Det är intressant att se Tuva med hundarna ibland. Så naturligt hon kan få dem att följa henne med fullt fokus på henne. Så där som så många vuxna hundägare kämpar för att få till.
Hon gillar att vara med när jag tränar hundarna. Vilken himla tur för mig. Ibland vill hon testa själv också. Visst kliar det i mitt tränarhjärta emellanåt och jag vill gärna gå in och peta, men för det mesta låter jag henne få testa själv och göra som hon vill.
Igår såg hon mig lägga godis på nosen på Vega, och sedan låta Vega få ta den. Hon ville testa samma med Elit sedan. Jag försökte förklara att det nog är lite för svårt för Elit. Att hon inte kan det. Men hon kom på egen hand på att hon kunde lägga henne ner, säga ”plats” så att hon lade ner huvudet på golvet och sedan var det bara att lägga godiset på nosen. Hon var så himla nöjd när hon lyckades med detta på egen hand första gången. Fick efter en stund upp mobilen för att filma henne.
Nedan ser vi en gammal film från när Tuva var 2 år och fick hänga med på träning. Hon var överlycklig när hon fick ta ut Vinna och ”träna” henne på egen hand. Samspel, relation, fokus ❤️
Det är så fint att få se henne växa upp tillsammans med hundarna. Så mycket hon lär sig. Så mycket jag lär mig.
Vilket år vi har haft. Min första spontana tanke när det gäller 2018 är ”Vilket fantastiskt år!”. Men tänker jag efter har det såklart varit en del motgångar också, framförallt i början av året. Det började ju mindre roligt med vattkoppor på mig, som gjorde att vi fick ställa in Maltaresan som vi hade sett fram emot och jag missade även My Dog. Sedan gick tiken i den femte kullen jag väntat på tom. Fem kullar i rad som det inte blir något av och jag kände mig ganska uppgiven just då. Under våren var jag även tvungen att ta det svåra beslutet att låta Mira somna in då hon fick en stroke. Andra mindre roliga saker som hände under året var när Vinna gick i pension, Key gjorde ett fint MH men visade sig sedan ha sacralisation som gav henne HD C och alla avelsplaner grusades ännu en gång. Under sommaren när jag var med om en bilolycka på väg till sista dagen på HulaHopp. Jag blev påkörd bakifrån så kraftigt när jag stod vid en T-korsning och väntade på att få köra ut att draget på bilen blev helt intryckt. Men jag är glad över att både jag och hundarna ändå klarade oss förhållandevis bra.
I övrigt HAR det dock faktiskt varit ett helt fantastiskt och ganska händelserikt år. Höjdpunkter:
Elit och jag kvalade till Rasfestivalen och kom där 3:a i hård konkurrens trots extremt ringrostiga.
Elit blev Rallylydnadschampion under våren
Vinna gjorde kvalificerade rundor i Mästarklass men jag sjabblade bort championatet på hennes sista tävling, när jag slutade en språngsträcka något för sent.
Lilla Vega föddes på Alla Hjärtans Dag.
Jag var observatör på vallclinic på Orust för Billie Richardson.
Vi åkte till USA för att hämta Vega och var med om många äventyr, så som t ex Disney World, möte med alligator och det bästa av allt: möttes av en glad och framåt liten Vega. Jag hade varit så nervös innan för vad det egentligen var för valp jag skulle möta, med tanke på att hon kanske inte riktigt är uppvuxen under de här första viktiga månaderna på ett sätt som jag annars egentligen hade valt och önskat.
Vi blev uppgraderade på flygresan hem eftersom personalen på flygplatsen förälskade sig så i Vega, som slog på charmen rejält.
Vega landade i Sverige och jag kunde knappast vara mer nöjd med henne. ÄNTLIGEN fick jag börja med valpträning igen! Som jag har längtat!
Norrlandstripp med SM i agility, härlig miljö och kul tävling i Kalix där Elit och jag tog hela 5 SM-pinnar på 6 lopp. Elit blev då även agilitychampion och tog hoppcert.
Elit tog sista SM-pinnen på HulaHopp och kvalade därmed till SM 2019 redan i juli.
Elit och jag ställde upp på Rasmästerskapet i bruks spår och lyckades där vinna Högre klass och bli uppflyttade till Elitklass.
Elit och jag har gjort 41% felfria lopp under 2018.
VM i Kristianstad med fina vänner.
Vallträningar med Vega med nya och nygamla bekantskaper.
En hel massa roliga träningar med Elit och Vega och litegrann med pensionären Vinna.
En hel del renovering av hemmet. Staketet flyttades och målades om. Huset har fått ny fasad och nya fönster. Två rum har renoverats inne.
Nytt samarbete genom Jami Hundsport. Jag tackar så mycket för allt fint jag har fått.
Våra distansutbildningar på Royal Dog Education lanserades och gjorde succé.
Jag ser fram emot 2019 och tror att det kommer bli ett helt fantastiskt roligt år det också. Jag är lite orolig för Vinna; hur länge till hon kommer hänga med. Jag får ångest och det hugger i hjärtat bara jag tänker på att hennes saga börjar gå mot sitt slut. Men än så länge hänger hon piggt med.
Jag hade tänkt blåsa liv i den här bloggen igen när lilla Vega flyttar hit i juni. Men så händer saker som gör att jag känner behov av att få skriva av mig av mina tankar nu. Lilla Mira förtjänar ett eget blogginlägg.
Det är så tyst och enkelt här hemma nu. För tyst. För enkelt. Lilla Mira finns inte mer. I fredags fick hon troligtvis en hjärnblödning. In till veterinären för undersökning och för att diskutera alternativ. På den dagen om exakt en månad skulle hon fylla 14 år. Det är mycket för en hund. Men ändå. Mira var så pigg och fräsch för sin ålder. Det var bara en vecka sedan hon följde med på en cykeltur och glatt sprang 4 km. Medan jag flåsade som sjutton, visade hon inga trötthetstecken alls. Fast strax innan snön försvann började hon kännas lite seg på promenaderna och jag började fundera på om åldern började ta ut sin rätt. Började förbereda mig. Men så försvann snön, och hon blev sitt pigga vanliga jag igen. Kanske tillfälligt, kanske inte. Vad vet jag.
I fredags ändrades allt och beslutet kom plötsligt så mycket närmre än jag hade trott. Inne på veterinärkliniken charmade Mira både veterinär och assistent. Hon älskade all uppmärksamhet hon fick. Det såg jag. Myste med folket och fick godis. Samtidigt som hon mådde illa, var yr och vinglade. Vi diskuterade alternativ. Jag lämnades ensam med Mira en stund för att tänka. Jag ringde mamma och Clas för att höra deras åsikter. Men i slutändan var beslutet mitt att ta. Och jag tog det där fruktansvärt jobbiga beslutet att låta henne somna in. Det där beslutet som de senaste dagarna har fått mig att känna mig som en mördare. Det var rätt beslut men ändå känns det så fel. Ändå känns det så jobbigt. Som jag sa till veterinären så hade det känns enklare att ta det där beslutet om hon bara hade känts lite mer skröplig innan. Men hon har ju varit så fräsch och pigg, förutom den där lilla perioden för några veckor sedan. Hängt med på cykelturer, träning och långa långa promenader utan problem. Men som veterinären sa så var kanske det här det bästa som kunde hända henne ändå. Att hon just fick ha det så bra in i det sista istället för att sakta tyna bort och inte orka med. Självklart har hon rätt. Mira har haft ett bra liv och hon fick ett bra avslut. Men oj vad ont det gör. Och jag känner mig ändå som en mördare.
Lilla Mira. En väldigt speciell liten hund som verkligen kunde göra mig helt tokig. Som in i det sista fortfarande sällan gjorde som jag ville, så som aussiesarna gjorde. När vi skulle gå in på tomten efter promenad fick jag nästan alltid stå och ropa som en galning på henne. Extra mycket sedan i vintras när hon började höra dåligt. Hon passade på att göra lite annat på vägen. Lite Alfons Åberg över henne. ”Jag ska bara…” På kvällen när jag släppte ut dem för kvällskissen gick aussiesarna ut och kissade direkt och kom sedan och ställde sig på trappan för att få komma in, medan Mira gick ut och ställde sig och spanade lite istället. Eller gick och nosade eller något annat. När jag öppnade dörren för att släppa in dem igen kom Mira på att hon nog skulle ta och göra ifrån sig i alla fall. Kanske både kissa och bajsa förresten och jag fick snällt stå och vänta. Varje kväll… Ibland skyndade jag på proceduren genom att öppna dörren för att släppa in dem bara någon minut efter att jag hade släppt ut dem. Det kunde ibland skynda på processen lite. Ibland… Hon tränade mitt tålamod varje dag med sitt ”Jag ska bara…”
Mira, som tyckte att mattor var till för att kissas på och att man då och då kan gå och bajsa inomhus på natten (eller dagen eller när som helst för den delen om hon kände för det, särskilt om det var dåligt väder ute) och säga till genom att skälla EFTER hon hade gjort ifrån sig…
Mira, som skällde när inte allt var i sin ordning. Glad, upprörd eller arg spelade ingen större roll. Det skulle höras när det var något.
Mira, som när hon blev stressad/upprörd/jätteglad behövde bita i något (en gång råkade det bli i Thobias ben). Som alltid sprang och hämtade en leksak när man kom hem. Nästan alltid något hon egentligen inte fick ha, som t ex Tuvas leksaker. Apropå Tuvas leksaker vet jag inte hur många kritor och leksaker hon har tuggat sönder för Tuva också. Hon kunde liksom inte bara låta bli. Mycket roligare med Tuvas grejer än med hundleksaker också.
Mira, som var som ett syskon till Tuva. De var som två småsyskon som retade gallfeber på varandra, samtidigt som de kunde ha otroligt roligt ihop och älskade att umgås med varandra. Men de kunde verkligen inte låta bli att reta varandra när de var ihop.
Mira, som plötsligt under koppelpromenader började bita och dra i kopplet så att det kändes som att man hade fått en liten abborre på kroken. ”Nu har jag fått napp” sa vi. ”En abborre”. Mira älskade detta. Att skutta runt och rycka i kopplet. Detta gjorde hon under alla sina nästan 14 år. Och vi älskade det också.
Mira, som tävlade agility i klass 3 men det var aldrig särskilt noga för henne. Hon var lika glad över att bara vara hemma och småpyssla med mindre aktiviteter. Så hon pensionerades när hon var 7.
Mira, som de senaste 2,5 åren fått gå koppelpromenader med Tuva när vi har varit på utflykt och skött det så fint.
Mira, som älskade långpromenader och under alla år alltid hängde med fint på dem. När vi gick på smala stigar gick hon alltid och viftade med sina framben bakom mig och trampade mig på fötterna. Hon tyckte att jag gick för långsamt.
Mira, som älskade att leka med leksaker och som under många år alltid voltade under gripandet av leksaken när man kastade iväg den.
Mira, som det alltid tog lite tid att lära trick och annat. Inte alltid den vassaste kniven i lådan. Men all träning på hemmaplan skedde med stor entusiasm.
Mira, som låg och stirrade på oss och krafsade på oss med tassen en gång bestämt, fortsatte stirra, krafsade igen med några sekunders mellanrum om vi slutade klappa henne.
Mira, som hade det sötaste sheltieansiktet jag visste. Mira, som aldrig riktigt tycktes växa upp utan som någonstans fastnade i valpstadiet och liksom höll sig där hela livet. Lilla Mira som alltid körde sitt egna race och sällan gjorde som jag ville. Som vi alltid fick ha lite extra koll på, på grund av det. T ex när vi var ute med husbilen, eftersom hon tyckte att kompostgallret bara var till som ett förslag att man kunde hålla sig innanför det vid husvagnen, medan hon tyckte att det var et mycket bättre förslag att gå och strosa där hon ville istället. Lilla Mira som tyckte att båtmotorer och motorsågar skulle sättas på plats.
Jag kommer sakna ditt tryckande på mina knappar. Det är alldeles för tyst och enkelt här nu. Det är de vardagliga sakerna som är jobbigast just nu. När vanan tar över innan man inser hur verkligheten ser ut just nu. Som när Clas startar motorsågen och jag är på väg att som vanligt ropa till honom att hålla koll på Mira, eftersom hundarna är ute. Att ge hundarna mat och förvirringen i att hela den proceduren har ändrats. Att släppa ut och in hundarna och vara van vid att kolla så att alla tre passerar, att vara beredd på att ropa in Mira. Att som vanligt titta sig om en extra gång när jag är på väg mot grinden efter promenad, för att se så att Mira inte hittar på annat. Att hålla koll på att dörren till Tuvas rum är stängd så att Mira inte går in där och hittar på något ofog.
Och så det värsta. En ny erfarenhet för mig. Att behöva förklara för Tuva att hennes älskade Mira inte kommer hem mer. Att hon bara får träffa henne i hennes drömmar. Nu mår hon bra, men första kvällen var jobbig. På kvällen tittade hon ut genom fönstret och sa att hon såg Miras päls i himlen. Var du än är lilla Mira, så hoppas jag att du har det bra. Jag vet att Zazzi har väntat på dig på andra sidan regnbågsbron. Vi saknar dig.
Den sista bilden i bildmontaget är den allra sista bilden som togs på Mira. Ett par timmar innan hon somnade in.
Lydnadsträningen har flutit på väldigt fint de senaste dagarna. Speciellt glad är jag över dirigeringsapporteringen med Elit som verkar ha lossnat riktigt bra… inomhus i alla fall. I tisdags och onsdags gjorde hon rätt alla gånger och utan att tveka, både med och utan mittenapport och på bägge hundarenorna, dvs både med mattingmatta och konstgräsmatta som underlag. Yey! Jag ska fortsätta jobba med det här på hundarenorna nästa vecka och sedan ska vi testa utomhus igen. Det är ju lite enklare för henne att få en bra överblick om var apporterna är inomhus än det är utomhus, vilket jag tror kommer göra det svårare för henne när vi testar utomhus igen. Vi får se vad som händer.
Annars har jag jobbat lite med ”minerade fält” som jag kallar det, dvs en massa godis på marken som vi kör lydnad på/vid/runt/i närheten av. Jag har jobbat både med att t ex ställa henne och därefter kastat lite godis runt om henne som hon inte får ta och även att godiset redan är utstrött på marken där jag ställer henne.
Vi har gått fot över det minerade fältet, kört läggande under gång, ställande under gång, sättande under gång, inkallning, fotingångar och fjärren. Det har gått riktigt bra. Jag har även utmanat henne lite med att flera gånger efter t ex ett läggande sagt ”varsågod” och låtit henne ta godisarna för att plötsligt säga ”fot” istället för ”varsågod” och vilja att hon kliver över godiset för att söka min sida. Det gjorde hon mycket bättre än jag hade väntat mig. Likaså har jag haft henne vid sidan och skickat henne på varsågod ett par gånger för att sedan istället säga ”fot” och starta med ett fotgående.
En oväntad sidoeffekt jag fick var ett bättre ställande från ligg i fjärren när hon låg bland godisarna. Hon hoppade bak bättre med framtassarna än hon har gjort på sistone. Så det ska jag nog ta och nyttja lite och hoppas att det inte bara var en tillfällighet.
Hon släppte även godisarna fint trots att katterna kom in i rummet. Elit blir alltid lite mer manisk på godiset när katterna är i närheten eftersom hon är rädd för att de ska ta allt ifrån henne (då de faktiskt HAR lyckats sno en del tidigare). Ett av Elits motton här i livet är ju kort och gott: ”Mitt!”. Jag lyckades få katterna att inte ta godiset som låg på golvet, men de var ändå där som en fin störning. De belönades så klart med godis när jag hade tränat klart för att de var duktiga och höll sig i skinnet trots att det låg en massa läckerheter på golvet.
Jag gjorde förresten en upptäckt med Vinna under fotgåendet häromdagen. Vi fick ett riktigt fint fritt följ när jag gick väldigt väldigt fort. Hmm… undrar om det kan vara okej att gå så fort på träning. Den stackars tävlingsledaren lär ju bli superstressad 😉 Jag sänkte farten i hennes fria följ i våras men jag undrar om jag inte ska ta och höja den igen. Kanske inte så fort som jag gick häromdagen, men fortare i alla fall. Ska experimentera lite så får vi se vad jag kommer fram till.
Sheltiesarna har jag börjat jobba lite med tricks som hjälper till att stärka deras ryggmuskulatur då jag tycker att de har tappat alldeles för mycket muskler där. Hoppas på att kunna bygga upp dem lite bättre där under vintern. Jag får hoppas på lite snö som de kan pulsa i, den snön vi hade har smält bort.
Jag skulle träna lite på planen med aussiesarna och lät pensionärssheltiesarna hänga med. Träningen gick kanske inte helt som jag hade tänkt eftersom sheltiedamerna, speciellt 12 år gamla Zazzi, gick in för att sabotera så gott hon kunde, framförallt när jag tränade med Elit. Hon försökte ta leksaken före Elit, hon sprang och morrade och småbet Elit i låren när jag skickade henne till konen, ställde sig i vägen och stod och lurpassade mest hela tiden. Haha, galenpannan! Av någon märklig anledning bestämde sig Vinna för att hon också skulle vara med på det där saboteringstänket. Hon fullkomligt vägrade vara kvar på sin plats när jag t ex skickade Elit till rutan. ”Min ruta!” skrek Vinna och sprang dit… Suck… Hon som alltid brukar ligga så snällt och vänta på sin tur. I träningen var inte riktigt hjärnan med heller. Anaplasmaverkan eller bara en dålig dag? Ingen aning, men så här var längesedan hon kändes Jaja, ny dag imorgon. Bara att hoppas på att hon känns bättre då.
Rutanträningen:
Fritt följ med Elit:
Fritt följ med Vinna:
Jag körde även lite agility, även där gjorde sheltiesarna så gott de kunde för att förstöra. När det sedan var deras tur kunde de omöjligt vänta på sin tur. Här är ett varv jag körde med Zazzi…. men ja… tydligen även med Mira då 😉
Kontaktfältsträning med Elit:
Just ja… Igår var jag i Göteborg och tränade med Tina. Elit fick då göra en vittringsapportering där någon annan har tagit i de andra apporterna för första gången i sitt liv. Att denna ”någon annan” dessutom var Tina som hon är rätt galen i borde ha gjort det lite svårare för henne. Tanken var väl inte riktigt att Tina skulle ta i de andra, utan tanken var väl att vi skulle göra det enligt lydnadsklass 3, men miss i kommunikationen från min sida ledde till detta… vilket jag inte visste om förrän efteråt eftersom jag stod med ryggen mot henne när hon lade ut dem. Duktig Elit tvekade dock inte utan tog rätt och kom in i full galopp till mig. Yey! Momentet börjar faktiskt kännas rätt säkert nu. Bara att underhålla och fortsätta finputsa lite så blir det nog riktigt fint så småningom.
Jaja, ny dag imorgon. Bara att hoppas på att hon känns bättre då.
Vinnabloggen 