Lilla fina Mira

Jag hade tänkt blåsa liv i den här bloggen igen när lilla Vega flyttar hit i juni. Men så händer saker som gör att jag känner behov av att få skriva av mig av mina tankar nu. Lilla Mira förtjänar ett eget blogginlägg.

Det är så tyst och enkelt här hemma nu. För tyst. För enkelt. Lilla Mira finns inte mer. I fredags fick hon troligtvis en hjärnblödning. In till veterinären för undersökning och för att diskutera alternativ. På den dagen om exakt en månad skulle hon fylla 14 år. Det är mycket för en hund. Men ändå. Mira var så pigg och fräsch för sin ålder. Det var bara en vecka sedan hon följde med på en cykeltur och glatt sprang 4 km. Medan jag flåsade som sjutton, visade hon inga trötthetstecken alls. Fast strax innan snön försvann började hon kännas lite seg på promenaderna och jag började fundera på om åldern började ta ut sin rätt. Började förbereda mig. Men så försvann snön, och hon blev sitt pigga vanliga jag igen. Kanske tillfälligt, kanske inte. Vad vet jag.

I fredags ändrades allt och beslutet kom plötsligt så mycket närmre än jag hade trott. Inne på veterinärkliniken charmade Mira både veterinär och assistent. Hon älskade all uppmärksamhet hon fick. Det såg jag. Myste med folket och fick godis. Samtidigt som hon mådde illa, var yr och vinglade. Vi diskuterade alternativ. Jag lämnades ensam med Mira en stund för att tänka. Jag ringde mamma och Clas för att höra deras åsikter. Men i slutändan var beslutet mitt att ta. Och jag tog det där fruktansvärt jobbiga beslutet att låta henne somna in. Det där beslutet som de senaste dagarna har fått mig att känna mig som en mördare. Det var rätt beslut men ändå känns det så fel. Ändå känns det så jobbigt. Som jag sa till veterinären så hade det känns enklare att ta det där beslutet om hon bara hade känts lite mer skröplig innan. Men hon har ju varit så fräsch och pigg, förutom den där lilla perioden för några veckor sedan. Hängt med på cykelturer, träning och långa långa promenader utan problem. Men som veterinären sa så var kanske det här det bästa som kunde hända henne ändå. Att hon just fick ha det så bra in i det sista istället för att sakta tyna bort och inte orka med. Självklart har hon rätt. Mira har haft ett bra liv och hon fick ett bra avslut. Men oj vad ont det gör. Och jag känner mig ändå som en mördare.

Lilla Mira. En väldigt speciell liten hund som verkligen kunde göra mig helt tokig. Som in i det sista fortfarande sällan gjorde som jag ville, så som aussiesarna gjorde. När vi skulle gå in på tomten efter promenad fick jag nästan alltid stå och ropa som en galning på henne. Extra mycket sedan i vintras när hon började höra dåligt. Hon passade på att göra lite annat på vägen. Lite Alfons Åberg över henne. ”Jag ska bara…” På kvällen när jag släppte ut dem för kvällskissen gick aussiesarna ut och kissade direkt och kom sedan och ställde sig på trappan för att få komma in, medan Mira gick ut och ställde sig och spanade lite istället. Eller gick och nosade eller något annat. När jag öppnade dörren för att släppa in dem igen kom Mira på att hon nog skulle ta och göra ifrån sig i alla fall. Kanske både kissa och bajsa förresten och jag fick snällt stå och vänta. Varje kväll… Ibland skyndade jag på proceduren genom att öppna dörren för att släppa in dem bara någon minut efter att jag hade släppt ut dem. Det kunde ibland skynda på processen lite. Ibland… Hon tränade mitt tålamod varje dag med sitt ”Jag ska bara…”

Mira, som tyckte att mattor var till för att kissas på och att man då och då kan gå och bajsa inomhus på natten (eller dagen eller när som helst för den delen om hon kände för det, särskilt om det var dåligt väder ute) och säga till genom att skälla EFTER hon hade gjort ifrån sig…

Mira, som skällde när inte allt var i sin ordning. Glad, upprörd eller arg spelade ingen större roll. Det skulle höras när det var något.

Mira, som när hon blev stressad/upprörd/jätteglad behövde bita i något (en gång råkade det bli i Thobias ben). Som alltid sprang och hämtade en leksak när man kom hem. Nästan alltid något hon egentligen inte fick ha, som t ex Tuvas leksaker. Apropå Tuvas leksaker vet jag inte hur många kritor och leksaker hon har tuggat sönder för Tuva också. Hon kunde liksom inte bara låta bli. Mycket roligare med Tuvas grejer än med hundleksaker också.

Mira, som var som ett syskon till Tuva. De var som två småsyskon som retade gallfeber på varandra, samtidigt som de kunde ha otroligt roligt ihop och älskade att umgås med varandra. Men de kunde verkligen inte låta bli att reta varandra när de var ihop.

Mira, som plötsligt under koppelpromenader började bita och dra i kopplet så att det kändes som att man hade fått en liten abborre på kroken. ”Nu har jag fått napp” sa vi. ”En abborre”. Mira älskade detta. Att skutta runt och rycka i kopplet. Detta gjorde hon under alla sina nästan 14 år. Och vi älskade det också.

Mira, som tävlade agility i klass 3 men det var aldrig särskilt noga för henne. Hon var lika glad över att bara vara hemma och småpyssla med mindre aktiviteter. Så hon pensionerades när hon var 7.

Mira, som de senaste 2,5 åren fått gå koppelpromenader med Tuva när vi har varit på utflykt och skött det så fint.

Mira, som älskade långpromenader och under alla år alltid hängde med fint på dem. När vi gick på smala stigar gick hon alltid och viftade med sina framben bakom mig och trampade mig på fötterna. Hon tyckte att jag gick för långsamt.

Mira, som älskade att leka med leksaker och som under många år alltid voltade under gripandet av leksaken när man kastade iväg den.

Mira, som det alltid tog lite tid att lära trick och annat. Inte alltid den vassaste kniven i lådan. Men all träning på hemmaplan skedde med stor entusiasm.

Mira, som låg och stirrade på oss och krafsade på oss med tassen en gång bestämt, fortsatte stirra, krafsade igen med några sekunders mellanrum om vi slutade klappa henne.

Mira, som hade det sötaste sheltieansiktet jag visste. Mira, som aldrig riktigt tycktes växa upp utan som någonstans fastnade i valpstadiet och liksom höll sig där hela livet. Lilla Mira som alltid körde sitt egna race och sällan gjorde som jag ville. Som vi alltid fick ha lite extra koll på, på grund av det. T ex när vi var ute med husbilen, eftersom hon tyckte att kompostgallret bara var till som ett förslag att man kunde hålla sig innanför det vid husvagnen, medan hon tyckte att det var et mycket bättre förslag att gå och strosa där hon ville istället. Lilla Mira som tyckte att båtmotorer och motorsågar skulle sättas på plats.

Jag kommer sakna ditt tryckande på mina knappar. Det är alldeles för tyst och enkelt här nu. Det är de vardagliga sakerna som är jobbigast just nu. När vanan tar över innan man inser hur verkligheten ser ut just nu. Som när Clas startar motorsågen och jag är på väg att som vanligt ropa till honom att hålla koll på Mira, eftersom hundarna är ute. Att ge hundarna mat och förvirringen i att hela den proceduren har ändrats. Att släppa ut och in hundarna och vara van vid att kolla så att alla tre passerar, att vara beredd på att ropa in Mira. Att som vanligt titta sig om en extra gång när jag är på väg mot grinden efter promenad, för att se så att Mira inte hittar på annat. Att hålla koll på att dörren till Tuvas rum är stängd så att Mira inte går in där och hittar på något ofog.

Och så det värsta. En ny erfarenhet för mig. Att behöva förklara för Tuva att hennes älskade Mira inte kommer hem mer. Att hon bara får träffa henne i hennes drömmar. Nu mår hon bra, men första kvällen var jobbig. På kvällen tittade hon ut genom fönstret och sa att hon såg Miras päls i himlen. Var du än är lilla Mira, så hoppas jag att du har det bra. Jag vet att Zazzi har väntat på dig på andra sidan regnbågsbron. Vi saknar dig.