Första certet!

I fredags var det dags att göra i ordning Elit för årets andra utställning. För det mesta är jag väldigt glad över Elits fina pälskvalitet. Hon torkar snabbt när hon är blöt, hon blir sällan genomblöt, pälsen tovar sig aldrig trots att jag bara borstar henne vid fällning och hon drar inte med sig halva skogen hem när vi varit ute på promenad genom skogen. Det är ytterst sällan det fastnar något i hennes päls faktiskt.

MEN i fredags stod jag och svor tyst för mig själv över hennes pälskvalitet. Det tog mig nämligen en halv evighet att bada henne inför utställningen. Först tog det evigheter att få pälsen ordentligt blöt. Vattnet rinner liksom bara av henne. ”Som att hälla vatten på en gås” slog mig X antal gånger och jag myntade det nya uttrycket ”Som att hälla vatten på Elit” 😉 När jag efter många om och men väl hade fått henne ordentligt blöt hade jag bara hunnit schamponera halsen på henne innan resten av hunden var torr. Suck… Så det blev till att schamponera, blöta ner, schamponera, blöta ner osv om vartannat. I det läget var jag väldigt glad över att jag inte ställer ut henne så ofta. Det där hade jag aldrig orkat gå igenom mer än nödvändigt. I takt med att ryggen började klaga alltmer högljutt började jag fundera lite på vad jag höll på med egentligen, och jag började så smått ångra min anmälan till lördagens utställning och exteriörbeskrivning i Åstorp.

Drygt ett dygn senare ångrade jag dock INTE min anmälan till Åstorp och mina förberedelser. Min bästa lilla Elit knep nämligen sitt allra första utställningscert! Det var 19 aussies anmälda, varav 9 var tikar och min lilla Elit var den som fick certet! Jag var så klart själaglad. Domaren Fredrik Norgren var extremt noggrann i sin bedömning. Han tittade läääänge på tänderna och allt annat. Klämde och kände ordentligt. Med tanke på konkurrensen så trodde jag inte att vi hade någon chans alls på någonting, men där hade jag visst fel. Jag blev särskilt glad över den fina kritiken över rörelserna och hennes utmärkta temperament och vi fick dessutom återigen kommentaren ”Välvisad”. Det har jag Tina Gavling att tacka för. Det lilla jag kan om att visa hund har jag i stort sett enbart lärt mig från henne och jag är övertygad om att det gör en hel del för oss i utställningsringen. Tack Tina! Kiwi var också med på utställningen och fick Excellent. Första gången Elit har slagit sin storasyster alltså. Senare under dagen gjorde vi även en exteriörbeskrivning för samma domare och Elit blev så klart godkänd.

Jag är stolt över min lilla tjej som sköter sig så fint. Står snällt still när domaren tittar, känner, mäter, drar i svansen, gräver i munnen osv. Travade fint i ringen och höll positionen fint när jag ställde upp henne. Jag tycker att det är lite smått fantastiskt faktiskt. Vi ställer ut kanske 1-2 gånger/år och tränar väl i princip aldrig mellan gångerna. Paniktränar ibland lite uppställning dagen före och på utställningsdagen. Det är allt. Vi tränade lite mer på det när hon var valp och det verkar sitta i, även om vi inte tränade särskilt mycket på det då heller. Utställning har ju aldrig direkt varit min prioritet.

Utanför ringen skötte hon sig exemplariskt så när som på att hon hoppade lite på några som kom fram för att hälsa och hon lyckades även sno lite godis av någon 😉 Annars är hon en pärla att ha med sig i sådana sammanhang. Lugn och fin när det inte händer något även när väntan blir lång. Hon går snabbt och lägger sig för att vila när vi väntar. Är jag uppe med henne och jag släpper kopplet för att göra något står hon snällt och väntar mitt i myllret tills jag är klar. Jag fick fick en del kommentarer om hur lugn och cool hon är. Tja, hon brukar inte göra så mycket väsen av sig när vi är ute så där. Hon är en rätt cool tjej, vilket är skönt… tills det är dags att jobba. Då är det fullt ös. Min lilla pärla ❤

Nattaträningarna är igång!

Braccovalpen Jolene, aussien Elit (elitklass), corgin JJ, corgin Steira (lkl 2), aussien Vinna (elitklass), braccon Joplin (elitklass)

Den här veckan startade jag upp mina agilitykurser på Göteborgs Hundarena för den här vintern. Jag har lyckats lägga upp det hela rätt bra för att det ska bli lite mer ekonomiskt för mig och för att slå flera flugor i en smäll 🙂 Så på tisdagskvällen håller jag 3 agilitykurser, efter kurserna är det dags för lydnadsträning med bästa Nattgänget, några timmars sömn med övernattning i Göteborg, sedan 2 nya kurser på onsdagförmiddagen. Perfekt upplägg!

Jag gillar verkligen våra nattaträningar som vi kör den perioden jag håller agilitykurser på vintern. Det är inte helt ovanligt att vi håller på till kl 1-2 på natten… som vi gjorde inatt t ex. Ibland flamsar vi kanske till det lite mycket när vi är övertrötta men kul har vi och hundarna ställer alltid glatt upp på våra tokigheter! Och vi får faktiskt till en hel del bra träning också. Det är ett skönt sätt att avsluta dagen på. Lydnadsträning med goda vänner som alltid lämnar en skön känsla i kroppen.

Igår gjorde väl dock inte direkt någon av oss särskilt bra ifrån sig. Dåligt upplägg gav många skratt under träningen eftersom alla hundarna blev överladdade och det blev därmed en del fel. Men både vi och hundarna hade kul ändå. Vi får väl skärpa till oss nästa tisdagsnatt istället 😉 En del fina saker fick vi allt till också.

Här är ett hyfsat zäta och ett elitrutanskick med Elit:

Man kan inte bli annat än glad när man tränar med en LillFläck ❤

Sökanalys

Igår var jag ju ute och gömde mig för hundarna så de fick leta efter img. Idag fick Clas följa med mig på promenaden, så jag kunde tvinga ut honom så att jag fick se från en annan vinkel hur hundarna jobbade 😉 Men som tur var tyckte han att det var riktigt roligt så han ville själv göra det fler gånger under promenaden.

Jag hittade nu fler förklaringar till att Elit var snabbare på att hitta mig igår. En stor anledning är att hon är otroligt mycket mer startsnabb än vad Vinna är och mycket snabbare överlag genom terrängen. Det skiljer mycket mer på de två än jag tidigare har trott. Elit skapade förvånansvärt snabbt ett avstånd på ca 10 m från Vinna. Helt otroligt, för Vinna startade, och sprang, inte direkt långsamt hon heller.

Idag sprang hon dock förbi Clas ett par gånger, men jobbade direkt i vinden när hon närmade sig (hon hade för det mesta medvind idag). Något mer intressant att se som hon gör, som inte Vinna gör, är hennes antilophopp. Jag har sett detta många gånger tidigare, framförallt när hon får syn på eller känning på rådjur i närheten, men jag har tidigare inte reflekterat så mycket över det. När hon kommer närmre slår hon över på både syn och nos i sitt sökande samtidigt. Och jag måste säga att jag är lite fascinerad över hur hon jobbar på det viset. Hon börjar liksom springa med stora antilophopp genom terrängen när hon närmar sig, eller ungefär som en trestegs längdhoppare bortsett från att hon gör fler hopp. Det går fortfarande i ett högt tempo. När hon ligger högst i varje hopp scannar hon av området med synen (och nosen tror jag, men den jobbar hon med även när hon är nere på marken). Hon jobbar väldigt målmedvetet mot personen oavsett om hon ser denne eller inte, varvid jag är helt säker på att hon jobbar med både nos och syn samtidigt. Det går otroligt fort för henne att finna den hon söker.

Vardagsaktivering som gav mersmak

Först och främst vill jag börja med att säga TACK för all positiv respons jag har fått för mitt förra blogginlägg! Roligt att höra att det uppskattades.

De senaste dagarna har det inte blivit så mycket träning eller aktivering med hundarna eftersom jag är sjuk… igen. Snorandet börjar bli något bättre, värre är det med hostandet. Och då jag märker att det blir värre när jag har varit ute försöker jag hålla mig inne och i stillhet så mycket som möjligt nu. Trist, trist, trist.

Hundarna tar det som vanligt med ro när jag är sjuk. De tycker att det är rätt mysigt att ligga på soffan och mysa med matte hela dagarna också. Men lite aktivering är ju skönt att få till emellanåt. Då de fick en heltråkig dag igår försökte jag kompensera detta genom lite aktivering på promenaden idag. Jag satte hundarna och gick iväg en bra bit bort, gömde mig, ropade och hörde hur de kom dundrandes.

Elit förvånade mig lite idag. Hon är inte supervan vid sökövningar men hon hittade mig först av alla VARJE gång. Jag trodde faktiskt att Vinna var bäst på sånt här. Jag ser ofta Vinna som lite smartare än Elit, kanske oförtjänt, men det är ofta känslan jag har. Vinna ser liksom så mycket klokare ut än sin dotter. Men idag gick Vinna bet på det här hela tiden.

Elit kom alltid rakt på, oavsett terräng. Vinna kom ofta från ett annat håll… och sheltiesarna kom en stund senare 😉 Om jag får gissa lite så tror jag att Elit följde ljudet när jag gick och gömde mig och sedan sprang rakt mot där hon senast hade hört mig och jobbade i vinden, medan Vinna sprang mot där hon hade skymtat mig senast och jobbade först genom att spåra för att sedan gå över till sök. Lite intressant för en hundnörd 😉

Elit var alltid väldigt träffsäker. Hon sprang aldrig förbi mig och kom rakt på väldigt snabbt, hur kringelikrokigt jag än hade gått. Häftigt!

Jag ska nog ta och utveckla det här lite. Vore kul att se mer exakt hur de jobbar, så jag ska nog försöka få ut någon annan till att gömma sig någon gång så att jag får se hur de jobbar från en annan vinkel.

 

En bekännelse… eller att rannsaka sig själv… eller vem man vill vara

Det kommer ganska ofta fram folk till mig på tävlingar och berömmer mig för min positiva attityd till mina hundar. Det är så klart alltid glädjande att höra. För mig är det viktigt att det är den attityden som som syns utåt, då jag tycker att man bör föregå med ett gott exempel både som instruktör och tävlande, men framförallt för att det faktiskt är den attityden och relationen med mina hundar som jag vill ha. Det är något som jag alltid strävar efter att vara en så god förebild i som möjligt, både för min egen skull, mina hundars och för andras skull.

Som sagt så är det många som just påpekar min positiva utstrålning gentemot mina hundar på tävling, oavsett hur det går. När man pratar lite om det verkar många dock ha uppfattningen att det verkar vara lättare för mig att vara på det viset eftersom jag på något vis verkar ha det mer naturligt. Lite som att antingen har man det eller så har man det inte. Jag har funderat lite kring det där på sistone.

Jag är mer eller mindre uppväxt ute på brukshundklubben. Mina föräldrar har hållt på med hund så länge jag kan minnas. Pappa är bruks- och lydnadsdomare, mamma har hållt kurser och bägge har tävlat flera hundar i elitklass. För 18 år sedan fick jag min första allra egna hund, en sheltiehane vid namn Mingo. Under min uppväxt och när jag fick Mingo och började träna med honom kan man väl säga som så att jag tränade ganska annorlunda mot vad jag gör idag. Träningen var mycket mer fokuserad på korrigeringar då och man visste inte så mycket annat. Jag skulle väl kanske inte påstå att träningen enbart handlade om korrigeringar, så som många idag pratar om att den gjorde. Nej då, det var mycket belöning och belöningstänk också. Bara det att man jobbade mycket mer med både och, och för det mesta låg man så klart på en övervägande del belöningar. MEN gjorde hunden fel skulle den korrigeras och den skulle minsann få veta att man var missnöjd med den och i många fall var det även hur trivialt felet egentligen ens kunde vara.

Själv var jag törstig på kunskap och lärde mig hela tiden nytt och mer. Jag läste på om klickerträning och började med detta väldigt tidigt, redan under valpstadiet med Mingo tror jag. Det var bara det att jag blandade det med all annan träning också. Men allteftersom jag lärde mig mer desto mer tog jag avsteg från korrigeringsträningen. Att jag ville lämna den träningen beror på flera saker. Dels så tycker jag att det är ett tråkigt sätt att träna hund på och jag gillar inte vad det gör med relationen mellan mig och min hund (men det sistnämnda tog det många år innan jag fattade). Dels så är det trist med träning där man faktiskt fokuserar så mycket på vad som är fel med hunden. Man fick också mer negativa känslor ihop med den här träningen. Ofta kunde man bli arg och irriterad på hunden och att säga till den ”på skarpen” blev på något sätt även lite självförstärkande för en själv, vilket jag tror gjorde att man lättare hamnade i den situationen igen. Stackars lilla Mingo som fick utstå så mycket av min okunskap.

Så här ville inte jag träna hund, så jag fortsatte att lära mig mer och att utvecklas. Jag gjorde aktiva val i hur jag faktiskt vill ha det med mina hundar. Vilka känslor jag vill ha tillsammans med träningen, hur jag löser problem som uppstår och hur jag vill att hundarna ser på mig och vår träning tillsammans.

Många verkar tro att så som jag tränar, tävlar och så som jag är idag är jag för att jag alltid har varit sådan att det är så jag lärde mig hund. Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. Jag har gjort ett aktivt val för hur jag vill jobba med mina hundar och det här är faktiskt något som jag ständigt jobbar på att förbättra hos mig själv. Jag kan tappa humöret emellanåt, som idag t ex, och jag skäms över hur jag kan bete mig då. Under de första åren jag hade stackars Mingo blev jag ofta irriterad och tappade humöret och jag tror på något sätt att det blev lite inlärt. Det är min absolut sämsta egenskap som tränare och någonting jag är medveten om och jobbar på att förbättra. Genom att jag vet hur jag vill träna och att jag lägger ansvaret på mig själv så tror jag dock att det har hjälpt mig att ta ordentliga sjumilakliv framåt i min roll som hundtränare. Det händer väldigt väldigt sällan att jag hamnar i sådana situationer med mina hundar numera och jag tror att det är ganska många som kommer bli rätt förvånade när de läser den här texten.För varje år som går, sker det alltmer sällan. Jag kan snabbare även känna igen fel typ av känslor hos mig ihop med hundträningen och stoppa upp och ändra riktning. Idag tog det en liten stund för mig att se mig själv men så fort jag gjorde det gav jag mig en mental örfil (jepp, ska jag vara irriterad på någon så ska det vara mig själv) och skärpte till mig och plötsligt blev allt så mycket bättre.

Så jag tror snarare att det handlar om ett aktivt val man gör. Jag skäms fruktansvärt och blir förbannad på mig själv när jag brister i mitt avtal med mig själv. Min träning och min tillvaro tillsammans med mina hundar ska vara rolig. Träningen ska bygga på glädje för båda parter och det bör inte finnas någon rädsla för vad som händer om det blir fel, inte för någon av oss.

Jag är oerhört tacksam för alla mina hundar som har hjälpt mig att bli en bättre människa och hundtränare. De har alla sina brister och förtjänster, precis som jag, men jag har lärt mig allteftersom att lägga mer fokus på det positiva hos dem i träningen, fått dem att växa och förbättrat vår relation och vårt teamwork. De är och har varit fantastiska läromästare med sina olika personligheter.