Filmer


Vega i mammas famn under genomgången efter sitt MH

Nu börjar jag och Vega röra oss i lite mer officiella sammanhang. För ett litet tag sedan tävlade vi appell spår och blev uppflyttade till lägre klass med ett lydnadsprogram med fina poäng och en riktigt bra känsla, där hon presterade och betedde sig precis som hemma på träning, trots en väldigt nervös förare. Skönt! Vi har mest tränat för oss själv här hemma på planen, så det var lite nervöst att se hur hon skulle fixa tävlingssituationen. Men det känns väldigt bra inför framtiden med henne.

Igår var vi iväg i Borås och gjorde MH. Återigen en väldigt nervös förare. Man kan få smycket konstiga nojor för sig… Hmm… hon kanske inte leker? Hon kanske har stora sociala brister? Hon kanske blir superrädd och inte kan släppa de? Hon kanske är skotträdd i alla fall?

Superkonstiga tankar när man egentligen vet vad man har för typ av hund, men bara vill att hon ska få visa hur hon är. Vilket hon gjorde. Hon visade sin personlighet rätt bra tycker jag. Bara aktiviteten som förvånade mig en del eftersom hon alltid brukar vara så cool direkt efter hög aktivitet. Men hon blev taggad på min mamma som gick före oss och sedan stod hon och taggade på henne under aktiviteten, vilket jag tror kan ha spelat in där… eller så gjorde det inte alls det utan hon var bara varvad och sugen på nästa lek.

Hur som så visade hon att hon är tillgänglig med folk (men inte superintresserad av dem), har STOR leklust både när det kommer till lek med föremål med förare/testledare och på jakt. Hon blir inte så där jätterädd och är helt skottfast. OCH: hon verkligen ÄLSKAR att få springa. Vega hälsar att alla moment där det gavs möjlighet att få springa var de bästa. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt henne på avståndsleken. Man kan väl summera den övningen som så att de tyckte att rapport nog passade henne rätt bra…

Skönt att ha MH:t gjort och att fått appellen avklarad. Nu är det bara röntgen kvar. Den ska göras om två veckor. Håll gärna en tumme eller två.

Tack mamma för sällskapet och tack till Lisa som filmade. Kul att träffa Monika där, som också gjorde MH, och väldigt trevligt att både Camilla och Lisa kom dit för att titta på min lilla älskade Vega. Trevligt att träffa er igen också.

”Jättemysig hund” kallade beskriven henne och här kommer filmerna på den mysiga hundens MH:

Annonser

Innan jag skaffade Vega var min plan att redan från början köra mycket kedjor med henne. Har jag gjort det? Nej… Varför inte? Vet inte. Det verkar bara ha fallit bort helt enkelt. Så bra att man åker på föreläsningar ibland och blir påmind om saker man själv tyckte var viktigt men ändå på något vis har glömt.

Min plan var att börja försiktigt med kedjorna och bygga sakta men säkert uppåt. Jobba in tävlingsmässiga belöningar och använda mig av dem tidigt. Hmm… det har ju inte riktigt blivit så då… Så idag gjorde jag som jag ofta gör: ”Äsch vi testar”. Som första kedja för flera moment i rad med enbart tävlingsmässig belöning mellan momenten tyckte jag tydligen att det var lämpligt att köra igenom hela appellydnaden. Det värsta som kan hända är att det går åt skogen och man får bygga bättre. Dessutom testade jag vår första kedja direkt när vi kommit hem från ett spårarbete.

Vi har en månad kvar till tävlingsdebut så jag var lite nyfiken på var vi står i träningen. Jag vet att momenten inte riktigt är klara för sig, men äsch, man kan alltid testa. Som helhet är jag otroligt nöjd med kedjan. Vega tog de tävlingsmässiga belöningarna på ett bra sätt och hon blev faktiskt bara bättre och bättre ju längre in i kedjan vi kom. DET var en riktigt härlig känsla! Något som även var bra, var att jag faktiskt blev nervös inför träningen. Jättebra att få med i träningen ju! Jag har ju faktiskt ingen aning om hur hon reagerar på min nervositet än. Nervositeten höll dessutom i sig under hela programmet och jag fick lite samma känsla som när jag tävlar. Toppen!

Linförighet:
En av de första gånger vi kör fotgående med koppel. Hon var lite osäker på vad vi höll på med först. Funderade även på om det kanske var framförgående märkte jag. Det här var ett av de sämsta fotgåendena vi gjort, men efter ungefär halva fotgåendet verkade poletten trilla ner och hon fattade att det var fotgående vi höll på med. Bra!
Jag tar med mig:
– Jobba mer på hur jag går med henne. Framförallt mina svängar.
– Jobba igenom höger om och helt om bättre. Både halt och marsch.
– Jobba igenom starterna mer. Hon är ibland osäker på om hon ska sitta kvar eller följa med.
– Träna mer med koppel!

Framförgående:
Känslan här var bra. Bra fotgående, säker utgång, bra fokus framåt, men sedan när vi närmade oss staketet stannade hon. Gick vidare när jag kommenderade fram henne igen. Har aldrig gått fram till henne efter halt och tagit in henne i fotgående tidigare. Det funkade fint.
Jag tar med mig:
– Jobba igenom längd ännu mer.
– Jobba igenom att ta sig förbi miljöbyten, så som väg, gå igenom grind gå hela vägen fram till staket osv.
– Även om det gick bra kan det vara lämpligt att träna upptaget efter framförgåendet några fler gånger.

Läggande:
Hyfsad känsla, men lite tveksamhet vid läggandet.
Jag tar med mig:
– Mer stabilt än jag trodde.
– Träna mer för att få mer säkerhet i läggandena. Kvalitetssäkra.
– Använd olika röstlägen.

Inkallning:
Jättenöjd. Satt bra, kom fint och gjorde en bra ingång.
Jag tar med mig:
– Känns relativt stabilt.
– Vi har tidigare haft lite problem med stadgan, så fortsätt att säkra för att jag ska känna mig lugnare.
– Fortsätta att jobba skillnaden mellan ”stanna kvar” och ”fot”.

Hopp:
Väldigt nöjd. Första gången hon hoppar ett så högt hinder. Har bara hoppat 30 cm någon gång och innan dess har hon bara hoppat 10-20 cm.
Jag tar med mig:
– Träna mer för att jag ska känna mig säker och Vega säkert vet vad som förväntas.
– Jobba lite olika avstånd både före och efter hindret. Märkte att jag inte hade en aning om var jag skulle placera varken henne eller mig.

Det började med en usel känsla i fotgående (där jag började fundera på vad sjutton jag har gjort som anmält oss till tävling), men allteftersom fick jag en bättre och bättre känsla med henne genom programmet och i slutändan är jag verkligen supernöjd över hennes fina arbete i hennes allra första långa kedja med enbart tävlingsmässiga belöningar. Nu har vi en månad på oss att finslipa detaljerna, jobba helhet och göra henne och mig mer säkra inför tävling.

Den här videon visar rätt bra på en del av anledningarna till varför Vega är så kul att jobba med. Det här är andra träningen på tasstarget och hon tycker att det är superkul, precis som med allt annat vi hittills har gjort. Älskar den här videon på henne. Hon är en så skön liten individ. Och ja, jag fattar att det kan vara lite tröttsamt att höra allt mitt ”skryt” om Vega. Men jag är bara så himla glad i hur allt går med henne och vilken rolig och trygg liten hund hon är som passar mig så bra.

Vad har jag då tänkt använda den här övningen till? Med tidigare hundar har jag använt det till lydnadsrutan och 2 på 2 av i agilityn. Med Vega kommer jag framförallt använda det som grund till springtarget för running contacts, eventuellt till hoppet i brukset och framförallt som en del i träningen att lära sig att springa ut från föraren. Det är också en käck explosivitetsövning.

 

Det ser inte bättre ut än att det här blir mitt tredje blogginlägg i år. Pinsamt dåligt, men så kan det vara. Det gör inget. Vad händer här då? Allt och inget skulle jag säga. Jobbar sjukt mycket med nylanseringen på Royal Dog Education. 1/1 släpper vi nyheten 🙂 Jag har även försökt få tag i en lämplig aussievalp till mig större delen av året men det vill sig inte riktigt. Alltid är det något som skiter sig. Jag hoppas på nästa år på den punkten. Det senaste som gick åt skogen var när löpet missades på tiken till min drömkull. Nytt försök om drygt 7 månader. Det skulle i så fall innebära att min valp (om det nu blir någon) flyttar in i december nästa år. Vet inte om jag vill vänta så länge, så jag kollar på andra alternativ också. Samtidigt som jag är så sugen på en valp från den kombinationen. Svårt det där. Vänta eller inte? Det är ju inte direkt någon garanti att det blir någon valp om man väntar heller. Men samtidigt är jag så otroligt kär i tiken. Gah! Det här kommer ge mig magsår i slutändan.

Men nog med dravel om detta. Nu har Elit agilityvila en månad ungefär . Förra veckan inleddes agilityvilan och då blev det bara promenader och lite lydnadsträning. Den här veckan inleds fysträningen. Eftersom det är mörkt, regnigt och allmänt trist väder ute har jag valt att lägga lite extra fokus just nu på träning som man kan göra inomhus. Här kommer ett litet filmklipp på en del av det som vi pysslar med just nu:

I måndags for jag, Tuva, mamma, Elit, Nya och Elit iväg till Göteborgs Hundarena för att gå på kurs för Siv Svendsen… eller rättare sagt: jag, Nya och Elit skulle gå på kurs och de andra fick titta på 😉 Tack snälla mamma för att du ställde upp och följde med för att passa lilla Tuva under tiden så att jag kunde koncentrera mig på kursen ordentligt.

Det var kul att vara på kurs igen och jag är supernöjd med både Nya och Elit. Nya fick ta förmiddagspassen och Elit fick eftermiddagspassen. Av någon anledning blev bara ett kort pass filmat med Elit (ett pass där hunden skulle ha 100% fokus under hela passet), medan det mesta med Nya blev filmat… Jag som ville haft speciellt Elits lekkarusell, som vi testade för första gången, filmad. Att det dessutom gick superbra och vi snabbt kunde avancera, spelar tydligen ingen roll enligt Elin och mamma. Är det inte filmat har det inte hänt 😉 Det hade varit bra med en film på alla de delar vi hann gå igenom, men det finns väl på Sivs hemsida skulle jag tro 🙂

Tuva har sovit dåligt på nätterna på sistone = lite sömn för mig = korkad Emelie. Haha, jag kände mig så trög emellanåt på kursen. Som när jag fick bollen på mig (som jag tydligen skulle ha tagit emot) eller alla gånger jag fick fråga några extra gånger eller som den gången jag fick ett val att göra med leksaker och allt bara blev ett enda stort missförstånd som slutade i att Siv vek sig av skratt. Man får vara extra tydlig med en sömnberövad Emelie 😉 Ja ja, det gick ju det med och hundarna förstod snabbare än mig vad vi höll på med ibland tror jag 😉

Jag är såklart väldigt nöjd med kursen och mitt främsta mål med kursen blev uppfyllt: att fyllas av inspiration och få lite mer lydnadspepp igen. Siv är rolig att gå för och jag känner mig riktigt peppad nu… till och med peppad till att ta tag i Elits fjärr ordentligt. Kors i taket!

Extra glad blir man såklart när man får så mycket positiv respons för sina aussies. Många fina ord har jag fått höra. Att Elit är en fantastiskt fin lydnadshund vet jag ju egentligen men det är alltid kul att få höra det av andra också. Om jag bara hade haft mer tid och ork för att ta tillvara på hennes fina förutsättningar. Det värmer definitivt hjärtat att se henne briljera men det svider även lite att se henne och veta vad jag hade kunnat göra med henne vid det här laget, som jag inte har gjort eftersom energin har sviktat. Men men, hon är bara 4 år och vi har förhoppningsvis många fina år kvar tillsammans. Hittar jag bara lite mer balans så ska vi nog kunna ta oss en bit på väg, om inte annat så har vi åtminstone kul på vägen med det vi gör. Här och nu gör jag i alla fall ett löfte om att köra minst 5 pass fjärrdirigering med Elit varje vecka, hela mars månad ut. Det tycker jag att jag borde kunna skärpa till mig med och fixa.

Elit och Vinna på språng

Jag har satt igång att jobba på 2014 års mål och känner mig nöjd med utvecklingen så här långt. Just nu jobbar jag bl.a på trickträningen och då framförallt på att lära aussiesarna att lyfta en tass i taget. Mitt mål är att de ska kunna lyfta alla fyra tassar (en tass i taget) på kommando och hålla dem där ca 2 sekunder (minst). Vinna har tidigare lärt sig att lyfta vänster baktass så där har vi bara utvecklat beteendet till att lyfta högre och hålla längre. Elit kan ingenting sådant så där ligger vi precis i startgroparna. Jag har valt att döpa beteendena enligt följande:

”Ett” = Lyfta vänster framtass
”Två” = Lyfta höger framtass
”Tre” = Lyfta vänster baktass
”Fyra” = Lyfta höger baktass

Så här såg det ut ikväll:

Elit:

Vinna:

Soffmys

En del frågar mig ibland om Elit motsvarar mina förväntningar, hur hon är i förhållande till min älskade Segra, om hon har kunnat fylla det tomrum som skapades hos mig när Segra lämnade mig.

Hon är ingen Segra. Segra var min ”Once in a lifetime” och jag är så tacksam för att jag har fått uppleva en sådan hund, även om det bara blev i sju ynka månader. Elit är dock  min ”Knight in shining armour”, min räddare i nöden. Hon svepte in i min värld och hjälpte mig att hitta stigen ur det mörker jag hade hamnat i.

Någon Segra hade jag aldrig väntat mig att få igen men Elit är så mycket mer och så mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Hon är sin egen individ även om hon har en del små nycker hos sig som påminner om hennes änglasyster. Att jag skulle få en sådan hund som Elit hade jag inte väntat mig. Hon betyder så otroligt mycket för mig.

Hon är en riktig solstråle och man kan inte låta bli att känna glädje när man ser henne. Hon är en sann livsnjutare som skuttar sig igenom livet med ett leende på läpparna, inte helt olik Tiger i Nalle Puh. Hon kastar sig glatt in i nya situationer och hon får mig att skratta varje dag. Elit är en trevlig kamrat att ha med sig i vått och torrt och en så enkel och harmonisk hund att ha att göra med i vardagen och vardagen utgör ju en så stor del av vårt liv att det är en otroligt viktig punkt för mig. Hon hänger med mig på utbildningar hit och dit, väntar lugnt och snällt på att jag ska bli klar de långa dagarna jag har kurs, lånas glatt ut till andra emellanåt på utbildningar och gör då vad som helst för den som har lånat henne. Hon ligger nära och slappar i soffan med mig hela dagarna när jag är sjuk utan att klaga på att hon inte får gå på promenader och aktiveras. Hon ställer alltid upp på mig och testar villigt allt nytt som jag presenterar för henne.

Elit är otroligt rolig att träna med oavsett vad vi tränar och hon är precis lika rolig att tävla med. Det gör henne inget att jag blir nervös och beter mig märkligt, hon jobbar på lika fint som vanligt ändå och ser alltid så glad ut. Jag behöver aldrig be henne om uppmärksamhet eller om att träna, hon är alltid med mig och fokuserad när det vankas arbete, men slappnar även av fint när vi inte arbetar. Hon går aldrig ner sig och blir låg i träning om någonting blir fel, utan testar glatt igen.

Hon är beroende av mig och jag av henne men förmodligen behöver jag henne, min egna personliga glädjespridare och sol, mer än vad hon behöver mig. Framtiden ligger i våra händer och jag ser fram emot att se vad vi kan åstadkomma. På vägen mot våra mål ska vi njuta ordentligt av vår tid tillsammans. Jag vet hur snabbt livet kan förändras, hur den framtid man trodde var sin plötsligt glider en ur händerna. Jag tar ingenting för givet och vet vikten av att njuta och glädjas över det man har men vågar ändå satsa på den framtid jag hoppas och tror är vår.

Här kommer en liten film på vårt roliga tävlingsår 2013:

 

Nästa sida »