Det börjar gå mot den tiden att jag börjar tänka på att pensionera Vinna från agilityn. Jag velar fram och tillbaka och vet inte riktigt vad som är bäst. Det kan tyckas som ett fånigt beslut att nojja så över. Men åh vad mycket ondare det gör i hjärtat att tänka på detta än jag hade väntat mig. Det är liksom en era som går mot sitt slut och det känns rätt jobbigt faktiskt. Fånigt kanske, men så är det.
Pensionera henne nu eller inte? Med de andra hundarna har valet varit ganska självklart. Mingo blev äldre och skröpligare och tävlingarna var aldrig särskilt viktiga för honom. Issa fick polyartrit meningit strax efter vår silvermedalj på SM och valet togs därmed åt mig. Taxie fick ryggproblem i och med L7S1. Zazzi visade att det var färdigtävlat när hon inte tyckte att det var riktigt lika roligt längre och hennes rädslor började komma tillbaka på tävling. Mira fick pensioneras i samma veva, då tävlingar aldrig riktigt var hennes grej.
Men Vinna? Vinna ÄLSKAR att få tävla. Fortfarande. Hon blir så förbannat jäkla lycklig varje gång hon förstår att det är hennes tur att få värma upp och in och köra och visa upp sig. Som en valp på nytt liksom. Att ta det ifrån henne (och mig) känns sådär. Men hon börjar bli gammal. Hon är tio år nu. Hon är fräsch i kroppen och har varit rört sig riktigt fint på tävlingarna det senaste året, även om det såklart syns att hon är äldre. Men: i år har hon redan varit skadad tre gånger. Två gånger i muskler och en gång då hon skadat ögat. Det sistnämnda känns väl mer som en ren olyckshändelse och även om de andra två skadorna väl är är det också, så är det ändå så att det är lättare hänt att få skador när man blir äldre… särskilt när man inte riktigt inser att man börjar bli gammal och fortfarande far omkring som en unghund. Och så har hon ju sin anaplasma dessutom.
På tävlingen förra helgen fick jag bryta första loppet då hon pep till när hon kom ut ur en tunnel och jag inte riktigt tyckte att hon rörde sig rent. Jag hade inte sett något på henne innan loppet, men mest troligt är att skadan redan var påbörjad då och gick upp mer under loppet. Så nu blir det konvalescens ytterligare en tid innan hon kan sättas igång igen. För varje gång tappar hon även lite muskler. Muskler som inte är riktigt lika enkelt att bygga upp på en äldre hund.
Så vad gör man? Pensionerar? Inte pensionerar? Vad är rätt? Köra vidare tills hon inte orkar/vill på samma sätt längre, med risk för skador och att jag tävlar henne utan att förstå att hon kanske har ont någon gång? Pensionera henne, trots att hon fortfarande älskar att tävla? Och ta hennes besvikelse gång på gång, försöka få henne inkluderad, men veta att hon är för smart och ändå fattar? Och min egna rent egoistiska känsla av deppigheten över att aldrig få tävla agility med henne igen. Aldrig få ha så roligt tillsammans med henne på tävlingsbanorna igen och se hennes ögon lysa av glädje på det där sättet. Att bara ha Elit att tävla med på riktigt. Gah! Hur jag än vrider och vänder på det känns det bara fel, oavsett beslut.
Just nu lägger jag beslutet lite på hyllan för en tid. Vi är anmälda till en tävling i maj, en i juni och en tävling i juli. Jag känner att jag nog får känna lite hur det känns då. Känns hon mer skröplig, eller på något sätt har svårare på banan så blir det pensionering. Gör hon inte det, utan mer känns som hon gjorde förra året så kör vi på ett tag till. Så får det bli.
Älskade pälsklingarna. Snart är två av tre pensionärer. Känns konstigt.
Vinnabloggen 