Zazzi


IMG_5011
20010620 – 20150427

Så kom den då. Den där dagen som vi hundägare fruktar, men vet att den oundvikligt kommer. Förra gången kom den som en chock för mig och jag fick aldrig chans att förbereda mig eller ta något beslut alls. Det såret det skapade den gången vill aldrig riktigt läka. Den här gången har jag haft möjlighet att förbereda mig och jag fick själv ta beslutet. Det där beslutet som aldrig tycks bli riktigt rätt oavsett hur mycket man går igenom det och funderar. Att leka Gud och bestämma över liv och död är svårt och känns aldrig riktigt rätt. När är det rätt egentligen? Blir det någonsin rätt? Jag tror att det var rätt nu för min älskade Zazzi. Hon skulle inte behöva lida i onödan för att jag var egoistisk och inte vågade släppa taget. Men det gör ont. Så fruktansvärt ont. Zazzi hade fortfarande gnistan, men är det rätt att vänta tills den var helt borta? ”Bara några månader till” är så lätt att tänka och man blir lätt hemmablind. Jag valde att ta beslutet innan det hade gått för långt för min vän. Innan gnistan i ögonen slocknat. Det känns rätt… och fel på samma gång. Hon hade ont, det är jag säker på. Jag tog beslutet för längesedan att förra gången hennes mun sanerades var den sista. Hon får gå så länge det funkar för henne. Och nu tror jag att vi hade kommit till den gränsen. Jag skulle tro att de flesta tänder i hennes mun behövde dras och det skulle hon inte klara. Inte skulle jag låta henne behöva gå igenom något sådant för att jag inte ville släppa taget. Igår upptäckte jag en svullnad i munnen och jag förstod att det var dags. Tankarna far fram och tillbaka. Hon skulle bli 14 år i år. Det är ett långt hundliv. Men det gör ont ändå.

Tvivel och säkerhet har varvats under dagen. Tvivel när jag släppte ut hundarna för att gå en sista promenad med dem tillsammans och Zazzi rusar ut genom grinden med bus i blicken och sitt älskvärda lekmorr. Säkerhet när hon inte riktigt hänger med på promenaden, håller sig för sig själv och jag plötsligt inser hur gammal och sliten hon har blivit på kort tid. Säkerhet när jag kör ett sista träningspass med henne och hon knappt orkar köra zickzack mellan benen och åttan. Tvivel när hon kör agility med fart och glädje och tittar på mig med en glad och tacksam blick. Säkerhet när det kändes som att hon gav allt en sista gång. Tvivel när hon blir glad när husse kommer hem innan det är dags för mig att ta henne till veterinären och han säger ”Men hon ser ju pigg ut. Är du säker på att vi måste göra det här nu?”. Tvivel när hon ser så glad och nöjd ut över att få sitta i framsätet på bilen och tittar nyfiket på mig när hon undrar vad det är för äventyr bara hon och jag ska på. Tvivel när veterinären har svårt att komma förbi klaffarna för att sätta kanylen. Säkerhet när vätskan injicerades och Zazzis själ utan att tveka tar ett skutt från min famn för att landa på regnbågsbron så fort att man knappt hann blinka. Hon var redo. Ändå kunde jag inte sluta säga ”Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Förlåt. Jag älskar dig. Förlåt.” när hon lämnade mig.

FullSizeRender

4_hundsp

Zazzi, min älskade Zazzi. SE AgCH SE Ag(hopp)Ch Woodmist My True Lily. Hon som har lärt mig så mycket. Hon som mer eller mindre var rädd för sin egen skugga som ung. Hon som har varit hos mig i nästan 14 år. Första hunden som jag och Clas hämtade hem tillsammans. Hon som har varit med om två flyttar innan vi till slut hamnade på landet, där hon har trivts så bra. Hon som bara ville kissa på välklippta gräsmattor som yngre. Hon som inte ville gå i skogen där det var för risigt, utan hellre ville ha fina stigar eller vägar att gå på. Hon som stannade upp med jämna mellanrum på promenaderna och spanade på oss för att se om hon inte kunde ta en genväg. Hon som var osäker på andra människor och aldrig ville bli klappad, tills hon började tappa hörseln på äldre dagar och plötsligt började knö sig fram vid besök hemma för att bli klappad. Hon som nosade över sig där man hade klappat henne för att se så att vi inte hade sabbat hennes frisyr. Hon som allra helst ville åka i framsätet i bilen. Hon som bet oss i byxbenen när vi skulle ut på promenad. Hon som älskade att bli jagad av oss tvåbenta. Hon som hade mycket bestämda åsikter om hur andra hundar skulle uppföra sig gentemot henne. Hon som var så känslig och ville att alla i hela världen skulle vara noga med hur de uppförde sig. Hon som var en fena på lugnande signaler, ofta där jag inte var så förtjust i att det skedde, som t ex på agilitybanan. Hon som jag under många år inte kunde lämna i starten på agilitybanan för att hon blev så osäker på omgivningarna då och kom i krypfart när det väl var dags att starta. Hon som älskade shapingpass och tyckte att allt skulle gå fort fort då. Hon som inte lärde sig apportera förrän hon var nästan 8 år. Hon som alltid visade tänderna innan hon tog en godbit. Hon som älskade kommandot ”Tryck”. Att få trycka med tassen på saker var bland det bästa hon visste och något som hjälpte henne att övervinna rädslor. Hon som älskade att gå zickzack mellan benen. Hon som slängde sig ner i lekställning och skällde när jag sa ”Ska vi köra?!”.

Zazzi3_SM

IMG_6475

Hon som representerade Sverige tillsammans med mig i Kalifornien, lyckades ta sig till final som bästa sheltie och kom på 7:e plats. Hon som deltog tillsammans med mig på sju agility-SM. Som bäst blev det officiellt en 4:e plats och inofficiellt en 3:e plats. Men så här i efterhand beundrar jag henne allra mest för 7:e platsen 2010. Året som fortfarande ligger höljt i dimma för mig men som jag först nu på senare tid har börjat minnas lite mer ifrån. Det var året då jag miste Segra, traumatiserades och kraschade totalt. Det var inga lätta förutsättningar vi hade på SM det året. Jag fick panik av folksamlingar, grät under banvandringarna och behövde hjälp med uppvärmning och nedvarvning då benen inte riktigt bar. Zazzi, som var så känslig. Hon borde ha velat springa och gömma sig, med en matte som inte var mycket till stöd alls. Men det gjorde hon inte. Istället gjorde hon sitt bästa i att stötta och försöka vara på topp. Sjundeplatsen det året hade jag nästan glömt, men den är faktiskt lite smått fantastisk.

Älskade lilla vän. Det är dags för dig att vandra över regnbågsbron nu. Dina tidigare familjemedlemmar Mingo, Issa, Taxie och Segra väntar på dig där på andra sidan och tar hand om dig om du vill. Du har ju alltid gått din egen väg, så man vet aldrig hur du väljer att göra. Vi ses igen så småningom. Ta hand om dig tills dess.

Mina_fina

FullSizeRender-1

Sista mobilbilderna på min vän:IMG_9615

IMG_9625

 IMG_9635 IMG_9636IMG_9634

Film från tantbuset i fredags:

Film från sista träningspasset med min fina vän:

Annonser

Elit på "minerat fält"

Lydnadsträningen har flutit på väldigt fint de senaste dagarna. Speciellt glad är jag över dirigeringsapporteringen med Elit som verkar ha lossnat riktigt bra… inomhus i alla fall. I tisdags och onsdags gjorde hon rätt alla gånger och utan att tveka, både med och utan mittenapport och på bägge hundarenorna, dvs både med mattingmatta och konstgräsmatta som underlag. Yey! Jag ska fortsätta jobba med det här på hundarenorna nästa vecka och sedan ska vi testa utomhus igen. Det är ju lite enklare för henne att få en bra överblick om var apporterna är inomhus än det är utomhus, vilket jag tror kommer göra det svårare för henne när vi testar utomhus igen. Vi får se vad som händer.

Annars har jag jobbat lite med ”minerade fält” som jag kallar det, dvs en massa godis på marken som vi kör lydnad på/vid/runt/i närheten av. Jag har jobbat både med att t ex ställa henne och därefter kastat lite godis runt om henne som hon inte får ta och även att godiset redan är utstrött på marken där jag ställer henne.

Vi har gått fot över det minerade fältet, kört läggande under gång, ställande under gång, sättande under gång, inkallning, fotingångar och fjärren. Det har gått riktigt bra. Jag har även utmanat henne lite med att flera gånger efter t ex ett läggande sagt ”varsågod” och låtit henne ta godisarna för att plötsligt säga ”fot” istället för ”varsågod” och vilja att hon kliver över godiset för att söka min sida. Det gjorde hon mycket bättre än jag hade väntat mig. Likaså har jag haft henne vid sidan och skickat henne på varsågod ett par gånger för att sedan istället säga ”fot” och starta med ett fotgående.

En oväntad sidoeffekt jag fick var ett bättre ställande från ligg i fjärren när hon låg bland godisarna. Hon hoppade bak bättre med framtassarna än hon har gjort på sistone. Så det ska jag nog ta och nyttja lite och hoppas att det inte bara var en tillfällighet.

Hon släppte även godisarna fint trots att katterna kom in i rummet. Elit blir alltid lite mer manisk på godiset när katterna är i närheten eftersom hon är rädd för att de ska ta allt ifrån henne (då de faktiskt HAR lyckats sno en del tidigare). Ett av Elits motton här i livet är ju kort och gott: ”Mitt!”. Jag lyckades få katterna att inte ta godiset som låg på golvet, men de var ändå där som en fin störning. De belönades så klart med godis när jag hade tränat klart för att de var duktiga och höll sig i skinnet trots att det låg en massa läckerheter på golvet.

Jag gjorde förresten en upptäckt med Vinna under fotgåendet häromdagen. Vi fick ett riktigt fint fritt följ när jag gick väldigt väldigt fort. Hmm… undrar om det kan vara okej att gå så fort på träning. Den stackars tävlingsledaren lär ju bli superstressad 😉 Jag sänkte farten i hennes fria följ i våras men jag undrar om jag inte ska ta och höja den igen. Kanske inte så fort som jag gick häromdagen, men fortare i alla fall. Ska experimentera lite så får vi se vad jag kommer fram till.

Sheltiesarna har jag börjat jobba lite med tricks som hjälper till att stärka deras ryggmuskulatur då jag tycker att de har tappat alldeles för mycket muskler där. Hoppas på att kunna bygga upp dem lite bättre där under vintern. Jag får hoppas på lite snö som de kan pulsa i, den snön vi hade har smält bort.

Zazzi, 12 år

Jag skulle träna lite på planen med aussiesarna och lät pensionärssheltiesarna hänga med. Träningen gick kanske inte helt som jag hade tänkt eftersom sheltiedamerna, speciellt 12 år gamla Zazzi, gick in för att sabotera så gott hon kunde, framförallt när jag tränade med Elit. Hon försökte ta leksaken före Elit, hon sprang och morrade och småbet Elit i låren när jag skickade henne till konen, ställde sig i vägen och stod och lurpassade mest hela tiden. Haha, galenpannan! Av någon märklig anledning bestämde sig Vinna för att hon också skulle vara med på det där saboteringstänket. Hon fullkomligt vägrade vara kvar på sin plats när jag t ex skickade Elit till rutan. ”Min ruta!” skrek Vinna och sprang dit… Suck… Hon som alltid brukar ligga så snällt och vänta på sin tur. I träningen var inte riktigt hjärnan med heller. Anaplasmaverkan eller bara en dålig dag? Ingen aning, men så här var längesedan hon kändes :-/ Jaja, ny dag imorgon. Bara att hoppas på att hon känns bättre då.

Rutanträningen:

Fritt följ med Elit:

Fritt följ med Vinna:

Jag körde även lite agility, även där gjorde sheltiesarna så gott de kunde för att förstöra. När det sedan var deras tur kunde de omöjligt vänta på sin tur. Här är ett varv jag körde med Zazzi…. men ja… tydligen även med Mira då 😉

Kontaktfältsträning med Elit:

Just ja… Igår var jag i Göteborg och tränade med Tina. Elit fick då göra en vittringsapportering där någon annan har tagit i de andra apporterna för första gången i sitt liv. Att denna ”någon annan” dessutom var Tina som hon är rätt galen i borde ha gjort det lite svårare för henne. Tanken var väl inte riktigt att Tina skulle ta i de andra, utan tanken var väl att vi skulle göra det enligt lydnadsklass 3, men miss i kommunikationen från min sida ledde till detta… vilket jag inte visste om förrän efteråt eftersom jag stod med ryggen mot henne när hon lade ut dem. Duktig Elit tvekade dock inte utan tog rätt och kom in i full galopp till mig. Yey! Momentet börjar faktiskt kännas rätt säkert nu. Bara att underhålla och fortsätta finputsa lite så blir det nog riktigt fint så småningom.

Zazzi fick köra lite agility idag. Det var nästan 2 år sedan jag pensionerade henne från agilityn, men jag får säga att hon går fantastiskt bra fortfarande trots att vi så sällan kör och trots att hon nu är nästan 12 år gammal. Duktiga lilla Zazzi! Saknar allt lite att tävla tillsammans med min gamla trotjänare.

Filmade ett lopp vi gjorde idag:

Det är en del som händer just nu. Inte så mycket utåt kanske, men hos mig själv. Zazzi har blivit dålig och det är hennes tänder som spökar. Förra veckan var jag hos veterinären ett par gånger med henne och jag var både rädd och ledsen. Var rädd för att det skulle vara det sista som jag skulle få ha henne hos mig. Men till slut fick jag i alla fall så goda nyheter som jag kunde få i det läget. Den 20:e ska en stor tand dras från henne. Pga hennes dåliga levervärden finns viss risk med operationen. Det finns en risk att hon aldrig mer vaknar upp igen.. Men då man inte hittade några tumörer i levern så verkar hon ha rätt goda chanser ändå om de skyndar sig och har henne nedsövd så kort tid som möjligt. Veterinären kändes positiv så jag får hoppas på det bästa. Så det känns ändå ganska bra just nu, men tyvärr så är timingen verkligen sämsta tänkbara för det här dock. Vi har haft ett väldigt tungt år rent ekonomiskt sett med extremt mycket oförutsedda utgifter (ca 90 000:-) som har kört vår ekonomi i botten. Men det är väl bara att bita ihop lite till. Så småningom borde det vända. Man kan väl inte ha hur mycket oflyt som helst under en alltför lång period kan jag tycka.

En annan sak som har hänt är att Yoric (Elits kullbror) har hittat ett nytt hem och det verkar gå finfint så här långt. Han har flyttat tillbaka till Sverige, vilket jag tycker är trevligt eftersom jag förhoppningsvis får större möjlighet att träffa honom igen. Man kan följa hans vardag ihop med sin nya familj här: http://yorictheaussie.blogspot.se/

Och nu till det som händer mest med mig själv. För snart 3 år sedan drabbades jag av PTSD (post traumatisk stressyndrom) med depression som följd. Jag har jobbat mig ur detta, inte helt (jag tror inte att man kan bli av med det helt) men en bit på väg i alla fall. Det här året har jag mått mycket bättre. Men i våras började jag få en massa konstiga symptom i form av utslag och svullnader. Detta har successivt eskalerat, för att för ett par månader sedan fullkomligt explodera. Jag fick till slut tid hos hudspecialist och Dermografisk Urticaria konstaterades (kallas även för skrivhud eftersom man kan skriva på huden genom att rista lite lätt och det kan bli kvar i flera timmar), vilket bl.a gör att min hud ofta inte klarar av minsta tryck som den utsätt för utan att det ger utslag och/eller svullnader. En stor orsak till detta tros vara stress. För att bli av med detta ska jag undvika salicylsyra och bensoesyra så gott det går (upptäckte dock att det finns i nästan all mat jag äter såsom t ex svartpeppar, timjan, oregano, mjölk, yoghurt, filmjölk, creme fraiche och en massa annat) eftersom det kan förvärra besvären. Jag har även fått tre olika mediciner som ska hjälpa mig. En som jag ska ta varje dag och de andra två vid behov. De andra två har jag upptäckt att jag har svårt att ta dock, eftersom jag mer eller mindre känner mig bakfull med lätt huvudvärk i ett dygn efteråt. Men framförallt så måste jag minska på min stress.

Det här var ganska hårt att få höra eftersom jag tyckte att jag hade kommit en bit på väg nu, men tydligen så hjälpte inte det utan jag måste må ännu bättre och det snart, för att slippa det här.

Jag har läst en del om det här med stress, depression och PTSD och försökt göra en del ändringar för att få ändring på det här. Jag har gått ner i arbetstid (trots det hårda slaget rent ekonomiskt som det innebär), låtit mig ha dagar då jag inte har gjort ett smack, sett till att komma igång ordentligt med hundträningen igen (eftersom det hjälper mig att må bra) och jag har lagt om min kost litegrann (även om detta föll totalt när jag fick utlåtandet om urticarian och jag blev lite vilsen). Men det här räcker uppenbarligen inte och läkaren sa att jag måste göra någonting mer och det NU!

Jag har nedsatt produktion av serotonin, dopamin och noradrenalin och har tidigare ätit medicin för detta som jag dock har slutat med. Men det finns ju andra alternativ för att höja dessa nivåer. För ett tag sedan fick jag ett tips om att hänga med på ett Yogapass på Hälsostudion i Alingsås. Det gjorde jag och det kändes bra. Yoga var en sak som läkaren rekommenderade. Detta fick mig att fundera mer och att till slut ta steget till att bli medlem på Hälsostudion och börja träna. Enligt studier ska ju fysisk träning kunna hjälpa till att höja nivåerna av serotonin, dopamin och noradrenalin och dessutom frisätts endorfiner som hjälper till att få mig att må bra. Tanken är att både gå på gymmet, vara med på yogaklasser, zumbapass och kanske lite annat smått och gott. Så den största anledningen till min ändring av min tidigare motvilja till att gå till gymmet är alltså att jag behöver göra ändringar som kan få mig att må bättre. Som ett extra plus får jag ju även en snyggare kropp som orkar mer. Och jag måste säga att det känns förvånansvärt bra att vara på gymmet. Det är faktiskt riktigt trevligt där. Det hade jag aldrig väntat mig. I onsdags var jag där för första gången och fick en liten genomgång av hur några av maskinerna funkar och fick ett träningsprogram. Sedan dess har jag redan hunnit vara där två gånger till. Victoria (som tidigare har hållt kurser här) och jag har börjat träna lite tillsammans, vilket ju gör det extra roligt. Jag märker redan en effekt av träningen då jag efter träningen har känt mig mycket gladare och lugnare varenda gång hittills. Jag tror att det här kommer vara jättebra för mig. Har egentligen inte råd, men jag har ju tydligen inte råd att gå runt och må dåligt heller, så det här blir nog bra. Jag hoppas att det här kommer göra mycket för mig. Det är ett sätt för mig att minska min stress i alla fall. Jag vet att det är andra saker som också måste göras och tittas på, men för tillfället tror jag att det här ska göra en hel del nytta tills jag orkar ta tag i andra saker också. Ska i denna vevan försöka skärpa till mig lite med min kost igen också. Ät bra, må bra. Det ska nog bli ordning på mig också 🙂

Oj, vad längesedan det var jag uppdaterade bloggen! Hmm.. vad har hänt sedan sist tro?

Ila:
Allt fortsätter att gå framåt med den lilla svarta. Koppelpromenaderna i samhället blir allt lugnare och det är väldigt sällan hon hetsar upp sig så mycket vid hundmöten. I värsta fall kan det komma något litet gnäll. Vi har ökat på svårigheterna lite (inte så mycket godis, högre tempo, närmre möten, gå längre vid hundmöten innan belöning, gå tillsammans med andra osv), vilket precis i början ger lite bakslag (ökad stressnivå) men sedan planar det ut och blir bättre igen.

Jag har även testat att låna ut henne på instruktörsutbildningen som vi har startat på Göteborgs Hundarena genom Kungliga Hundar. Är väldigt nöjd över hur hon fixade det. Inga problem alls att arbeta med andra människor. Tummen upp för det!

Har även kört lite hanteringsträning på henne vilket heller inte verkar vara några större problem. Har dock inte gjort det så mycket än. I utställningsträningen stod hon snällt stilla när det tittades i tänder och kändes på kroppen. I tandvisningen enligt lydnadsklass 1 sittter hon också snällt stilla men jag märkte en stor svårighet för henne där om jag sa ”Hej” när någon kom fram. Då gick hon igång lite. Var jag tyst eller startade samtal på annat sätt än genom att säga ”Hej!” var det inga problem. Sa jag ”Hej!” skällde hon gärna på mig eller började titta sig omkring och blev lite spänd. Träning på detta alltså!

Hon har varit med på julbord och träffat en massa främmande människor. I de situationerna är hon väldigt lugn och behaglig att ha och göra med. Bra med folk och duktig på att ta det lugnt eller roa sig själv. Ila har varit med på plåtning av agilityhindren på Göteborgs Hundarena. Att springa i full fart och mer eller mindre landa på fotografen Ida var inga som helst problem. Hon har fått hälsa på en del hundar, träna lydnad med en massa olika typer av störningar runt om, kört lite skogsarbete men framförallt gått mycket promenader. Det känns som att det går väldigt väldigt bra med henne. Jag väntar på det stora bakslaget som jag tror ska komma, men hittills kan jag inte påstå att något sådant har kommit än. Får väl se när/om det dyker upp.

Ila utlånad på instruktörsutbildningen för att träna på ”backa”

Vinna:
Vinnas träning ligger lite på is nu när Ila har flyttat in i familjen. Vi småfixar lite med en del men jag hinner/orkar inte träna henne så mycket som jag hade önskat. Att ha tre unga arbetsglada aussietjejer tar helt klart sin tid. Lite lydnadsträning har det iaf blivit, även något spår och något upplet. Jag blir alltid så glad när jag spårar med henne. Hon är en riktig pärla i spåret och jag är aldrig det minsta orolig för att hamna fel i skogen med henne. Litar på henne till fullo då hon brukar lösa det mesta. Förra spåret vi gick var så perfekt ett spårarbete bara kan bli. Klockrent upptag av spåret, mycket bra spårarbete i precis lagom tempo hela spåret, mycket snygga vinklar och klockren apportering av alla pinnar (6 + slut). Härlig känsla!

Elit:
Även Elits träning har minskat något, men inte så farligt mycket som Vinnas har gjort. Vi tränar på inför lydnadsklass 1 och det börjar kännas riktigt bra. Ett tag hamnade hon lite långt ifrån mig i fotgåendet och hon verkade tro att det var SM i att vifta med frambenen under fotgåendet vilket gjorde att hon kom ur position. Men det börjar bli mycket bättre. Även Elit har varit utlånad på instruktörsutbildning och jag är väldigt nöjd med hur hon jobbar med andra. Vi har lagt något enstaka spår och hon fortsätter att imponera på mig här. Som det ser ut just nu kommer nog spåret bli hennes grej. Ska bara få henne att inse att det är värt att vara kvar vid apporterna en stund till. Som det är just nu så stannar hon och markerar dem snyggt men så fort hon är säker på att jag har sett apporten drar hon vidare på spåret trots att jag tar fram godis och står där och berömmer och fjantar mig… men hon kommer snabbt tillbaka och vi jobbar oss framåt mot en apportering av spårapporterna, vilket inte känns som att det egentligen bör bli några större problem. Hon beter sig ganska likt hur Vinna gjorde i spåret i början förutom att hon inte slår så mycket i spåret utan är mer noggrann att hålla sig i spårkärnan. Känns bra!

Mira:
Mira har inte fått så mycket träning alls. Bara lite klickerträning hemma. Hon är dock mycket nöjd över att bara hänga med på våra promenader och mysa hemma i soffan så det går nog ingen större nöd på henne.

Zazzi:
Zazzi börjar kännas gammal och hänger inte riktigt med på promenaderna som förr. Hon håller sig mest för sig själv överlag. Nu har hon även ätit väldigt dåligt de senaste dagarna så jag ska ta och boka en tid hos veterinären för att kolla upp henne.

Jag:
Jag har jobbat en hel del på Göteborgs Hundarena på sistone. Har startat upp 3 instruktörsutbildningar. Trivs väldigt bra där och med de som jobbar där! Så himla bra dessutom att kunna passa på att träna lite i den sköna inomhushallen innan man åker hem. Lyxigt värre! I övrigt ligger jag efter med mitt kontorsarbete (igen) men planerar att ta tag i det inom de närmsta dagarna och jobba ikapp mig (så lugn, det kommer gott folk!). Har haft det relativt lugnt på sistone ändå vilket är skönt och någonting som jag så väl har behövt. Har dock haft en liten svacka på sistone som jag håller på att försöka jobba mig ur. Väl inrotade känslor och reaktioner är inte alltid så lätta att ändra på. Jag ser hursomhelst väldigt positivt på det kommande nya året och tror att det överlag kommer bli ett rätt trevligt år. Det kommer ha sina med- och motgångar såklart, precis som alla andra år. Men jag hoppas att de glada stunderna kommer bli många och att de inre stormarna blir allt färre.

God Jul och Gott Nytt År på er gott folk!

I helgen var jag på SM i agility och tävlade med Zazzi. Med de förutsättningar vi hade (inte tränat mer än någon enstaka gång i år, tävlat endast två gånger på 5 månader, och att jag är ett känslomässigt vrak just nu) så gick det bra. Vi kom totalt på en 7:e plats. Glad över att vi klarade det så fint, men det är ändå frustrerande när kroppen inte riktigt lyder mig så som jag är van vid.

Här kommer en film på våra lopp:

Något som otroligt nog gjorde mig gladare än vår 7:e plats på SM var dagens vallträning med Kiwi. Plötsligt blev det en VALLhund av henne! Efter en dust med henne i början av träningen som handlade om hur man bör bete sig mot fåren och hur man bör bete sig när jag säger till henne så förvandlades hon plötsligt till en lyhörd vallhund till aussie som visade upp så fina vallegenskaper att jag blev alldeles varm inombords. Helt plötsligt höll hon en fin attityd mest hela tiden. Kunde smyga lugnt mot fåren när jag smackade fram henne, lägga sig och göra om samma sak igen. Hon kunde smyga mot fåren och från det runda dem snyggt när jag pyschade runt henne. Hon kunde driva fåren lugnt och fint och jobbade även superfint vid fösning. Där började vi idag träna lite på flankering, vilket också gick toppenbra. I fösningen såg jag hur hon var uppmärksam på hela flocken och dessutom rörde sig lite efter hur fåren agerade. I drivningen visade hon idag upp att hon till och med kunde stanna på eget bevåg, utan att jag sa till henne.

Både jag och Iréne var nog i det närmaste i extas efter Kiwis två pass i hagen idag. Vilken vallhund! Iréne tyckte att hon var riktigt häftig idag när hon plockade fram så otroligt mycket fokus, samarbete och visade på MYCKET fina vallanlag! Av det hon såg idag ser hon ingen anledning till att Kiwi inte skulle kunna komma upp i de högre klasserna på ASCA-proven om jag kommer ut på tävlingar med henne så småningom. Så himla roligt att höra!

Det var verkligen helt fantastiskt att se henne jobba i hagen idag. Hoppas att det fortsätter så här fint (men lite bakslag lär väl såklart inträffa emellanåt). På fredag kommer ankorna hit och jag fick lite tips på övningar jag kan göra med Kiwi på dem (tänker absolut inte släppa henne lös på dem än, ifall nu någon undrar..). Ska bli jättekul. Nu när man har Kiwi att valla med får jag tyvärr säga att Vinna kommer lite i skymundan på vallträningen. De är som natt och dag i vallningen de två. Kiwi har så otroligt mycket mer anlag än Vinna, så det blir såklart lite roligare att köra med henne. Men Vinna hänger på såklart hon också.

Det är helt fantastiskt vad glad jag blev av dagens vallträning med Kiwi. Första gången på många månader som jag har känt mig så här glad. Känns skönt.

Klantigt nog tog jag inte med mig videokameran på vallningen idag. Var lat och tänkte att det nog inte är så mycket att se ändå… Jo tjena. Nu har jag lärt mig den läxan. Hade varit så himla kul att ha dagens träning på film. Får duga med en bild som är ungefär en månad gammal. Det har hänt så otroligt mycket sedan dess 🙂

Nästa sida »