IMG_5011
20010620 – 20150427

Så kom den då. Den där dagen som vi hundägare fruktar, men vet att den oundvikligt kommer. Förra gången kom den som en chock för mig och jag fick aldrig chans att förbereda mig eller ta något beslut alls. Det såret det skapade den gången vill aldrig riktigt läka. Den här gången har jag haft möjlighet att förbereda mig och jag fick själv ta beslutet. Det där beslutet som aldrig tycks bli riktigt rätt oavsett hur mycket man går igenom det och funderar. Att leka Gud och bestämma över liv och död är svårt och känns aldrig riktigt rätt. När är det rätt egentligen? Blir det någonsin rätt? Jag tror att det var rätt nu för min älskade Zazzi. Hon skulle inte behöva lida i onödan för att jag var egoistisk och inte vågade släppa taget. Men det gör ont. Så fruktansvärt ont. Zazzi hade fortfarande gnistan, men är det rätt att vänta tills den var helt borta? ”Bara några månader till” är så lätt att tänka och man blir lätt hemmablind. Jag valde att ta beslutet innan det hade gått för långt för min vän. Innan gnistan i ögonen slocknat. Det känns rätt… och fel på samma gång. Hon hade ont, det är jag säker på. Jag tog beslutet för längesedan att förra gången hennes mun sanerades var den sista. Hon får gå så länge det funkar för henne. Och nu tror jag att vi hade kommit till den gränsen. Jag skulle tro att de flesta tänder i hennes mun behövde dras och det skulle hon inte klara. Inte skulle jag låta henne behöva gå igenom något sådant för att jag inte ville släppa taget. Igår upptäckte jag en svullnad i munnen och jag förstod att det var dags. Tankarna far fram och tillbaka. Hon skulle bli 14 år i år. Det är ett långt hundliv. Men det gör ont ändå.

Tvivel och säkerhet har varvats under dagen. Tvivel när jag släppte ut hundarna för att gå en sista promenad med dem tillsammans och Zazzi rusar ut genom grinden med bus i blicken och sitt älskvärda lekmorr. Säkerhet när hon inte riktigt hänger med på promenaden, håller sig för sig själv och jag plötsligt inser hur gammal och sliten hon har blivit på kort tid. Säkerhet när jag kör ett sista träningspass med henne och hon knappt orkar köra zickzack mellan benen och åttan. Tvivel när hon kör agility med fart och glädje och tittar på mig med en glad och tacksam blick. Säkerhet när det kändes som att hon gav allt en sista gång. Tvivel när hon blir glad när husse kommer hem innan det är dags för mig att ta henne till veterinären och han säger ”Men hon ser ju pigg ut. Är du säker på att vi måste göra det här nu?”. Tvivel när hon ser så glad och nöjd ut över att få sitta i framsätet på bilen och tittar nyfiket på mig när hon undrar vad det är för äventyr bara hon och jag ska på. Tvivel när veterinären har svårt att komma förbi klaffarna för att sätta kanylen. Säkerhet när vätskan injicerades och Zazzis själ utan att tveka tar ett skutt från min famn för att landa på regnbågsbron så fort att man knappt hann blinka. Hon var redo. Ändå kunde jag inte sluta säga ”Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Jag älskar dig. Förlåt.” när hon lämnade mig.

FullSizeRender

4_hundsp

Zazzi, min älskade Zazzi. SE AgCH SE Ag(hopp)Ch Woodmist My True Lily. Hon som har lärt mig så mycket. Hon som mer eller mindre var rädd för sin egen skugga som ung. Hon som har varit hos mig i nästan 14 år. Första hunden som jag och Clas hämtade hem tillsammans. Hon som har varit med om två flyttar innan vi till slut hamnade på landet, där hon har trivts så bra. Hon som bara ville kissa på välklippta gräsmattor som yngre. Hon som inte ville gå i skogen där det var för risigt, utan hellre ville ha fina stigar eller vägar att gå på. Hon som stannade upp med jämna mellanrum på promenaderna och spanade på oss för att se om hon inte kunde ta en genväg. Hon som var osäker på andra människor och aldrig ville bli klappad, tills hon började tappa hörseln på äldre dagar och plötsligt började knö sig fram vid besök hemma för att bli klappad. Hon som nosade över sig där man hade klappat henne för att se så att vi inte hade sabbat hennes frisyr. Hon som allra helst ville åka i framsätet i bilen. Hon som bet oss i byxbenen när vi skulle ut på promenad. Hon som älskade att bli jagad av oss tvåbenta. Hon som hade mycket bestämda åsikter om hur andra hundar skulle uppföra sig gentemot henne. Hon som var så känslig och ville att alla i hela världen skulle vara noga med hur de uppförde sig. Hon som var en fena på lugnande signaler, ofta där jag inte var så förtjust i att det skedde, som t ex på agilitybanan. Hon som jag under många år inte kunde lämna i starten på agilitybanan för att hon blev så osäker på omgivningarna då och kom i krypfart när det väl var dags att starta. Hon som älskade shapingpass och tyckte att allt skulle gå fort fort då. Hon som inte lärde sig apportera förrän hon var nästan 8 år. Hon som alltid visade tänderna innan hon tog en godbit. Hon som älskade kommandot ”Tryck”. Att få trycka med tassen på saker var bland det bästa hon visste och något som hjälpte henne att övervinna rädslor. Hon som älskade att gå zickzack mellan benen. Hon som slängde sig ner i lekställning och skällde när jag sa ”Ska vi köra?!”.

Zazzi3_SM

IMG_6475

Hon som representerade Sverige tillsammans med mig i Kalifornien, lyckades ta sig till final som bästa sheltie och kom på 7:e plats. Hon som deltog tillsammans med mig på sju agility-SM. Som bäst blev det officiellt en 4:e plats och inofficiellt en 3:e plats. Men så här i efterhand beundrar jag henne allra mest för 7:e platsen 2010. Året som fortfarande ligger höljt i dimma för mig men som jag först nu på senare tid har börjat minnas lite mer ifrån. Det var året då jag miste Segra, traumatiserades och kraschade totalt. Det var inga lätta förutsättningar vi hade på SM det året. Jag fick panik av folksamlingar, grät under banvandringarna och behövde hjälp med uppvärmning och nedvarvning då benen inte riktigt bar. Zazzi, som var så känslig. Hon borde ha velat springa och gömma sig, med en matte som inte var mycket till stöd alls. Men det gjorde hon inte. Istället gjorde hon sitt bästa i att stötta och försöka vara på topp. Sjundeplatsen det året hade jag nästan glömt, men den är faktiskt lite smått fantastisk.

Älskade lilla vän. Det är dags för dig att vandra över regnbågsbron nu. Dina tidigare familjemedlemmar Mingo, Issa, Taxie och Segra väntar på dig där på andra sidan och tar hand om dig om du vill. Du har ju alltid gått din egen väg, så man vet aldrig hur du väljer att göra. Vi ses igen så småningom. Ta hand om dig tills dess.

Mina_fina

FullSizeRender-1

Sista mobilbilderna på min vän:IMG_9615

IMG_9625

 IMG_9635 IMG_9636IMG_9634

Film från tantbuset i fredags:

Film från sista träningspasset med min fina vän:

Annonser