hundar A och O. En bra relation är för mig allra viktigast helt enkelt för att det är så jag vill leva med mina hundar. Med en bra relation tror jag även att man enklare kan nå framgångar med sin hund, men jag vet även exempel som visar att det inte alltid är nödvändigt. För mig är det dock nödvändigt och jag hoppas att det alltid kommer att vara så.

Att titta på beteenden och jobba för att hela tiden komma framåt i träningen är bra, men jag jobbar inte bara för beteendena i sig utan även för känslan, både hos mig och hunden. Jag vill ha en hund som litar på mig, både i vardag, träning och tävling. Jag vill ha en hund som får mig att skratta och som jag i min tur hoppas kunna skänka hunden minst lika mycket glädje som den skänker mig. Jag tränar och tävlar för att jag tycker att det är roligt och visst är det ofta extra roligt när det går bra och självklart tränar jag för att vi hela tiden ska bli bättre och för att vi faktiskt ska nå framgång på tävling, men har vi inte roligt tillsammans när vi gör det ser jag det faktiskt som ett misslyckat träningspass eller tävlingstillfälle. Då har det blivit fel någonstans. Ibland blir jag sur, ledsen, irriterad frustrerad eller kanske till och med förbannad. Jag är inte mer än människa. Men för det mesta har jag faktiskt väldigt roligt tillsammans med mina hundar när vi tränar, precis som vi har i vardagen. Att saker och ting fungerar i vardagen med mig och mina hundar är väldigt viktigt för mig. Att ligga och slappa i soffan en hel dag med hundarna när det är en sådan dag, kunna gå en avslappnande koppelpromenad, gå och strosa i timmar i skogen med hundarna lösa, ha med dem på jobbet bland folk och andra hundar är för mig precis lika viktigt som våra tävlingar och träningar. Med vissa hundar (som t ex med mina aussies) har allt det här kommit väldigt lätt. Sheltiesarna har ju haft lite varierande rädsleproblem som jag har fått jobba med. När jag har jobbat med detta har jag då jobbat både beteendemässigt och relationsmässigt. Aussiesarna har passat mig bättre än vad sheltiesarna har gjort. Med det säger jag inte att aussies är bättre, utan att de helt enkelt passar mig något bättre relationsmässigt och även träningsmässigt i alla fall de jag har haft så här långt och den typen jag vill ha, även om shelties fortfarande ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Tävlingsmässigt hade det varit bättre för mig om jag hade fortsatt att satsa på sheltie än på aussie om man ser till agilityn, men livet är så mycket mer än att vinna tävlingar.

Jag tror aldrig att vi ska glömma att titta på vad vi har för relation till våra hundar egentligen. Ganska ofta kan jag se ägare som klagar över en del problem med sina hundar, där jag tror att mycket av problemen ligger i deras relation till sina hundar. Det behöver inte alltid vara att man har en direkt dålig relation, eller att man inte tycker om sin hund (jag hoppas verkligen att alla hyser någon form av kärlek till sin hund), utan det kan vara små saker som gör att det inte riktigt funkar som man hade hoppats. Att man kanske har missat att läsa sin hund ordentligt, att man har missat att vara det stöd hunden så väl behöver, att man gör vardag/träning för svår för hunden och förväntar sig att hunden ska fixa det även om den visar att den inte gör det. Sedan kan det självklart vara större saker så som att hunden inte riktigt litar på mig eller på min förmåga att ta hand om olika situationer.

Ja, för mig är relationen till min hund väldigt viktig. Vi ska vara ett team. Jag vill inte ha en hund som är som en maskin och bara gör. Nej, jag vill ha lite själ och livfullhet. Självklart vill jag ha fram olika beteenden/moment och jag kanske vill ha dem på ett visst sätt, men när hundens personlighet lyser igenom blir jag så där extra glad. Någon som jag verkligen tycker att jag har lyckats tillsammans med detta är med Elit. Jag gillar vår relation och jag gillar sättet hennes personlighet nästan alltid lyser igenom, både i vardag, på träning och på tävling.

För att komma in på ett sidospår: Att relationen är så viktig för mig är förmodligen en anledning till att jag tycker att Vinnas anaplasma är extra jobbig. Den ändrar hennes personlighet (man kan väl nästan jämföra det lite med en schizofren person) och därmed även vår relation. Det är det allra jobbigaste, inte att vi i perioder inte kan tävla/träna så som jag hade velat.

Nog svamlat för idag tror jag. Träna på tillsammans med era hundar. Nå framgång, men glöm inte att ha roligt på vägen och jobba på er relation vid sidan av alla moment som ska läras in.

Ett litet klipp från ett träningspass häromveckan med Elit:

Och så en tidigare video jag gjorde för ett drygt år sedan… där dock musiken har fallit bort:

Annonser