Gamla bilder på en annan tid. Jag och Issa på SM 2003 och 2004 (fina 2004 som gav oss silver individuellt). Notera ingången till platta tunneln 😶 Det diskuteras mycket just nu om vad man ska ha rätt till på banan efter disk, vad man betalar för osv. När jag började tävla agility var det alltid snabbaste vägen ut från banan så fort man diskade sig som gällde. Man körde helt enkelt de hinder som stod på väg till mål. Inga sura miner för det. Senare fick man lov att köra vidare även om man diskade sig. Det tog ett tag för mig att ställa om. Det kändes länge som att jag gjorde något ”förbjudet” när jag var kvar på banan efter en disk. SM 2004 var första gången jag körde klart loppet efter disk på ett SM. Det var med min sheltie Zazzi och i lag, då mina lagkompisar bett mig göra det för att de skulle få mer tid på sig mellan sina starter. Oj vad pinsamt och ”fel” jag tyckte att det var i början. Vara kvar på banan efter en disk på ett SM. Det kändes liksom inte riktigt ”proffsigt” att göra så på ett SM. Så lustigt. Tänk vad det ändras.

Nu diskuteras om man ska ha rätt till mer än vad vi idag oftast får göra efter disk. Det är bra med utveckling. Men jag är nog fortfarande den där tjejen som är tacksam över att man ens får lov att vara kvar på banan överhuvudtaget efter disk. Än idag kan jag någon gång ibland ta snabbaste vägen ut. Och vi är lika glada för det. Det ska bli intressant att följa utvecklingen till hur det kommer bli i framtiden efter disk. Kanske att jag hade önskat mig lite ödmjukhet i olika debatter av olika slag, men kanske kommer man ingenstans med utvecklingen då?

Annonser