Mot framtiden

För första gången sedan jag bytte till wordpress för många år sedan har jag nu bytt tema och heder. Sheltiesarna finns ju inte kvar längre, men jag vill njuta av Vinnas kloka blick ett tag till medan hon ännu finns hos mig. Så fick det bli.

Det har gått nästan en månad sedan jag bloggade senast. Vega har nu fått ytterligare ett officiellt resultat: HD A, ED 0. Jippi!!!

Vi jobbar på mot en start i lägre klass spår till hösten. Vi har testat ett par kilometerlånga spår, och det har inte varit några problem med längden. Jag vill dock lägga ett antal spår till med henne innan jag känner mig mer säker med henne i spåret. Hon är fenomenal på apporterna. Missar väldigt sällan en apport och då använder jag mig ändå mestadels av mörka minipinnar som bara är 1 cm tjocka. Spårsäkerheten börjar bli riktigt fin den också, men hon kan fortfarande någon gång ibland testa att följa något annat spår och hon gör det väldigt obemärkt.

På sistone har vi även mest kört uppletande av spår i ruta, istället för direktpåsläpp. Hon verkar ha en bra fallenhet för att hitta spåret och välja rätt håll än så länge, men vi får se hur det utvecklar sig.

Lydnadsmomenten för lägre klass börjar komma ihop sig ganska bra. Krypet har vi nu i dagarna kommit upp i tävlingslängd på. De få gånger jag tränat hoppet har det funkat hyfsat bra, men det behöver såklart bli säkrare. Framförgåendet känns rätt säkert, även om det var ett bra tag sedan vi gjorde det nu.

Eftersom lägremomenten börjar kännas hyfsat bra har vi börjat jobba lite mer på högreklassens moment. Där är det framförallt framåtsändandet vi har satt igång med, och det känns redan väldigt bra. Skallet har vi påbörjat, men eftersom hon är ganska svår att få ljud på när hon går in i arbetsfokus är det här ett moment vi kommer få lägga ganska mycket tid på tror jag. Inkallande med ställande har också påbörjats, likaså även metallapport och tungapport.

Uppletandet har vi precis tagit upp igen och hon kom ihåg precis vad det handlade om, vilket förvånade mig eftersom vi mest har kört spår på sistone.

Platsliggningen utan hakan i marken har vi gjort litegrann och hon har legat flera 5 minuters platsliggningar här hemma utan problem. Jag behöver dock träna det här momentet mycket mer. Både på andra ställen, med andra hundar och med hakan i marken. Och framförallt: med skott! Vi har inte heller påbörjat budföring med skott, så det är något vi måste ta tag i illa kvickt.

Jag tänker mig start i lägre klass spår i september med Vega. Skulle det gå bra och vi kommer med på tävlingar, så kanske kanske jag även satsar på att försöka hinna komma ut i högre klass under hösten. Vi får se. Mer troligt blir det till våren.

Jag tror däremot att jag kommer flytta fram agilitydebuten till hösten också, istället för nästa år som jag hade tänkt. Vi har nyss satt igång med slalom och har börjat träna agility överlag lite mer. Nu när allt såg fint ut på röntgen vågar jag göra lite mer på den här fronten.

I samband med alla tävlingsplaner med Vega har jag till slut bestämt mig för att pensionera Elit från agility efter SM eller till hösten. Hon kommer kanske få gästspela på en och annan tävling, men det är slutsatsat med henne där nu. Vi tränar agility för att hon tycker att det är kul, men jag kommer inte tävlingssatsa. Hon kommer däremot få tävla bruks istället och vi jobbar mot en debut i elitspår. De flesta lydnadsmomenten börjar komma ihop sig hyfsat bra, men vi behöver få upp lite mer spårkondis och fortsätta jobba på uppletandet, som hon har lite svårt för.

I övrigt längtar jag tills fåren kommer så att de kan beta i ordning djungeln i fårhagen och jag och Vega äntligen kan komma igång med vallningen. Och vi får ju inte glömma det mest spännande som händer härnäst: På torsdag styrs kosan mot Tyskland för att träffa Nicole igen och för att äntligen få träffa lilla Aska, som vi tar med oss hem. Lilla Aska ska få flytta in hos mina föräldrar.

Aska är den lilla blå som ligger ner

En bekännelse… eller att rannsaka sig själv… eller vem man vill vara

Det kommer ganska ofta fram folk till mig på tävlingar och berömmer mig för min positiva attityd till mina hundar. Det är så klart alltid glädjande att höra. För mig är det viktigt att det är den attityden som som syns utåt, då jag tycker att man bör föregå med ett gott exempel både som instruktör och tävlande, men framförallt för att det faktiskt är den attityden och relationen med mina hundar som jag vill ha. Det är något som jag alltid strävar efter att vara en så god förebild i som möjligt, både för min egen skull, mina hundars och för andras skull.

Som sagt så är det många som just påpekar min positiva utstrålning gentemot mina hundar på tävling, oavsett hur det går. När man pratar lite om det verkar många dock ha uppfattningen att det verkar vara lättare för mig att vara på det viset eftersom jag på något vis verkar ha det mer naturligt. Lite som att antingen har man det eller så har man det inte. Jag har funderat lite kring det där på sistone.

Jag är mer eller mindre uppväxt ute på brukshundklubben. Mina föräldrar har hållt på med hund så länge jag kan minnas. Pappa är bruks- och lydnadsdomare, mamma har hållt kurser och bägge har tävlat flera hundar i elitklass. För 18 år sedan fick jag min första allra egna hund, en sheltiehane vid namn Mingo. Under min uppväxt och när jag fick Mingo och började träna med honom kan man väl säga som så att jag tränade ganska annorlunda mot vad jag gör idag. Träningen var mycket mer fokuserad på korrigeringar då och man visste inte så mycket annat. Jag skulle väl kanske inte påstå att träningen enbart handlade om korrigeringar, så som många idag pratar om att den gjorde. Nej då, det var mycket belöning och belöningstänk också. Bara det att man jobbade mycket mer med både och, och för det mesta låg man så klart på en övervägande del belöningar. MEN gjorde hunden fel skulle den korrigeras och den skulle minsann få veta att man var missnöjd med den och i många fall var det även hur trivialt felet egentligen ens kunde vara.

Själv var jag törstig på kunskap och lärde mig hela tiden nytt och mer. Jag läste på om klickerträning och började med detta väldigt tidigt, redan under valpstadiet med Mingo tror jag. Det var bara det att jag blandade det med all annan träning också. Men allteftersom jag lärde mig mer desto mer tog jag avsteg från korrigeringsträningen. Att jag ville lämna den träningen beror på flera saker. Dels så tycker jag att det är ett tråkigt sätt att träna hund på och jag gillar inte vad det gör med relationen mellan mig och min hund (men det sistnämnda tog det många år innan jag fattade). Dels så är det trist med träning där man faktiskt fokuserar så mycket på vad som är fel med hunden. Man fick också mer negativa känslor ihop med den här träningen. Ofta kunde man bli arg och irriterad på hunden och att säga till den ”på skarpen” blev på något sätt även lite självförstärkande för en själv, vilket jag tror gjorde att man lättare hamnade i den situationen igen. Stackars lilla Mingo som fick utstå så mycket av min okunskap.

Så här ville inte jag träna hund, så jag fortsatte att lära mig mer och att utvecklas. Jag gjorde aktiva val i hur jag faktiskt vill ha det med mina hundar. Vilka känslor jag vill ha tillsammans med träningen, hur jag löser problem som uppstår och hur jag vill att hundarna ser på mig och vår träning tillsammans.

Många verkar tro att så som jag tränar, tävlar och så som jag är idag är jag för att jag alltid har varit sådan att det är så jag lärde mig hund. Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. Jag har gjort ett aktivt val för hur jag vill jobba med mina hundar och det här är faktiskt något som jag ständigt jobbar på att förbättra hos mig själv. Jag kan tappa humöret emellanåt, som idag t ex, och jag skäms över hur jag kan bete mig då. Under de första åren jag hade stackars Mingo blev jag ofta irriterad och tappade humöret och jag tror på något sätt att det blev lite inlärt. Det är min absolut sämsta egenskap som tränare och någonting jag är medveten om och jobbar på att förbättra. Genom att jag vet hur jag vill träna och att jag lägger ansvaret på mig själv så tror jag dock att det har hjälpt mig att ta ordentliga sjumilakliv framåt i min roll som hundtränare. Det händer väldigt väldigt sällan att jag hamnar i sådana situationer med mina hundar numera och jag tror att det är ganska många som kommer bli rätt förvånade när de läser den här texten.För varje år som går, sker det alltmer sällan. Jag kan snabbare även känna igen fel typ av känslor hos mig ihop med hundträningen och stoppa upp och ändra riktning. Idag tog det en liten stund för mig att se mig själv men så fort jag gjorde det gav jag mig en mental örfil (jepp, ska jag vara irriterad på någon så ska det vara mig själv) och skärpte till mig och plötsligt blev allt så mycket bättre.

Så jag tror snarare att det handlar om ett aktivt val man gör. Jag skäms fruktansvärt och blir förbannad på mig själv när jag brister i mitt avtal med mig själv. Min träning och min tillvaro tillsammans med mina hundar ska vara rolig. Träningen ska bygga på glädje för båda parter och det bör inte finnas någon rädsla för vad som händer om det blir fel, inte för någon av oss.

Jag är oerhört tacksam för alla mina hundar som har hjälpt mig att bli en bättre människa och hundtränare. De har alla sina brister och förtjänster, precis som jag, men jag har lärt mig allteftersom att lägga mer fokus på det positiva hos dem i träningen, fått dem att växa och förbättrat vår relation och vårt teamwork. De är och har varit fantastiska läromästare med sina olika personligheter.

Prestation: på vems villkor?

Jag skrev en lång kommentar i en blogg där man hade ställt en fråga angående om att klättra snabbt upp i klasser, vara kvar lite längre i varje klass ta sig upp genom att ta LP i varje lydnadsklass eller genom ett medelmåttigt resultat eller ett högt resultat. Vilket är egentligen bäst? Är den ena föraren bättre än den andra osv. Tänkte att jag lika gärna kunde ta upp mina tankar om prestation i min blogg också.

Jag tror att alla ska försöka få ta det i sin egen takt. Alla är vi olika och vi har även olika mål. Vi utvecklas dessutom efter hand och lär oss hela tiden mer. Har man t ex redan tränat och tävlat upp x antal hundar inom lydnad till hög nivå så går det ofta lite enklare för varje gång (även om man har sina svårigheter med varje hund, och man dessutom ofta höjer målen lite hela tiden). Det som tidigare kanske krävdes 200 träningspass för att få fram kanske nu bara tar mig 50 träningspass, vilket gör att min träning blir mer effektiv och de första grunderna (och ofta då även de första klasserna) går därför snabbare att ta sig igenom.

Att titta på hur bra det går för andra kan ibland sporra en till att bli bättre och jobba på mer med sin egen hund, men det kan även göra att man känner sig än mer stressad och tar med sig detta i träningen, vilket sällan brukar bli bra. Även här är vi olika och även samma individ kan påverkas olika från gång till gång beroende på vad det handlar om.

Många som snabbt håller väldigt hög nivå och dessutom lyckas hålla sig kvar där länge även i de högre klasserna lägger ner oerhört mycket tid engagemang och i många fall även en hel del pengar på sin träning. De går kurser som hjälper dem att utvecklas, tar privatlektioner, läser på om träningsmetoder, åker på träningstävlingar, går med i träningsgrupper, hittar bra träningskompisar, skapar sig målbilder osv osv. Det kommer sällan gratis. Även här är vi olika. Själv hade jag absolut kunnat lägga mer tid på min träning, bli mer strukturerad och satsa ännu hårdare. Jag hade kunnat ha kommit ännu längre än vad jag har gjort om jag hade lagt ner ännu mer tid, energi och pengar än vad jag har gjort. Men det gör mig inte så mycket. Vill jag något annat så får jag göra på något annat sätt än det jag gör nu. Det beslutet har jag t ex nyss tagit inom agilityn. Där vill jag tillbaka till en högre nivå som jag tidigare har hållt. Men det kommer inte komma till mig gratis, utan det kommer krävas mycket av mig för att lyckas med det.

Det är lättare sagt än gjort att inte klanka ner på sig själv och att sluta titta på vad andra åstadkommer och därigenom få dålig självkänsla. Att undra varför andra är bättre än mig. Är det hunden? Är det jag? Eller är vi båda dåliga? Men jag tror att man kanske i det läget får fråga sig själv vad man själv vill då? Gör det mig något egentligen att det tar lite längre tid för mig att komma upp i elitklass (om det nu är dit jag vill) än det har gjort för X? Om ja, vad kan jag göra för att ändra det? Om nej, då får man försöka släppa det (återigen: lättare sagt än gjort) och vara nöjd med sig själv och sitt beslut. Gör det mig något att det eller det momentet ser lite sämre ut än det gör för X? Om ja: vad kan jag göra åt det? Om nej: släpp det 😉

Frukostträning

Har haft en skön förmiddag med hundarna. Alla fyra hundarna fick jobba lite för sin frukost och lite senare blev det även en skön promenad på kalhygget. Fick dessutom kameran med mig ut.

PÅ frukostträningen fick jag gjort en hel del nyttigt. Sheltiesarna är ju numera pensionerade från tävlingsverksamheten. Kanske att vi gör något gästspel någon gång, men de är i huvudsak pensionerade nu. Så de fick mest göra lite smått och gott utan några större mål annat än att de skulle få jobba lite. Lite trcks, lite lydnad och lite gunganträning. Och så fick de hela tiden växla med varandra och försöka ligga still medan den andra tränade. Duktiga små!

Vinna fick köra igenom lite av bruksmomenten eftersom jag äntligen har kommit med på en brukstävling. 6:e gången gillt tydligen.. Eftersom jag inte har fått vara med tidigare till de tävlingar jag har anmält till har jag hamnat lite i ”äsch, jag kommer ändå inte med, så det är väl ingen idé att träna…” Inte bra och det lär straffa sig nu. Så nu blir det hårdträning inför nästa veckas lägredebut.

Fotgåendet kändes okej. Jag får nog ganska bra betyg på det även om vi har tappat lite. Tycker att hon kan släppa fokus lite väl mycket ibland, men hon håller positionen fint hela tiden.
Framförgåendet körde jag igenom när jag var på agilitytävling i helgen och blev förvånad över hur bra det faktiskt såg ut. Så idag körde vi mest lite löst framåtsändande eftersom jag inte vill gå in och peta i framförgåendet så här nära inpå tävlingen, då det såg så bra ut. Vill mest bara ha henne att tänka framåt så länge. Det gick hursomhelst bra idag.
Läggande under gång har blivit katastrofalt dåligt. Ibland ställer hon sig eller sätter sig (vilket vi typ aldrig tidigare har haft problem med) och det är lite dåligt tempo i läggandet också. Så fram tills tävlingen blir det mängdträning på läggandet och inget ställande/sättande under gång alls under den här tiden (jepp, jag väljer att göra det enkelt för mig).
Inkallningen hade hon fint tempo i, men har fått dåliga ingångar. Ska träna mer ingångar separat och träna mycket med leksak vid ingångarna i inkallningen.
Hopp-sitt såg helt okej ut. Bra uthopp och fortsätter framåt några meter tills jag säger ”sitt”, bra sättande, något dåligt tempo in, slarvig ingång. Återigen ingångsträning.
Krypet ligger vi helt klart efter i, men de två senaste passen har sett riktigt fina ut och dagens pass kändes jättebra. Framsteg hela tiden. Får försöka träna lite varje dag fram tills tävlingen. Hoppas på att iaf kunna få en 5:a på det på tävlingen. Vi får väl se.

Ja det var de moment vi körde. Behöver lägga lite mer spår till henne också. Ångrar faktiskt lite att jag anmälde mig till aussielägret (rapport) som går i helgen. Blir lite svårare att hinna med allt då.

Elit fick först köra lite shaping med ligg-sitt. Sedan blev det teknikträning på sättande från ligg. Först tränade vi på att kunna studsa upp lite från sitt. Sedan från ligg. Vill ha uppsättandet från ligg i en enda rörelse. Fick till några riktigt fina, men här har vi mycket arbete framför oss. Skällde lite några gånger när hon blev frustrerad, oftast gjorde hon då väldigt fina uppsättanden. Typiskt..
När vi jobbat på detta en bra stund blev det sedan lite fotgående. Det börjar se riktigt fint ut och hon har en härlig attityd. Körde lite belöning på raksträckor, lite halter, lite svängar (främst helt om) och att gå från raksträcka till stegförflyttningar utan halt. Kändes bra, och hon tar rejäla steg framåt.
Sitt kvar tränade vi också på. Jag kan nu lämna henne med ryggen mot och gå ca 15 meter. Har även testat att göra en lkl 1 inkallning, vilket har sett fantastiskt fint ut. Behöver bara underhålla och kvalitetssäkra.
Ligg kvar är lite svårare, och ibland reser hon sig upp precis vid lämnandet, men förstår snabbt när vi gör om. Kan lämna henne ca 10 meter och hon ligger väldigt fint. Känns som att även detta går fint framåt, trots väldigt lite träning.

Jag känner mig riktigt taggad för träning och det känns så skönt! Har kommit igång lite bättre nu. Jag och Tina har dessutom varit så duktiga att vi har bokat in träning tillsammans de kommande fem veckorna på lite olika platser. Nyttigt med strukturerad träning ihop med andra. Efteråt ska vi luncha, analysera, planera och ha möte om våra andra projekt vi driver tillsammans. Känns hur bra som helst 😀

 

Många timmars hundträning

Lycklig Vinna. Foto: Elin Åström

Idag kl 12 samlades tolv personer och sjutton hundar för lite gemensam hundträning här på Vinna Hundcenter. Dagen började med att jag tvingade alla mina stackars valpköpare att försöka få sina hundar att posera framför min kamera. Lättare sagt än gjort, men slutligen blev jag någorlunda nöjd 😉

Alla tränade på det de kände för och man hjälpte varandra där det behövdes. Vinna och jag körde lite fotgående, krypträning och kontaktfältsträning. Och så tränade hon själv på ”sitt fint” (eller ”tigga” som jag säger) med jämna mellanrum. Och så blev det en del passivitetsträning. En del av hundarna fick sig sedan en lekpromenad i leran på kalhygget. Lyckliga vovvar.

Efter träning, mycket snack, fikande och promenad blev det skottträning för Avila, Svea och Lyxa. Inga problem här inte. Svea och Avila verkade totalt döva och Lyxa gjorde som mamma Vinna och tittade nyfiket och glatt mot skottet eftersom det inte fanns något annat roligt att göra. Tummen upp för att ingen i kullen, än så länge, verkar reagera negativt på skott 🙂 De fyllde förresten 9 månader igår.

Efter avcheckningen med skott var det spårdags. Anette körde lite viltspår här i närheten, medan mina föräldrar, Mia, Anna, Elin, Lajo och jag åkte till Remmene skjutfält för att lägga personspår.

Vinna har bara gått ett par enstaka spår det senaste året och sist jag lade spår till henne var väl nästan ett halvår sedan ungefär. Men oj vad fint hon skötte sig! Klockrent spårupptag, jobbade lugnt och metodiskt i lagom tempo genom hela spåret och plockade duktigt alla apporter. Efteråt gjorde jag även ett uppletande med henne. Två föremål i en korridor: ett långt ut och ett kort. Uppletande har vi inte kört så mycket men även här jobbade hon superfint. Plockade snabbt in föremålen till mig och sökte av det vallade området på ett mycket fint sätt i bra tempo. Ni kan tro att Vinna var lycklig idag med all träning. Med tanke på att jag i stort sett har legat på soffan i två månader och inte gjort så mycket med henne är jag otroligt nöjd och förvånad över hur fint hon jobbade hela dagen idag. Hon borde inte ha särskilt bra kondis, men jobbar trots detta outtröttligt hela dagen. Hon såg så himla glad ut hela tiden, min lilla goa tjej. Imorgon blir det vallning. Gissar att det är en liten rödnäsa som kommer bli riktigt glad då..

Tack allihop för trevlig träning tillsammans! Och tack alla valpköpare för att ni tog med de små pärlorna hit 🙂

Platsliggning. Nelmi, Kiwi, Lyxa och Vera

 
Mamma och Kiwi, och Annelie och Nelmi tränar fotgående

 
Anneli och Spader tränar fotgående, jag och Vinna (som fällt ur all sin päls och ser helt grådassig ut) tränar kryp

Elin och Tvist tränar rutan

Fika

Fika

Vinna försöker lära sin dotter hur man sitter fint. Det brukar leda till godis berättar hon…

Det glada spårgänget

Och så lite Elin-bilder:

Kamplek med Kiwi

Vinna belönas efter inhämtad spårapport

Elin följer spårande Tvist

Kiwi spårar och pappa hänger på

Kiwi har hittat slutapporten