Om aussiens päls

Det pratas både hit och dit om aussiens päls emellanåt. Det ses ner på hundar av en del som i deras ögon har för mycket päls, och andra för att de har för lite päls.

Aussien kommer från USA. USA är ju ett väldigt stort land och har därför ganska skiftande klimat. Detta kan man få en liten hint om när man läser rasstandarden angående pälsen: ”Underullens kvantitet varierar med klimatet.”

Har man aussies som jobbar i norra USA, där klimatet kan vara lite kyligare, kan det absolut vara en fördel för vallhunden med en något tjockare päls som skyddar. I den amerikanska södern kan det istället vara direkt olämpligt med mycket underull, som kan göra hunden alldeles för varm när den jobbar. Men bägge varianter av aussien, både den med mer underull och den med mindre underull, är alltså godkända och enligt standarden egentligen lika önskvärda.

Jag gillar den här delen i rasstandarden, som verkligen tar hänsyn till var aussien kommer ifrån och hur klimatet kan variera, och därmed aussien med den. Att det ena är inte bättre än den andra. Sedan vad som föredras på utställning är dock en helt annan sak men… Där hade man kanske önskat att domarna hade läst på rasstandarden bättre och accepterat bägge varianter och allt däremellan. Dock tycker jag nog ändå att en del domare faktisk har förbättrat sig en del på den punkten numera, då även de med något mindre päls kan premieras.

I den svenska rasstandarden kan vi läsa:

Pälsstruktur: Pälsen skall vara måttligt grov och vädertålig. Underullens kvantitet varierar med klimatet. Pälsen skall vara rak eller vågig, medellång på kroppen och måttligt längre i man och krage, vilka skall vara mer framträdande hos hanhundar än tikar. Pälsen skall vara kort och slät på huvudet, öronen, på frambenens framsidor samt på hasorna. På baksidan av frambenen och låren skall pälsen bilda måttligt långa behäng.

Just det där med vädertålig känns för mig som en viktig detalj att ha i beaktande. Det gäller alltså oavsett pälsmängd.

ASCAs beskrivning av päls känns något mer detaljrik. Framförallt har man där lagt till vad man anser är allvarliga fel

COAT: The coat is of medium length and texture, straight to slightly wavy, and weather resistant. The undercoat varies in quantity with climate. Hair is short and smooth on the head, outside of ears, front of forelegs, and below the hocks. Backs of forelegs are moderately feathered and breeches are moderately full. There is a moderate mane, more pronounced in dogs than bitches. The Australian Shepherd is a working dog and is to be shown with a natural coat.
Severe Faults: Non-typical coats such as excessively long; overabundant/profuse; wiry; or curly.

Här har man alltså lagt till att, även om pälsen får lov att variera kraftigt, så får den inte vara överdrivet lång och/eller översvallande/ymnig. Jag tolkar det som att man alltså har valt att vara noggrann med att aussien inte ska utvecklas åt ett håll där pälsen blir mer och mer riklig, så som man ser att den har blivit hos ett antal andra raser genom åren. Intressant tycker jag. Det ska även bli intressant att se om det här är något som kommer hållas på i framtiden eller inte.

Är det en bc?

Det är nog en fråga som många aussieägare någon gång har fått. Och tvärtom, säkert en fråga som en hel del border collieägare har fått också.

Jag läser emellanåt att en del uttrycker att det skulle vara oerhört negativt om någon skulle gissa att ens aussie kanske skulle vara en bc. Jag håller nog inte riktigt med om det. Ibland tycker jag också att det kan vara svårt att veta om det är en bc eller aussie, inom båda raser. Och det är inte så konstigt. Läser man respektive ras rasstandard har de väldigt många likheter.

Sedan hur rasstandarden tolkas och vad som vinner på utställning är ju en annan sak, men det är ju inte alltid vad som ligger närmast rasstandarden.

Det finns just några delar i rasstandarden hos respektive ras som jag tror att många inte tänker riktigt på när det gäller jämförelse mellan de olika raserna. Delar där många tror tvärtom. Jag ska ge några exempel.

”Stopet skall vara mycket tydligt markerat.”

”Stopet skall vara måttligt och tydligt markerat.”

Här hade många lätt kunnat tro att den första meningen kommer från aussiens rasstandard och den andra från border colliens, men det är precis tvärtom. Just stopet är vad jag hör många beskriva för aussiens huvud och vad som gör en stor skillnad från bc:n. Man tänker att det ska vara mer markerat på aussien, men i själva verket ska det vara tvärtom enligt rasstandarden. Aussien ska ha ett måttligt markerat stop medan bc:n ska ha ett mycket markerat stop.

”Bröstkorgen skall vara djup och ganska bred med väl välvda revben.”

”Bröstkorgen skall inte vara bred, men djup.”

Återigen är den första meningen från bc:ns rasstandard och den andra meningen från aussiens rasstandard. Det här skulle man kunna tolka som att border collien ska ha en något bredare bröstkorg än aussien. Hur många tänker sig att det ska vara så?

”Buken skall inte vara uppdragen.”

”Buklinjen skall vara måttligt uppdragen.”

Här står det att buklinjen ska vara måttligt uppdragen hos aussien men inte alls hos border collien. Även det här tycker jag är något som nämns en del när man pratar om ”aussies som ser ut som border collies”, fast man då tänker att det ska vara mer tvärtom.

”Två hårlagsvarianter förekommer: medellång päls och kort päls.
Medellång päls: Ytterpälsen skall vara tät och av normal kvalitet, medan underullen skall vara mjuk och tät för att ge skydd mot dåligt väder. Den rikliga pälsen bildar man, byxor och tjock päls på svansen. På nosparti, öron, framben (förutom behäng) samt på bakbenen från hasen till marken skall pälsen vara kort och slät.
Kort päls: Ytterpälsen skall vara tät och av normal kvalitet, medan underullen skall vara mjuk och tät för att ge skydd mot dåligt väder. ”

”Pälsen skall vara måttligt grov och vädertålig. Underullens kvantitet varierar med klimatet. Pälsen skall vara rak eller vågig, medellång på kroppen och måttligt längre i man och krage, vilka skall vara mer framträdande hos hanhundar än tikar. Pälsen skall vara kort och slät på huvudet, öronen, på frambenens framsidor samt på hasorna. På baksidan av frambenen och låren skall pälsen bilda måttligt långa behäng.”

Hos border collien tillåts ju två hårlagsvarianter. Men den medellånga pälsen borde kunna motsvara aussiens hårlag. Här kan man se att aussien tillåter en större variation inom det hårlaget. Underullen kan skifta, detta pga att aussien kommer från USA där klimatet är väldigt varierande från norr till söder och öst till väst. Jämfört med border collien som kommer från Storbritannien och ett jämnare klimat.

Ändå tycks just underullen och pälsen ofta kommenteras som det som gör att det syns att det är en aussie: en aussie ska ha mer underull och vara ”fluffigare”… men enligt rasstandarderna är det ju inte så.

Som avslutning lägger jag in helhetsintrycket hos bägge raser:

”Border collie skall vara välproportionerlig med rena linjer. Den skall vara elegant, graciös och i fullständig balans, samtidigt som den skall ha tillräcklig massa för att ge intryck av uthållighet. All tendens till grovhet eller spinkighet är oönskad.”

”Australian shepherd skall vara välbalanserad, något längre än hög, medelstor och medelkraftig med medelkraftig benstomme. Hanhundens kroppskonstitution skall ha en maskulin framtoning utan att för den skull vara grov. Tiken skall ge ett feminint intryck utan att vara finlemmad. Rasen skall vara solitt byggd. Den kan ha kuperad eller naturlig svans. Färgerna är många och färgteckningen mycket individuell. Pälsen skall vara medellång och måttligt grov. Rasen skall vara uppmärksam och livlig, smidig och vig, solid och muskulös utan att vara klumpig.”

Här ser vi både likheter och olikheter. Hos båda raser nämns just att den varken ska vara grov eller finlemmad/spinkig.

Vila

Det är veckor som den här som gör att jag är extra glad över att jag tidigt lär mina hundar att bli vana vid ett växlande liv. Ibland är tempot högt och dagarna fulla av arbete och aktiviteter, ibland händer ingenting.

Hela den här veckan har bestått av vila. Jag är sjuk, har en röst som känns skör och jag har framförallt en väldigt envis hosta som vägrar ge med sig. Så den här veckan har hundarna enbart fått korta promenader, förutom idag då jag och Tuva var ute ungefär en timma. Visst, vi gick inte så långt, men vi var ute en stund i alla fall. Igår fick Vega hänga med mina föräldrar till Tånga Hed en sväng och springa lite med deras hundar också. Och så har det blivit lite tuggben under veckan och en massa mys. Det är allt. Korta promenader, tuggben och mys.

Men det är ju arbetande aussies! Klättrar de inte på väggarna då?! Nej. Skulle de alltid ha den här tillvaron hade de inte varit särskilt nöjda, men i korta perioder är det inga problem. Visst märker jag skillnad på dem de här dagarna jämfört med när de har fått jobba ordentligt. Men de har inga som helst problem att ta de här dagarna med ro.

De är vana vid att våra dagar kan variera ganska rejält. Ibland händer ingenting, som de senaste 7 dagarna. Ibland händer det väldigt mycket, vissa dagar har t ex Vega både fått valla, promenad, köra rapport och agility. För oss funkar det bra att ha det så och det är skönt att de är vana vid varierande dagar och veckor när man blir sjuk och inte gör så mycket med dem. Det här vänjer jag dem vid redan när de är små valpar.

Stressade vallaussies?

Gång på gång möts jag av påståendet att aussies från linjer där man har avlat på vallegenskaper skulle vara mer lättstressade hundar som har svårt att ta det lugnt, jämfört med aussies från linjer där man har avlat mer på exteriören.

Jag tittar på Vega och funderar på andra aussies från rena vallinjer som jag har träffat och blir lite fundersam på varifrån det där påståendet kommer egentligen. Min erfarenhet säger att det snarare ofta är helt tvärtom, eller att det snarare beror på individen, släkten och kanske till viss del föraren.

Faktum är att de aussies jag har träffat som är från mer rena vallande linjer nog faktiskt överlag är bland de lugnaste aussiesarna jag har träffat om man generaliserar. Undantag finns såklart alltid. Så jag blir alltid så fundersam över varifrån det påståendet kommer. Har man träffat så många stressade vallaussies? Eller bygger påståendet på ett antagande? Ett antagande om att eftersom man har avlat på arbetsegenskaper kommer den typen av hund alltid behöva mycket arbete och vara igång hela tiden i jakt på arbete? Det sistnämnda skulle i så fall, enligt mig, inte vara en så bra arbetshund eftersom en bra arbetshund behöver vara duktig på att koppla av när inget händer också, för att orka kunna fokusera så mycket som krävs när arbete erbjuds och för att orka jobba till och från kanske en hel dag.

Jag har märkt att folk ofta blir förvånade när de träffar Vega ute. ”Vad lugn hon är” är bland det vanligaste jag får höra, ihop med ”Vilken trevlig aussie” osv. De verkar genuint förvånade över att hon är så lugn i vardagen. Aussies ska tydligen vara vandrande nervvrak, särskilt om de är från arbetslinjer… Ja, hon är en rätt lugn hund. Stannar vi så dröjer det t ex oftast inte många sekunder innan hon lägger sig för att vila, om hon märker att det inte kommer hända något. Detta oavsett som igår när jag tränade agility med henne på hemmaplan, stannade och började prata lite med mamma eller som i helgen när vi stod mitt bland folk och hundar på Swedish Open. Och detta efter en vecka med i stort sett inga promenader och något enstaka träningspass eftersom jag antingen har suttit i en vecka och försökt trösta ledsen sjuk dotter, eller varit ute och jobbat. Hon anpassar sig, precis som hon bör göra. Precis som en bra arbetshund bör kunna göra, enligt mig (så länge den erbjuds tillfredsställande arbete i grunden). Ibland erbjuds mycket arbete under långa dagar, ibland händer ingenting under några dagar.