Träning


Jag och en liten Mingo

Det kommer ganska ofta fram folk till mig på tävlingar och berömmer mig för min positiva attityd till mina hundar. Det är så klart alltid glädjande att höra. För mig är det viktigt att det är den attityden som som syns utåt, då jag tycker att man bör föregå med ett gott exempel både som instruktör och tävlande, men framförallt för att det faktiskt är den attityden och relationen med mina hundar som jag vill ha. Det är något som jag alltid strävar efter att vara en så god förebild i som möjligt, både för min egen skull, mina hundars och för andras skull.

Som sagt så är det många som just påpekar min positiva utstrålning gentemot mina hundar på tävling, oavsett hur det går. När man pratar lite om det verkar många dock ha uppfattningen att det verkar vara lättare för mig att vara på det viset eftersom jag på något vis verkar ha det mer naturligt. Lite som att antingen har man det eller så har man det inte. Jag har funderat lite kring det där på sistone.

Jag är mer eller mindre uppväxt ute på brukshundklubben. Mina föräldrar har hållt på med hund så länge jag kan minnas. Pappa är bruks- och lydnadsdomare, mamma har hållt kurser och bägge har tävlat flera hundar i elitklass. För 18 år sedan fick jag min första allra egna hund, en sheltiehane vid namn Mingo. Under min uppväxt och när jag fick Mingo och började träna med honom kan man väl säga som så att jag tränade ganska annorlunda mot vad jag gör idag. Träningen var mycket mer fokuserad på korrigeringar då och man visste inte så mycket annat. Jag skulle väl kanske inte påstå att träningen enbart handlade om korrigeringar, så som många idag pratar om att den gjorde. Nej då, det var mycket belöning och belöningstänk också. Bara det att man jobbade mycket mer med både och, och för det mesta låg man så klart på en övervägande del belöningar. MEN gjorde hunden fel skulle den korrigeras och den skulle minsann få veta att man var missnöjd med den och i många fall var det även hur trivialt felet egentligen ens kunde vara.

Själv var jag törstig på kunskap och lärde mig hela tiden nytt och mer. Jag läste på om klickerträning och började med detta väldigt tidigt, redan under valpstadiet med Mingo tror jag. Det var bara det att jag blandade det med all annan träning också. Men allteftersom jag lärde mig mer desto mer tog jag avsteg från korrigeringsträningen. Att jag ville lämna den träningen beror på flera saker. Dels så tycker jag att det är ett tråkigt sätt att träna hund på och jag gillar inte vad det gör med relationen mellan mig och min hund (men det sistnämnda tog det många år innan jag fattade). Dels så är det trist med träning där man faktiskt fokuserar så mycket på vad som är fel med hunden. Man fick också mer negativa känslor ihop med den här träningen. Ofta kunde man bli arg och irriterad på hunden och att säga till den ”på skarpen” blev på något sätt även lite självförstärkande för en själv, vilket jag tror gjorde att man lättare hamnade i den situationen igen. Stackars lilla Mingo som fick utstå så mycket av min okunskap.

Så här ville inte jag träna hund, så jag fortsatte att lära mig mer och att utvecklas. Jag gjorde aktiva val i hur jag faktiskt vill ha det med mina hundar. Vilka känslor jag vill ha tillsammans med träningen, hur jag löser problem som uppstår och hur jag vill att hundarna ser på mig och vår träning tillsammans.

Lyssnar och lär

Många verkar tro att så som jag tränar, tävlar och så som jag är idag är jag för att jag alltid har varit sådan att det är så jag lärde mig hund. Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. Jag har gjort ett aktivt val för hur jag vill jobba med mina hundar och det här är faktiskt något som jag ständigt jobbar på att förbättra hos mig själv. Jag kan tappa humöret emellanåt, som idag t ex, och jag skäms över hur jag kan bete mig då. Under de första åren jag hade stackars Mingo blev jag ofta irriterad och tappade humöret och jag tror på något sätt att det blev lite inlärt. Det är min absolut sämsta egenskap som tränare och någonting jag är medveten om och jobbar på att förbättra. Genom att jag vet hur jag vill träna och att jag lägger ansvaret på mig själv så tror jag dock att det har hjälpt mig att ta ordentliga sjumilakliv framåt i min roll som hundtränare. Det händer väldigt väldigt sällan att jag hamnar i sådana situationer med mina hundar numera och jag tror att det är ganska många som kommer bli rätt förvånade när de läser den här texten.För varje år som går, sker det alltmer sällan. Jag kan snabbare även känna igen fel typ av känslor hos mig ihop med hundträningen och stoppa upp och ändra riktning. Idag tog det en liten stund för mig att se mig själv men så fort jag gjorde det gav jag mig en mental örfil (jepp, ska jag vara irriterad på någon så ska det vara mig själv) och skärpte till mig och plötsligt blev allt så mycket bättre.

Belöning i rutan

Så jag tror snarare att det handlar om ett aktivt val man gör. Jag skäms fruktansvärt och blir förbannad på mig själv när jag brister i mitt avtal med mig själv. Min träning och min tillvaro tillsammans med mina hundar ska vara rolig. Träningen ska bygga på glädje för båda parter och det bör inte finnas någon rädsla för vad som händer om det blir fel, inte för någon av oss.

Jag är oerhört tacksam för alla mina hundar som har hjälpt mig att bli en bättre människa och hundtränare. De har alla sina brister och förtjänster, precis som jag, men jag har lärt mig allteftersom att lägga mer fokus på det positiva hos dem i träningen, fått dem att växa och förbättrat vår relation och vårt teamwork. De är och har varit fantastiska läromästare med sina olika personligheter.

Mina_fina

Elit och jag här hemma

Jag skrev en lång kommentar i en blogg där man hade ställt en fråga angående om att klättra snabbt upp i klasser, vara kvar lite längre i varje klass ta sig upp genom att ta LP i varje lydnadsklass eller genom ett medelmåttigt resultat eller ett högt resultat. Vilket är egentligen bäst? Är den ena föraren bättre än den andra osv. Tänkte att jag lika gärna kunde ta upp mina tankar om prestation i min blogg också.

Jag tror att alla ska försöka få ta det i sin egen takt. Alla är vi olika och vi har även olika mål. Vi utvecklas dessutom efter hand och lär oss hela tiden mer. Har man t ex redan tränat och tävlat upp x antal hundar inom lydnad till hög nivå så går det ofta lite enklare för varje gång (även om man har sina svårigheter med varje hund, och man dessutom ofta höjer målen lite hela tiden). Det som tidigare kanske krävdes 200 träningspass för att få fram kanske nu bara tar mig 50 träningspass, vilket gör att min träning blir mer effektiv och de första grunderna (och ofta då även de första klasserna) går därför snabbare att ta sig igenom.

Att titta på hur bra det går för andra kan ibland sporra en till att bli bättre och jobba på mer med sin egen hund, men det kan även göra att man känner sig än mer stressad och tar med sig detta i träningen, vilket sällan brukar bli bra. Även här är vi olika och även samma individ kan påverkas olika från gång till gång beroende på vad det handlar om.

Många som snabbt håller väldigt hög nivå och dessutom lyckas hålla sig kvar där länge även i de högre klasserna lägger ner oerhört mycket tid engagemang och i många fall även en hel del pengar på sin träning. De går kurser som hjälper dem att utvecklas, tar privatlektioner, läser på om träningsmetoder, åker på träningstävlingar, går med i träningsgrupper, hittar bra träningskompisar, skapar sig målbilder osv osv. Det kommer sällan gratis. Även här är vi olika. Själv hade jag absolut kunnat lägga mer tid på min träning, bli mer strukturerad och satsa ännu hårdare. Jag hade kunnat ha kommit ännu längre än vad jag har gjort om jag hade lagt ner ännu mer tid, energi och pengar än vad jag har gjort. Men det gör mig inte så mycket. Vill jag något annat så får jag göra på något annat sätt än det jag gör nu. Det beslutet har jag t ex nyss tagit inom agilityn. Där vill jag tillbaka till en högre nivå som jag tidigare har hållt. Men det kommer inte komma till mig gratis, utan det kommer krävas mycket av mig för att lyckas med det.

Det är lättare sagt än gjort att inte klanka ner på sig själv och att sluta titta på vad andra åstadkommer och därigenom få dålig självkänsla. Att undra varför andra är bättre än mig. Är det hunden? Är det jag? Eller är vi båda dåliga? Men jag tror att man kanske i det läget får fråga sig själv vad man själv vill då? Gör det mig något egentligen att det tar lite längre tid för mig att komma upp i elitklass (om det nu är dit jag vill) än det har gjort för X? Om ja, vad kan jag göra för att ändra det? Om nej, då får man försöka släppa det (återigen: lättare sagt än gjort) och vara nöjd med sig själv och sitt beslut. Gör det mig något att det eller det momentet ser lite sämre ut än det gör för X? Om ja: vad kan jag göra åt det? Om nej: släpp det 😉

Har haft en skön förmiddag med hundarna. Alla fyra hundarna fick jobba lite för sin frukost och lite senare blev det även en skön promenad på kalhygget. Fick dessutom kameran med mig ut.

PÅ frukostträningen fick jag gjort en hel del nyttigt. Sheltiesarna är ju numera pensionerade från tävlingsverksamheten. Kanske att vi gör något gästspel någon gång, men de är i huvudsak pensionerade nu. Så de fick mest göra lite smått och gott utan några större mål annat än att de skulle få jobba lite. Lite trcks, lite lydnad och lite gunganträning. Och så fick de hela tiden växla med varandra och försöka ligga still medan den andra tränade. Duktiga små!

Vinna fick köra igenom lite av bruksmomenten eftersom jag äntligen har kommit med på en brukstävling. 6:e gången gillt tydligen.. Eftersom jag inte har fått vara med tidigare till de tävlingar jag har anmält till har jag hamnat lite i ”äsch, jag kommer ändå inte med, så det är väl ingen idé att träna…” Inte bra och det lär straffa sig nu. Så nu blir det hårdträning inför nästa veckas lägredebut.

Fotgåendet kändes okej. Jag får nog ganska bra betyg på det även om vi har tappat lite. Tycker att hon kan släppa fokus lite väl mycket ibland, men hon håller positionen fint hela tiden.
Framförgåendet körde jag igenom när jag var på agilitytävling i helgen och blev förvånad över hur bra det faktiskt såg ut. Så idag körde vi mest lite löst framåtsändande eftersom jag inte vill gå in och peta i framförgåendet så här nära inpå tävlingen, då det såg så bra ut. Vill mest bara ha henne att tänka framåt så länge. Det gick hursomhelst bra idag.
Läggande under gång har blivit katastrofalt dåligt. Ibland ställer hon sig eller sätter sig (vilket vi typ aldrig tidigare har haft problem med) och det är lite dåligt tempo i läggandet också. Så fram tills tävlingen blir det mängdträning på läggandet och inget ställande/sättande under gång alls under den här tiden (jepp, jag väljer att göra det enkelt för mig).
Inkallningen hade hon fint tempo i, men har fått dåliga ingångar. Ska träna mer ingångar separat och träna mycket med leksak vid ingångarna i inkallningen.
Hopp-sitt såg helt okej ut. Bra uthopp och fortsätter framåt några meter tills jag säger ”sitt”, bra sättande, något dåligt tempo in, slarvig ingång. Återigen ingångsträning.
Krypet ligger vi helt klart efter i, men de två senaste passen har sett riktigt fina ut och dagens pass kändes jättebra. Framsteg hela tiden. Får försöka träna lite varje dag fram tills tävlingen. Hoppas på att iaf kunna få en 5:a på det på tävlingen. Vi får väl se.

Ja det var de moment vi körde. Behöver lägga lite mer spår till henne också. Ångrar faktiskt lite att jag anmälde mig till aussielägret (rapport) som går i helgen. Blir lite svårare att hinna med allt då.

Elit fick först köra lite shaping med ligg-sitt. Sedan blev det teknikträning på sättande från ligg. Först tränade vi på att kunna studsa upp lite från sitt. Sedan från ligg. Vill ha uppsättandet från ligg i en enda rörelse. Fick till några riktigt fina, men här har vi mycket arbete framför oss. Skällde lite några gånger när hon blev frustrerad, oftast gjorde hon då väldigt fina uppsättanden. Typiskt..
När vi jobbat på detta en bra stund blev det sedan lite fotgående. Det börjar se riktigt fint ut och hon har en härlig attityd. Körde lite belöning på raksträckor, lite halter, lite svängar (främst helt om) och att gå från raksträcka till stegförflyttningar utan halt. Kändes bra, och hon tar rejäla steg framåt.
Sitt kvar tränade vi också på. Jag kan nu lämna henne med ryggen mot och gå ca 15 meter. Har även testat att göra en lkl 1 inkallning, vilket har sett fantastiskt fint ut. Behöver bara underhålla och kvalitetssäkra.
Ligg kvar är lite svårare, och ibland reser hon sig upp precis vid lämnandet, men förstår snabbt när vi gör om. Kan lämna henne ca 10 meter och hon ligger väldigt fint. Känns som att även detta går fint framåt, trots väldigt lite träning.

Jag känner mig riktigt taggad för träning och det känns så skönt! Har kommit igång lite bättre nu. Jag och Tina har dessutom varit så duktiga att vi har bokat in träning tillsammans de kommande fem veckorna på lite olika platser. Nyttigt med strukturerad träning ihop med andra. Efteråt ska vi luncha, analysera, planera och ha möte om våra andra projekt vi driver tillsammans. Känns hur bra som helst 😀

 


Lycklig Vinna. Foto: Elin Åström

Idag kl 12 samlades tolv personer och sjutton hundar för lite gemensam hundträning här på Vinna Hundcenter. Dagen började med att jag tvingade alla mina stackars valpköpare att försöka få sina hundar att posera framför min kamera. Lättare sagt än gjort, men slutligen blev jag någorlunda nöjd 😉

Alla tränade på det de kände för och man hjälpte varandra där det behövdes. Vinna och jag körde lite fotgående, krypträning och kontaktfältsträning. Och så tränade hon själv på ”sitt fint” (eller ”tigga” som jag säger) med jämna mellanrum. Och så blev det en del passivitetsträning. En del av hundarna fick sig sedan en lekpromenad i leran på kalhygget. Lyckliga vovvar.

Efter träning, mycket snack, fikande och promenad blev det skottträning för Avila, Svea och Lyxa. Inga problem här inte. Svea och Avila verkade totalt döva och Lyxa gjorde som mamma Vinna och tittade nyfiket och glatt mot skottet eftersom det inte fanns något annat roligt att göra. Tummen upp för att ingen i kullen, än så länge, verkar reagera negativt på skott 🙂 De fyllde förresten 9 månader igår.

Efter avcheckningen med skott var det spårdags. Anette körde lite viltspår här i närheten, medan mina föräldrar, Mia, Anna, Elin, Lajo och jag åkte till Remmene skjutfält för att lägga personspår.

Vinna har bara gått ett par enstaka spår det senaste året och sist jag lade spår till henne var väl nästan ett halvår sedan ungefär. Men oj vad fint hon skötte sig! Klockrent spårupptag, jobbade lugnt och metodiskt i lagom tempo genom hela spåret och plockade duktigt alla apporter. Efteråt gjorde jag även ett uppletande med henne. Två föremål i en korridor: ett långt ut och ett kort. Uppletande har vi inte kört så mycket men även här jobbade hon superfint. Plockade snabbt in föremålen till mig och sökte av det vallade området på ett mycket fint sätt i bra tempo. Ni kan tro att Vinna var lycklig idag med all träning. Med tanke på att jag i stort sett har legat på soffan i två månader och inte gjort så mycket med henne är jag otroligt nöjd och förvånad över hur fint hon jobbade hela dagen idag. Hon borde inte ha särskilt bra kondis, men jobbar trots detta outtröttligt hela dagen. Hon såg så himla glad ut hela tiden, min lilla goa tjej. Imorgon blir det vallning. Gissar att det är en liten rödnäsa som kommer bli riktigt glad då..

Tack allihop för trevlig träning tillsammans! Och tack alla valpköpare för att ni tog med de små pärlorna hit 🙂


Platsliggning. Nelmi, Kiwi, Lyxa och Vera

 
Mamma och Kiwi, och Annelie och Nelmi tränar fotgående

 
Anneli och Spader tränar fotgående, jag och Vinna (som fällt ur all sin päls och ser helt grådassig ut) tränar kryp


Elin och Tvist tränar rutan


Fika


Fika


Vinna försöker lära sin dotter hur man sitter fint. Det brukar leda till godis berättar hon…


Det glada spårgänget

Och så lite Elin-bilder:


Kamplek med Kiwi


Vinna belönas efter inhämtad spårapport


Elin följer spårande Tvist


Kiwi spårar och pappa hänger på


Kiwi har hittat slutapporten

 

Med min lilla valp jag kommer behålla kommer jag vara lite mer strukturerad i träningen. Min tanke är att göra en träningsplan med färdigheter hunden ska lära sig varje månad. Än så länge har jag gjort en plan för perioden 2-3 månader. Eventuellt kommer jag redan nu göra en träningsplan för varje månad upp tills hon är ett år, eller så gör jag en träningsplan för nästkommande månad när vi börjar närma oss månadens slut. Det lutar förtillfället åt alternativ nummer två.

Min träningsplan för den första månaden är späckad av övningar vi kommer kasta oss över. Lugna och passiva övningar är blandade med lite mer aktiva. Jag kommer delge er träningen så fort vi sätter igång. Vanliga vardagsbeteenden (som t ex kloklippning och inte rusa ut ur bilen före signal osv) kommer inte stå med i träningsplanen. Ett undantag är att jag bara gör en liten notis om koppelträning i träningsplanen eftersom jag förmodligen kommer glömma av det litegrann annars. Är ju lätt hänt när man bor så här på landet. Och det känns inte riktigt sjysst att enbart träna det när man t ex är i stan och miljötränar (miljöträning kommer inte heller stå med i träningsplanen). Min träningsplan är uppbyggd så att  jag har antecknat slutmålen för varje månad, så att det ska vara enkelt att bara pricka av när man har uppnått målen med de olika grundfärdigheterna. Oj vad jag ser fram emot att få starta den här träningen!

Apropå valpträning så fick jag mig ett gott skratt idag när den lille grabben i gänget bjöd på frivillig klossträning. Han är en mycket matglad kille som minsann inte alls behövde hjälp med att jag håller skålen vid matdags (vilket de andra behöver eftersom kanterna är lite höga). Han åt så glatt med skålen på golvet och se på sjutton om han inte började med lite bakdelskontrollsträning på egen hand. Började röra på bakdelen så fint runt skålen med framtassarna kvar i skålen, precis som vid klossträning. Han såg ju för skön ut! Han är förövrigt den som har allra bäst koll på kroppen än så länge. Går så stadigt på sina ben, även på de hala tidningarna.

Hanen tränar bakdelskontroll ;-)
Söta lilla killen

Den blå tiken har förresten gått om sin röda syrra i vikt idag, så nu är det hon som väger mest istället. Annars har valparna hållt sin plats i viktkurvan sedan de föddes, om man bortser från den lilla svarta som vägde 3 gram mer än den svarta när de föddes, men den svarta gick om syrran med hästlängder redan nästa dag.