Till helgen får jag tävla med den här pärlan igen. Åh vad roligt det ska bli! Ser fram emot att få lära mig mer tillsammans med Vega. Under varje tävling lär vi oss lite mer och vårt samarbete förfinas.
Den här gången vill jag fokusera lite extra på våra starter. Jag erkänner… jag slarvar… Jag är så ivrig att jag tjuvstartar oss. Får ta och skärpa till mig angående det om jag inte vill ha en tjuvstartande hund. Gå iväg, andas, starta.
Ska nog ta och träna lite extra på det under veckan också. Bara för att påminna mig själv… för ja, jag erkänner att jag emellanåt gör likadant på träning.
Skriver jag det här, kanske det hjälper mig att komma ihåg det även på tävlingen till helgen tänker jag… kanske…
Med lite lätt väsande lungor efter all hosta de senaste veckorna begav jag mig igår till Kinnaredshallen för att tävla agility med Vega. Mamma och Aska gjorde oss sällskap. Lilla Aska skötte sig så fint både inne i hallen och ute på promenad… ja om man bortser från hennes dragande i kopplet då…
Vega och jag gjorde tre lopp som kändes riktigt bra. Visst, lite småmissar här och var som kostade tid osv. Men överlag en riktigt fin känsla där allt bara flöt på i alla tre loppen.
I första loppet fick hon något sorts oflyt i steget i mitten/slutet av slalomen, eller om hon snubblade till lite. Hon missade hur som helst en port där. Jag valde att strunta i det och istället fortsätta framåt. Att hon snubblar till, kan ju knappast hon hjälpa, så det kändes inte som att det fanns någon vits att ta om det. Och resten av loppet gick jättefint.
Andra loppet fick jag improvisera lite när jag inte var riktigt så snabb som jag hade tänkt. Men vi vann och tog vår andra pinne i hoppklass.
Tredje loppet kom vi 2:a i och fick vår tredje pinne. Därmed blev vi uppflyttade till klass 2 om vi vill. Men vi ska stanna i klass 1 ett tag till för att skaffa oss lite mer rutin och för att plocka agilitypinnar innan vi går vidare.
Dags för den där positiva utvärderingen av tävlingen som jag lovade mig själv att försöka göra efter varje tävling.
Jag funderade ett tag på banvandringen på att säkra upp lite på några ställen på banan. Ställen där jag var osäker på om hon kunde det själv eller inte. Men så påminde jag mig själv om vilken typ av agility jag vill köra, och bestämde mig för att chansa istället, då det ändå fanns stor chans att Vega skulle kunna fixa det själv. Och det gick! Det blev så himla bra. Glad över att jag påminde mig själv om vilken typ av agility jag vill köra och inte tog den säkra utvägen.
Jag litade på vår slalomträning i alla starter och bara skickade på utan konstigheter, trots lite småkluriga situationer. Det gick vägen.
Känslan av ett team som presterade tillsammans på banan var fantastisk. Vi börjar köra ihop oss mer och mer och jag testade hennes kunskaper precis lagom på tävlingen.
Det är nog en fråga som många aussieägare någon gång har fått. Och tvärtom, säkert en fråga som en hel del border collieägare har fått också.
Jag läser emellanåt att en del uttrycker att det skulle vara oerhört negativt om någon skulle gissa att ens aussie kanske skulle vara en bc. Jag håller nog inte riktigt med om det. Ibland tycker jag också att det kan vara svårt att veta om det är en bc eller aussie, inom båda raser. Och det är inte så konstigt. Läser man respektive ras rasstandard har de väldigt många likheter.
Sedan hur rasstandarden tolkas och vad som vinner på utställning är ju en annan sak, men det är ju inte alltid vad som ligger närmast rasstandarden.
Det finns just några delar i rasstandarden hos respektive ras som jag tror att många inte tänker riktigt på när det gäller jämförelse mellan de olika raserna. Delar där många tror tvärtom. Jag ska ge några exempel.
”Stopet skall vara mycket tydligt markerat.”
”Stopet skall vara måttligt och tydligt markerat.”
Här hade många lätt kunnat tro att den första meningen kommer från aussiens rasstandard och den andra från border colliens, men det är precis tvärtom. Just stopet är vad jag hör många beskriva för aussiens huvud och vad som gör en stor skillnad från bc:n. Man tänker att det ska vara mer markerat på aussien, men i själva verket ska det vara tvärtom enligt rasstandarden. Aussien ska ha ett måttligt markerat stop medan bc:n ska ha ett mycket markerat stop.
”Bröstkorgen skall vara djup och ganska bred med väl välvda revben.”
”Bröstkorgen skall inte vara bred, men djup.”
Återigen är den första meningen från bc:ns rasstandard och den andra meningen från aussiens rasstandard. Det här skulle man kunna tolka som att border collien ska ha en något bredare bröstkorg än aussien. Hur många tänker sig att det ska vara så?
”Buken skall inte vara uppdragen.”
”Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.”
Här står det att buklinjen ska vara måttligt uppdragen hos aussien men inte alls hos border collien. Även det här tycker jag är något som nämns en del när man pratar om ”aussies som ser ut som border collies”, fast man då tänker att det ska vara mer tvärtom.
”Två hårlagsvarianter förekommer: medellång päls och kort päls. Medellång päls: Ytterpälsen skall vara tät och av normal kvalitet, medan underullen skall vara mjuk och tät för att ge skydd mot dåligt väder. Den rikliga pälsen bildar man, byxor och tjock päls på svansen. På nosparti, öron, framben (förutom behäng) samt på bakbenen från hasen till marken skall pälsen vara kort och slät. Kort päls: Ytterpälsen skall vara tät och av normal kvalitet, medan underullen skall vara mjuk och tät för att ge skydd mot dåligt väder.”
”Pälsen skall vara måttligt grov och vädertålig. Underullens kvantitet varierar med klimatet. Pälsen skall vara rak eller vågig, medellång på kroppen och måttligt längre i man och krage, vilka skall vara mer framträdande hos hanhundar än tikar. Pälsen skall vara kort och slät på huvudet, öronen, på frambenens framsidor samt på hasorna. På baksidan av frambenen och låren skall pälsen bilda måttligt långa behäng.”
Hos border collien tillåts ju två hårlagsvarianter. Men den medellånga pälsen borde kunna motsvara aussiens hårlag. Här kan man se att aussien tillåter en större variation inom det hårlaget. Underullen kan skifta, detta pga att aussien kommer från USA där klimatet är väldigt varierande från norr till söder och öst till väst. Jämfört med border collien som kommer från Storbritannien och ett jämnare klimat.
Ändå tycks just underullen och pälsen ofta kommenteras som det som gör att det syns att det är en aussie: en aussie ska ha mer underull och vara ”fluffigare”… men enligt rasstandarderna är det ju inte så.
Som avslutning lägger jag in helhetsintrycket hos bägge raser:
”Border collie skall vara välproportionerlig med rena linjer. Den skall vara elegant, graciös och i fullständig balans, samtidigt som den skall ha tillräcklig massa för att ge intryck av uthållighet. All tendens till grovhet eller spinkighet är oönskad.”
”Australian shepherd skall vara välbalanserad, något längre än hög, medelstor och medelkraftig med medelkraftig benstomme. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Rasen skall vara solitt byggd. Den kan ha kuperad eller naturlig svans. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Pälsen skall vara medellång och måttligt grov. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.”
Här ser vi både likheter och olikheter. Hos båda raser nämns just att den varken ska vara grov eller finlemmad/spinkig.
Det är veckor som den här som gör att jag är extra glad över att jag tidigt lär mina hundar att bli vana vid ett växlande liv. Ibland är tempot högt och dagarna fulla av arbete och aktiviteter, ibland händer ingenting.
Hela den här veckan har bestått av vila. Jag är sjuk, har en röst som känns skör och jag har framförallt en väldigt envis hosta som vägrar ge med sig. Så den här veckan har hundarna enbart fått korta promenader, förutom idag då jag och Tuva var ute ungefär en timma. Visst, vi gick inte så långt, men vi var ute en stund i alla fall. Igår fick Vega hänga med mina föräldrar till Tånga Hed en sväng och springa lite med deras hundar också. Och så har det blivit lite tuggben under veckan och en massa mys. Det är allt. Korta promenader, tuggben och mys.
Men det är ju arbetande aussies! Klättrar de inte på väggarna då?! Nej. Skulle de alltid ha den här tillvaron hade de inte varit särskilt nöjda, men i korta perioder är det inga problem. Visst märker jag skillnad på dem de här dagarna jämfört med när de har fått jobba ordentligt. Men de har inga som helst problem att ta de här dagarna med ro.
De är vana vid att våra dagar kan variera ganska rejält. Ibland händer ingenting, som de senaste 7 dagarna. Ibland händer det väldigt mycket, vissa dagar har t ex Vega både fått valla, promenad, köra rapport och agility. För oss funkar det bra att ha det så och det är skönt att de är vana vid varierande dagar och veckor när man blir sjuk och inte gör så mycket med dem. Det här vänjer jag dem vid redan när de är små valpar.
Jag anmälde mig till en onlinekurs i running contacts för ett tag sedan. Bara som åskådare den här gången. Kursen och den förra agilitytävlingen har gett mig lite mer agilityinspiration. Jag kom igång så fint med det hela och kände mig riktigt taggad till fortsatt träning. Men så sitter jag här förkyld och har sedan förra veckan känt att rösten är nära att ge sig. Så hundträningen får bli lidande ett tag. Så jag får helt enkelt spara mig nu så att jag kan hålla lektioner på kvällarna.
Idag tyckte jag dessutom att det kändes som perfekt träningsväder när jag var ute med hundarna en kort sväng. Men icke, jag får hålla mig ett tag till. Visst hade jag kunnat träna och bara använda klicker t ex, men jag vill kunna gå all in när jag tränar och belöna ordentligt och det kan jag inte riktigt motstå att göra när hundarna gör något så där fantastiskt. Så stanna inne, vila och spara mig. Men det är bra det också. Då kan jag få längta till träning. Det är nyttigt det med, för en sådan som haft svårt att hitta inspiration och motivation.
Vinnabloggen 