Utvärdera positivt

Min arbetsplats just nu

Snälla Eva Marie gav mig hennes bok ”Mental träning för agilityförare” i somras. Jag har småläst lite då och då i den, men inte kommit så långt än, eftersom jag tydligen alltid prioriterar annat än att läsa numera. Men den är väldigt intressant och bra. Den här veckan står det med i min bujo att få till lite läsning i den under min arbetstid när Tuva är på förskolan. Då jag alltid har så mycket som ska lyckas klämmas in under de få timmar Tuva är på förskolan blir det alltid, i bästa fall, bara några minuter kvar för läsning innan det är dags att hämta Tuva. Men några minuter är bättre än ingenting tänker jag.

Igår läste jag om att ”Uppmärksamma det du gör bra, är nöjd med och tacksam över”. Där står det bland annat om att ta för vana att efter t ex varje tävlingsstart sätta sig och skriva ner tre saker jag gjorde under loppet som jag är nöjd över. Fokusera på det som just jag har gjort bra, inte hunden. Genom att stärka sig själv, stärker man även sin hund och vår träning tillsammans.

Så jag tänkte att jag skulle börja göra detta. Framförallt tänkte jag att jag ska göra detta efter varje tävling. Fundera igenom dagen och titta på vad jag var extra nöjd med.

Lika bra att börja nu, så jag gör här en liten sammanställning över mina tre saker från agilitytävlingen i söndags:

Jag är glad över att jag tänkte offensivt och chansade på balansen i ena loppet, där jag stack iväg i förväg från Vega, trots att jag var osäker på om hon skulle ta balansen bakom mig själv då. Det blev superbra!

Jag litade på att vår slalomträning har varit bra, och vågade berömma glatt och springa på, precis som på träning. Slalomen satt klockrent i alla lopp.

Jag körde på och litade på att Vega hade bra sug till tunnlarna själv så att jag kunde sticka vidare till nästa hinder.

Min ambition är nu att försöka få till det här med ”tre bra saker” efter varje tävling resten av året.

Det tog bara 9 år…

… innan den där sanna träningsglädjen infann sig igen. Den där träningsglädjen som gör att man längtar till nästa träningspass. Den där träningsglädjen som försvann tillsammans med Segra.

Visst har jag haft glimtar innan. Visst har jag kommit från träningspass hög av alla må-bra-hormoner som är i omlopp efter ett lyckat pass. Men jag har trots det haft väldigt svårt för att motivera mig till nästa träningspass.

På sistone har jag märkt att jag blivit gladare och gladare av den träning jag gör – både med Elit och Vega. Jag lever på känslan länge och ser fram emot nästa träningspass. Det är helt underbart! Att hitta den del av mig själv som jag nästan trodde var borta för alltid.

Nu är det semester och träningsmotivationen är på topp. Just nu tränar vi riktigt mycket. Det var längesedan jag faktiskt kunde säga så. Vega är den som får köra mest pass just nu, men även Elit får jobba en hel del och Vinna får lattja lite då och då mellan varven också.

Vega går väldigt bra i det mesta just nu och Elit är vansinnigt rolig att träna brukslydnad med. Hon får mig alltid att le stort på lydnadsplanen. Hon verkligen strålar av glädje när hon kör lydnad… förutom när jag säger att hon gjorde något jättedåligt och tycker att vi ska göra om. Då skäller hon ut mig efter noter, haha. Som en lång harang av svordomar liksom.

Inomhusträning

 

Det ser inte bättre ut än att det här blir mitt tredje blogginlägg i år. Pinsamt dåligt, men så kan det vara. Det gör inget. Vad händer här då? Allt och inget skulle jag säga. Jobbar sjukt mycket med nylanseringen på Royal Dog Education. 1/1 släpper vi nyheten 🙂 Jag har även försökt få tag i en lämplig aussievalp till mig större delen av året men det vill sig inte riktigt. Alltid är det något som skiter sig. Jag hoppas på nästa år på den punkten. Det senaste som gick åt skogen var när löpet missades på tiken till min drömkull. Nytt försök om drygt 7 månader. Det skulle i så fall innebära att min valp (om det nu blir någon) flyttar in i december nästa år. Vet inte om jag vill vänta så länge, så jag kollar på andra alternativ också. Samtidigt som jag är så sugen på en valp från den kombinationen. Svårt det där. Vänta eller inte? Det är ju inte direkt någon garanti att det blir någon valp om man väntar heller. Men samtidigt är jag så otroligt kär i tiken. Gah! Det här kommer ge mig magsår i slutändan.

Men nog med dravel om detta. Nu har Elit agilityvila en månad ungefär . Förra veckan inleddes agilityvilan och då blev det bara promenader och lite lydnadsträning. Den här veckan inleds fysträningen. Eftersom det är mörkt, regnigt och allmänt trist väder ute har jag valt att lägga lite extra fokus just nu på träning som man kan göra inomhus. Här kommer ett litet filmklipp på en del av det som vi pysslar med just nu:

Längsta blogguppehållet?

  

Nu var det över tre månader sedan jag bloggade senast. Det måste vara det absolut längsta blogguppehållet jag har haft… med råge. Vad har hänt sedan sist då? Allt och ingenting skulle man nog kunna säga.

Jag har blivit mamma till en liten Tuva. Hon föddes 25/8 och ingenting lär bli sig likt igen. Jag trivs i min nya roll som mamma och försöker jonglera hundliv och familjeliv… det går så där så här långt. Mitt hjärta smälter totalt när lilla Tuva ler och jag skulle lätt kunna förledas att tro att jag plötsligt har blivit den roligaste människan på jorden om det inte vore för att hon även skrattar åt tapeterna i vardagsrummet varje dag…

Jag har kommit tillbaka ut på agilitytävlingar igen och Elit och jag har numera bara 1 SM-pinne kvar för att kvalificera oss till SM i agility 2014. Det hade jag verkligen inte väntat mig i år med de förutsättningarna vi har haft. Helt otroligt.

Jag är anmäld till lydnadstävling igen, men lär få stryka mig. Jag får inte riktigt till träningstiden så som jag hade behövt för att kunna tävla. I agility kan vi tävla tack vare gammal rutin, framförallt från min sida, och med tillräckligt goda grunder och riktigt snälla hundar. Det funkar inte riktigt likadant i lydnaden. Vi lever i lite av ett vakuum fortfarande och det får vara okej ett tag till. Jag vill och behöver träna hundarna mer och motionera dem mer men jag får inte riktigt till det än. Någon dag ska jag ta tag i det lite bättre, men tills vidare får det vara så här. Hundarna trivs i alla fall bra med lilla Tuva och hon verkar gilla dem nästan lika mycket som de gillar henne.

Lilla Nya växer, har hunnit fylla 6 månader och ser inte alls ut som en ullig gullig liten valp längre. Bara gullig och liten. Lilla miniaussien kallar vi henne. Hon är så yttepytteliten jämfört med de andra tjejerna.

Ja, det var en extremt snabb resumé. Det finns så klart hur mycket som helst att skriva om, men det här är nog ändå kärnan i allt.

Med hunden som yrke

Att jobba som hundinstruktör är långt ifrån glamoröst. Även när regnet kommer på tvären är det bara att bita ihop, klä på sig ordentligt och ta sig ut med ett glatt humör för att hålla kurs. Yrket är inte särskilt välbetalt och det gäller att vända på varenda krona för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt att släpa agilityhinder hit och dit och mycket av tiden man lägger ned i sitt jobb lägger man på kontorsarbete och kringjobb istället för att faktiskt jobba mer aktivt med hund som man kanske kunde ha trott i början. Man får ta mycket ansvar och man har ingen annan att skylla på när det går dåligt på jobbet. Man ser en del tråkigheter som suger en hel del energi från en, hundar med fel ägare och ägare med fel hundar.

Ändå är det här världens bästa jobb för mig och jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har haft möjligheten att jobba med detta så länge. Om två ynka år firar Vinna Hundcenter 10-års jubileum och därmed har jag varit min egen chef i snart ett decennium. Att få jobba med någonting som ger mig så mycket tillbaka är guld värt för mig. Att se de där fantastiska framstegen hos deltagarna och glädjen när de lyckas är en otroligt skön känsla. Att få hjälpa både hundar och människor till en något mer fungerande vardag tillsammans där de också kan få känna glädjen över att ha hund så som jag gör. Att få förmedla kunskap och se en helt ny värld öppna upp sig för en del och därigenom följa deras första stapplande steg i den där nya världen. Att hjälpa alltifrån kompletta nybörjare till SM-ekipage och följa deras resa framåt. Att se framgångarna på tävlingsbanorna och få höra de glada rapporterna från när de har varit ute och det har gått bra. Att se folk hitta likasinnade träningskompisar och glädjen det ger. Att kunna ha möjligheten att ha med mig mina fina hundar på jobbet och även låta dem vara med och hjälpa ekipagen till utveckling. Att mitt jobb ger mig möjligheten att ha hund på det vis jag har och ger mig möjligheten att vara uppfödare på det vis jag vill. Att hela tiden träffa så mycket olika typer av hundar och människor och genom detta själv utvecklas.

I inget tidigare yrke har jag varit med om den tacksamhet och uppskattning man får som hundinstruktör och tränare. Hur ofta får jag inte höra att man är så otroligt glad över att jag finns och många fina ord utöver detta. Man tackar för hjälpen tusen gånger om, trots att man faktiskt har betalat för den. Att se folk och hundar glada i hågen lämna mina lektioner och sedan komma tillbaka gång på gång på gång för att de trivs så bra här. Det värmer något så otroligt ska ni veta.

Så tack alla ni som gör det möjligt för mig att få jobba på heltid med det här yrket som ger mig så mycket tillbaka! Ett yrke som gör att jag får känna att jag faktiskt gör lite skillnad här i världen, där det faktiskt gör lite nytta att jag finns. Ett yrke som bjuder på många skratt, ger mig härliga vänner och som ibland även rör mig till tårar. Tack allihop!