Bruksdag

Idag tog jag med mig rödnäsorna och for iväg till skogen. Uppletande och spår stod på schemat. Och vilken skön känsla jag lämnade skogen med! 4 skick, 4 föremål med både Vega och Elit i uppletandet. Riktigt fint jobbat av bägge två. Bästa uppletandet Elit har gjort tror jag. Det var nog nyttigt att få sitta uppbunden och få se när Vega jobbade först. Även lilla Vinna fick leta föremål.

Spåren gick även de så himla bra med bägge två. Vega var först ut igen. Ut i rutan utan att tveka, fin analys när hon hittade spåret och iväg i rätt riktning utan att tveka. Sedan hade hon ett väldigt säkert och fint spårarbete där alla klurigheter klarades utan minsta tvekan. Hon börjar kännas riktigt säker i spåret nu faktiskt. Kul!

Elits spårupptag lämnade mig smått lyrisk. Hon letade snabbt upp spåret, men ”BAKSPÅR” tänkte jag. Hon tog spåret och fel håll och följde det kanske 5-7 m, stannade, funderade och kikade lite och så plötsligt VÄNDER hon på egen hand och tar upp spåret åt rätt håll istället. Halleluja! Därefter ett riktigt fint spårarbete hela vägen.

Så himla bra skogsarbete. Så otroligt kul! Det var värt allt slit med förberedelser med spårläggning och vallande av uppletanderuta. Sånt där som jag tycker är vansinnigt tråkigt. Det som däremot inte är tråkigt är när man sedan släpper ut hunden i spåret eller uppletande och får se dem jobba.

Lite av uppletande och spår med Vega:

Ett skick på uppletandet och spårpåsläppet med Elit:

Och så Vinna när hon letar föremål ❤️

Annonser

Debut i lägre klass spår

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev…

Idag har Vega och jag i alla fall debuterat i lägre klass spår. Det var både roligt och nervöst. Det började med lottdragning där jag drog nummer 3. Mitt favoritnummer i bruks- och lydnadssammanhang. Så det började bra i alla fall.

Ut i skogen för spår. Ett ovanligt dåligt påsläpp och vi fick betyg 8,5 där. Hon kan nog ha funderat på om det verkligen var det här spåret hon skulle följa. Vi har inte spårat främmandes spår sedan appellen i våras. Sedan dess har hon bara gått mina spår, förutom en gång när pappa lade ett spår till mig. ”Det här kommer aldrig gå vägen” tänkte jag när jag följde efter henne där i starten.

Lite halvsvajigt fram till första apporten. Ca 20 m efter den första apporten springer det en EKORRE mitt framför oss och Vega jagar upp den i ett träd. Sedan står hon där överlycklig och skuttar på två ben. ”Jaha, nu var det definitivt kört” tänkte jag. Testar att säga ”Spåra”… och se på sjutton; hon lämnar ekorren och tar upp spåret igen. Sedan gick det som på räls. Vår spårträning på sista tiden verkar ha gett resultat. Hon klarade alla stigar som gicks av och på, fina vinklar, och skuttade utan tvekan över en relativt djup bäck. En så bred och djup bäck tror jag aldrig att vi har tränat på att korsa tidigare. Hur som helst var det ett väldigt fint spår vi fick, även om jag blev lite halvnervös av allt vildsvinsbök överallt. Alla apporter in och gott om tid över, så 10 i betyg på spåret.

Lydnad ganska snart efter att vi kom tillbaka. Här gick hon ungefär som hon gjort på träning på sistone, trots nervös matte. Vi har haft lite strul senaste veckan i läggandet under gång. Hon har rest sig upp när jag har lämnat henne ca 15 m. Det gjorde hon idag också. Annars gick det ändå rätt bra. Inkallning, kryp och apportering är de moment jag är mest nöjd med. Jag kom på häromdagen att Vega nog aldrig faktiskt fått testa apportering med främmande apport som någon annan hund har dreglat på. Jag trodde inte att det skulle vara några problem, men man vet ju aldrig. Det visade sig att det inte var några problem. Skönt!

Efter lydnaden var det lunch och sedan buföring med skott. Inga större problem här. Vega har blivit lite het på det här momentet på sistone, så jag får henne knappt att sätta sig inför det här hemma och det var likadant på tävlingen. Vi har inte kört med annan mottagare än mamma sedan vi tävlade appellen i våras, men det var inga problem det heller. Hon struntade bara i att sätta sig hos mottagaren, men hon stod åtminstone snällt kvar tills hon skickades. Hon har varit väldigt tjuvstartsbenägen på sistone både från mig och mamma. Det kändes på gränsen idag också, men det gick. Springa är kul!

Platsliggningen avstod vi sedan eftersom jag känner att vi inte riktigt är klara där än för tävling. Vi behöver mer träning på platsliggning för sig och mer träning med skott för att det ska kännas säkert. Hon är lite ung och oerfaren där än.

Så totalt fick vi ihop 497 poäng, kom 2:a och blev uppflyttade till Högre klass spår. Kul!

Filmer från lydnaden:

Något mer värt att nämna, eftersom det var ett tag sedan jag bloggade, är att vi även har debuterat i agility. På vår debut lyckades vi vinna en klass och tog vår första pinne. Himla kul det också.

Här är en film på vinstloppet:

Nu blir det bara några agilitytävlingar till under hösten, så satsar vi på högre klass spår till våren hoppas jag och kanske debut i lägre klass rapport.

Det tog bara 9 år…

… innan den där sanna träningsglädjen infann sig igen. Den där träningsglädjen som gör att man längtar till nästa träningspass. Den där träningsglädjen som försvann tillsammans med Segra.

Visst har jag haft glimtar innan. Visst har jag kommit från träningspass hög av alla må-bra-hormoner som är i omlopp efter ett lyckat pass. Men jag har trots det haft väldigt svårt för att motivera mig till nästa träningspass.

På sistone har jag märkt att jag blivit gladare och gladare av den träning jag gör – både med Elit och Vega. Jag lever på känslan länge och ser fram emot nästa träningspass. Det är helt underbart! Att hitta den del av mig själv som jag nästan trodde var borta för alltid.

Nu är det semester och träningsmotivationen är på topp. Just nu tränar vi riktigt mycket. Det var längesedan jag faktiskt kunde säga så. Vega är den som får köra mest pass just nu, men även Elit får jobba en hel del och Vinna får lattja lite då och då mellan varven också.

Vega går väldigt bra i det mesta just nu och Elit är vansinnigt rolig att träna brukslydnad med. Hon får mig alltid att le stort på lydnadsplanen. Hon verkligen strålar av glädje när hon kör lydnad… förutom när jag säger att hon gjorde något jättedåligt och tycker att vi ska göra om. Då skäller hon ut mig efter noter, haha. Som en lång harang av svordomar liksom.

Fantastiskt avslut

I förrgår körde jag och Elit vårt sista agilitylopp på tävling. Att få sluta vår agilitykarriär med ett felfritt lopp på Agility-SM var en fantastisk känsla och det var en mycket rörd Emelie som kom i mål med Elit. Och extra varm i hjärtat blev jag efteråt när jag tittade på filmen och fick höra min älskade lilla dotter Tuva, 4,5 år, heja så fint på oss när vi sprang.

Nu blir det enbart satsning på tävling i bruks med Elit och i övrigt lite lattjo träning här hemma med lydnad och agility på hobbynivå.

Jag var inte ett dugg sugen på att åka på SM innan jag åkte, men nu så här i efterhand känns det så himla bra. Vi avslutade på ett fint sätt och med känslan på topp. Jag fick se fantastisk agility, se Hanna och Zuki ta hem guldet i large och Ida och Elits kullsyster Nessie ta hem ett brons i lag.

Nu är jag full av pepp för att faktiskt ta mer tag i Vega’s agilityträning. Så nu har jag skrivit upp några viktiga punkter i hennes träning att komma ihåg och har gjort månadsmål för agility för Juli månad. Idag får Elit en vilodag och Vega’s SM-satsning börjar. Förhoppningsvis står vi på startlinjen på SM om några år. Det ska bli så roligt!

Mot framtiden

För första gången sedan jag bytte till wordpress för många år sedan har jag nu bytt tema och heder. Sheltiesarna finns ju inte kvar längre, men jag vill njuta av Vinnas kloka blick ett tag till medan hon ännu finns hos mig. Så fick det bli.

Det har gått nästan en månad sedan jag bloggade senast. Vega har nu fått ytterligare ett officiellt resultat: HD A, ED 0. Jippi!!!

Vi jobbar på mot en start i lägre klass spår till hösten. Vi har testat ett par kilometerlånga spår, och det har inte varit några problem med längden. Jag vill dock lägga ett antal spår till med henne innan jag känner mig mer säker med henne i spåret. Hon är fenomenal på apporterna. Missar väldigt sällan en apport och då använder jag mig ändå mestadels av mörka minipinnar som bara är 1 cm tjocka. Spårsäkerheten börjar bli riktigt fin den också, men hon kan fortfarande någon gång ibland testa att följa något annat spår och hon gör det väldigt obemärkt.

På sistone har vi även mest kört uppletande av spår i ruta, istället för direktpåsläpp. Hon verkar ha en bra fallenhet för att hitta spåret och välja rätt håll än så länge, men vi får se hur det utvecklar sig.

Lydnadsmomenten för lägre klass börjar komma ihop sig ganska bra. Krypet har vi nu i dagarna kommit upp i tävlingslängd på. De få gånger jag tränat hoppet har det funkat hyfsat bra, men det behöver såklart bli säkrare. Framförgåendet känns rätt säkert, även om det var ett bra tag sedan vi gjorde det nu.

Eftersom lägremomenten börjar kännas hyfsat bra har vi börjat jobba lite mer på högreklassens moment. Där är det framförallt framåtsändandet vi har satt igång med, och det känns redan väldigt bra. Skallet har vi påbörjat, men eftersom hon är ganska svår att få ljud på när hon går in i arbetsfokus är det här ett moment vi kommer få lägga ganska mycket tid på tror jag. Inkallande med ställande har också påbörjats, likaså även metallapport och tungapport.

Uppletandet har vi precis tagit upp igen och hon kom ihåg precis vad det handlade om, vilket förvånade mig eftersom vi mest har kört spår på sistone.

Platsliggningen utan hakan i marken har vi gjort litegrann och hon har legat flera 5 minuters platsliggningar här hemma utan problem. Jag behöver dock träna det här momentet mycket mer. Både på andra ställen, med andra hundar och med hakan i marken. Och framförallt: med skott! Vi har inte heller påbörjat budföring med skott, så det är något vi måste ta tag i illa kvickt.

Jag tänker mig start i lägre klass spår i september med Vega. Skulle det gå bra och vi kommer med på tävlingar, så kanske kanske jag även satsar på att försöka hinna komma ut i högre klass under hösten. Vi får se. Mer troligt blir det till våren.

Jag tror däremot att jag kommer flytta fram agilitydebuten till hösten också, istället för nästa år som jag hade tänkt. Vi har nyss satt igång med slalom och har börjat träna agility överlag lite mer. Nu när allt såg fint ut på röntgen vågar jag göra lite mer på den här fronten.

I samband med alla tävlingsplaner med Vega har jag till slut bestämt mig för att pensionera Elit från agility efter SM eller till hösten. Hon kommer kanske få gästspela på en och annan tävling, men det är slutsatsat med henne där nu. Vi tränar agility för att hon tycker att det är kul, men jag kommer inte tävlingssatsa. Hon kommer däremot få tävla bruks istället och vi jobbar mot en debut i elitspår. De flesta lydnadsmomenten börjar komma ihop sig hyfsat bra, men vi behöver få upp lite mer spårkondis och fortsätta jobba på uppletandet, som hon har lite svårt för.

I övrigt längtar jag tills fåren kommer så att de kan beta i ordning djungeln i fårhagen och jag och Vega äntligen kan komma igång med vallningen. Och vi får ju inte glömma det mest spännande som händer härnäst: På torsdag styrs kosan mot Tyskland för att träffa Nicole igen och för att äntligen få träffa lilla Aska, som vi tar med oss hem. Lilla Aska ska få flytta in hos mina föräldrar.

Aska är den lilla blå som ligger ner

Första officiella resultaten

Vega i mammas famn under genomgången efter sitt MH

Nu börjar jag och Vega röra oss i lite mer officiella sammanhang. För ett litet tag sedan tävlade vi appell spår och blev uppflyttade till lägre klass med ett lydnadsprogram med fina poäng och en riktigt bra känsla, där hon presterade och betedde sig precis som hemma på träning, trots en väldigt nervös förare. Skönt! Vi har mest tränat för oss själv här hemma på planen, så det var lite nervöst att se hur hon skulle fixa tävlingssituationen. Men det känns väldigt bra inför framtiden med henne.

Igår var vi iväg i Borås och gjorde MH. Återigen en väldigt nervös förare. Man kan få smycket konstiga nojor för sig… Hmm… hon kanske inte leker? Hon kanske har stora sociala brister? Hon kanske blir superrädd och inte kan släppa de? Hon kanske är skotträdd i alla fall?

Superkonstiga tankar när man egentligen vet vad man har för typ av hund, men bara vill att hon ska få visa hur hon är. Vilket hon gjorde. Hon visade sin personlighet rätt bra tycker jag. Bara aktiviteten som förvånade mig en del eftersom hon alltid brukar vara så cool direkt efter hög aktivitet. Men hon blev taggad på min mamma som gick före oss och sedan stod hon och taggade på henne under aktiviteten, vilket jag tror kan ha spelat in där… eller så gjorde det inte alls det utan hon var bara varvad och sugen på nästa lek.

Hur som så visade hon att hon är tillgänglig med folk (men inte superintresserad av dem), har STOR leklust både när det kommer till lek med föremål med förare/testledare och på jakt. Hon blir inte så där jätterädd och är helt skottfast. OCH: hon verkligen ÄLSKAR att få springa. Vega hälsar att alla moment där det gavs möjlighet att få springa var de bästa. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt henne på avståndsleken. Man kan väl summera den övningen som så att de tyckte att rapport nog passade henne rätt bra…

Skönt att ha MH:t gjort och att fått appellen avklarad. Nu är det bara röntgen kvar. Den ska göras om två veckor. Håll gärna en tumme eller två.

Tack mamma för sällskapet och tack till Lisa som filmade. Kul att träffa Monika där, som också gjorde MH, och väldigt trevligt att både Camilla och Lisa kom dit för att titta på min lilla älskade Vega. Trevligt att träffa er igen också.

”Jättemysig hund” kallade beskriven henne och här kommer filmerna på den mysiga hundens MH:

Stressade vallaussies?

Gång på gång möts jag av påståendet att aussies från linjer där man har avlat på vallegenskaper skulle vara mer lättstressade hundar som har svårt att ta det lugnt, jämfört med aussies från linjer där man har avlat mer på exteriören.

Jag tittar på Vega och funderar på andra aussies från rena vallinjer som jag har träffat och blir lite fundersam på varifrån det där påståendet kommer egentligen. Min erfarenhet säger att det snarare ofta är helt tvärtom, eller att det snarare beror på individen, släkten och kanske till viss del föraren.

Faktum är att de aussies jag har träffat som är från mer rena vallande linjer nog faktiskt överlag är bland de lugnaste aussiesarna jag har träffat om man generaliserar. Undantag finns såklart alltid. Så jag blir alltid så fundersam över varifrån det påståendet kommer. Har man träffat så många stressade vallaussies? Eller bygger påståendet på ett antagande? Ett antagande om att eftersom man har avlat på arbetsegenskaper kommer den typen av hund alltid behöva mycket arbete och vara igång hela tiden i jakt på arbete? Det sistnämnda skulle i så fall, enligt mig, inte vara en så bra arbetshund eftersom en bra arbetshund behöver vara duktig på att koppla av när inget händer också, för att orka kunna fokusera så mycket som krävs när arbete erbjuds och för att orka jobba till och från kanske en hel dag.

Jag har märkt att folk ofta blir förvånade när de träffar Vega ute. ”Vad lugn hon är” är bland det vanligaste jag får höra, ihop med ”Vilken trevlig aussie” osv. De verkar genuint förvånade över att hon är så lugn i vardagen. Aussies ska tydligen vara vandrande nervvrak, särskilt om de är från arbetslinjer… Ja, hon är en rätt lugn hund. Stannar vi så dröjer det t ex oftast inte många sekunder innan hon lägger sig för att vila, om hon märker att det inte kommer hända något. Detta oavsett som igår när jag tränade agility med henne på hemmaplan, stannade och började prata lite med mamma eller som i helgen när vi stod mitt bland folk och hundar på Swedish Open. Och detta efter en vecka med i stort sett inga promenader och något enstaka träningspass eftersom jag antingen har suttit i en vecka och försökt trösta ledsen sjuk dotter, eller varit ute och jobbat. Hon anpassar sig, precis som hon bör göra. Precis som en bra arbetshund bör kunna göra, enligt mig (så länge den erbjuds tillfredsställande arbete i grunden). Ibland erbjuds mycket arbete under långa dagar, ibland händer ingenting under några dagar.