Det finns något som jag har gått och funderat på ett tag. Något som jag upplever blir värre för var år som går och det är det här med eget ansvar. Att ta ansvar för sig själv, sina handlingar och vad man gör av vissa situationer. Kanske upplever jag att det är värre nu än det var förr eftersom vi använder oss av sociala medier på ett helt annat sätt än man gjorde förr, men jag upplever även en ändring i ”det riktiga livet” så att säga.
Jag har ett tag mest tänkt på det inom hundträning, men när jag har tänkt efter lite så ser jag att det här sker ju även i det övriga livet. Man hittar lätt ursäkter och skyller ifrån sig på annat. På något sätt har man blivit väldigt duktig på att friskriva sig allt eget ansvar och istället skylla på allt annat, oavsett situation (och JA, det kan även jag göra). ”Det är pizzerians fel att jag har blivit så här tjock. Den ligger för nära min bostad.” Sedan att man själv både kan välja var man bor och om man faktiskt går in på nämnda pizzeria verkar inte ha med saken att göra. ”Jag har så fruktansvärt dålig kondition och jag önskar så otroligt mycket att den vore bättre” men fortfarande gör man ingenting åt det utan hittar istället ursäkter så som t ex att ”Det regnar idag, jag börjar en annan dag” eller ”Jag är så trött idag, det får bli imorgon istället som jag börjar mitt nya liv”. Det där ”imorgon” verkar dock aldrig komma. ”Hade det inte varit för att jag har så dåliga tävlingsnerver så hade vi också varit i eliten nu”, men återigen gör man inget åt det utan använder det istället som en ursäkt till varför man inte har kommit så långt som man kanske hade önskat. Men man får ingenting gratis här i livet. Man måste kämpa sig till det och det känns som att det är något folk verkar ha glömt. Man vill helst ha allting serverat gratis. Visst hade det varit trevligt att komma till SM utan att behöva göra så mycket för det, men det är inte riktigt så verkligheten fungerar. Om jag VERKLIGEN vill något så måste jag aktivt jobba, och jag måste troligtvis jobba ganska hårt, för att nå det.
Nu ska jag här komma till det som jag faktiskt erkänner att jag har gått och irriterat mig lite på sistone. Det är det här med att man skyller i princip alla sina tillkortakommanden på sin/sina hundar. ”Hade inte hunden varit si eller så så hade vi minsann varit i eliten/på SM/i landslaget/tävlat lkl 1/haft LP” eller liknande. Det här är något jag tycker har ökat. Folk klagar så otroligt mycket på sina hundar att man till och med ibland nästan börjar undra om de faktiskt ens tycker om sin hund. Allt är hundens fel, för att den har problem med det eller det, och på något vis har den det trots att man själv verkar ha gjort det mesta rätt. Ibland kan jag känna att en del verkar ha någon sorts övertro på sig själv som tränare, trots att man kanske 1: Inte ens har så stor erfarenhet. 2: Inte egentligen har så mycket praktisk och eller teoretisk kunskap. 3: Aldrig har lyckats träna upp någon hund till den nivå man anser att man tillhör.
Självklart ska man tro på sig själv som tränare och självklart ska man vara glad och stolt för det man lyckas med, men jag kan bli irriterad när man, i så stor utsträckning som sker idag, skyller vad man kanske ser som ett ”misslyckande” på sin hund. Självklart har man rätt att klaga lite emellanåt men jag tycker mig allt oftare se folk som blir förbannade på sina hundar på träning, som hamnar i att de tillrättavisar alltför ofta och som bara pratar om allt negativt med sin hund hela tiden. Som glatt stoppar in den i ett fack som beskriver hunden och sedan håller den där.
Självklart har olika hundar olika förutsättningar i vad man än företar sig och självklart har alla hundar mer eller mindre positiva och negativa sidor som påverkar till stor del och en del problem är större än andra. MEN jag anser att många har en tendens att hänga upp sig alldeles mycket på det negativa och därmed snarare späder på det negativa ännu mer tills det blir till ett jättestort problem.
Jag själv tror på att snarare notera hundens negativa sidor, ha de i åtanke och jobba på dem, men framförallt fokusera på hundens positiva sidor och stärka upp dessa ännu mer. På så vis anser jag att man skapar en vettigare relation till sin hund och man får en roligare tillvaro både i vardag, träning och tävling. Fokuserar jag alltför mycket på det negativa kommer snart de problemen växa ännu mer och det är till slut allt man ser och man hamnar mer i att man går och oroar sig för det, vilket även sänder ut osäkra signaler till hunden, vilket ofta skapar större problem bara det i sig. Hunden blir alltmer den där hunden som jag hela tiden beskriver, t ex den rädda hunden och det blir hela dess personlighet och hela dess väsen och allt blir bara en enda stor besvikelse.
Jag tänkte här göra en liten redogörelse framförallt när det gäller tävling med de hundar som jag har tävlat med genom åren:
Mingo, sheltiehane född -95
Mingo var en sheltie som, för mig, var en ganska svår sheltie att ha som första hund och första tävlingshund. Han var oerhört svårmotiverad. Godis kunde han ta men det var ofta inte så mycket mer än så. Leksaker kunde han väl möjligtvis springa efter om han kände för det, men inte så mycket mer än så. Klapp, kel och beröm var väl inte särskilt upphetsande tyckte han. Han var även väldigt osäker på andra människor. Även om han under åren gav upphov till MÅNGA tårar så hade vi även väldigt kul ihop emellanåt och jag är så oerhört tacksam för allt jag lärde mig tack vare honom. Det jag nästan är helt säker på är att hade jag fått honom idag så hade jag kunnat hantera hans negativa sidor mycket bättre och vi hade troligtvis inte stött på så mycket problem som vi gjorde då. Man lär sig hela tiden, och är det något jag har lärt mig så är det att vi aldrig blir fullärda. Jag tyckte att jag kunde mycket då men trots det var han lite för svår för mig då, men då jag verkligen ville så mycket och gjorde så mycket jag bara kunde för att vi skulle utvecklas tillsammans och bli bättre, så tvingade han mig också därigenom att faktiskt bli en bättre tränare och att kämpa för att nå mina mål om jag verkligen ville något. Jag hade kunnat ge upp och bara säga att han helt enkelt inte var tillräckligt bra, att han hade för stora brister, men det gjorde jag inte eftersom jag VERKLIGEN ville ut och göra allt det där som jag drömde om när jag skaffade honom. Jag började sakta men säkert bli bättre på att se hans positiva sidor och hitta vår styrka tillsammans. I slutändan tog vi SM-medalj i agility och han blev champion i både agility och lydnad, i lydnad var ett av 1:a prisen dessutom på över 300 poäng. Det här med en hund som från början var väldigt svårmotiverad, som nosade sig igenom agilitybanorna och som helt sonika bara kunde lämna mig på planen och gå därifrån.
Issa, schäfertik född -96
Issa var mina föräldrars schäfer som de tävlade lydnad och bruks med. Men jag lånade henne lite till agility också. Hon var en stor schäfertik på 61 cm och om jag inte minns helt fel vägde hon ca 36 kg. Dessutom var hon en relativt lat hund som inte gjorde mer än nödvändigt och som knappt ens lyfte på tassarna när hon gick. En naturlig travare, som var nästintill omöjlig att få upp i galopp. Inte den mest optimala agilityhunden med de förutsättningarna kanske man kan tänka då. I början var hon dessutom rädd för varje hinder vi testade på, men så fort hon hade gjort det några gånger kom hon snabbt över den rädslan och började tycka att det var helhäftigt. Faktum var att Issa verkligen ÄLSKADE agility och hon var tusen gånger enklare för mig att köra upp i klasserna än Mingo var, trots de fysiska sämre förutsättningarna. Hon hade inte fysiken för sig och jag fick halvt springa ihjäl mig under uppvärmningen eftersom hon alltid gick bakom mig och inte tog några extra steg i onödan och dessutom var nästan omöjlig att få upp i galopp utanför agilitybanan. Men vi jobbade på det som hon faktiskt hade för sig istället och vi hade otroligt kul tillsammans på agilityplanen. Issa tog bl.a en silvermedalj individuellt på agility-SM 2004, och blev både agilitychampion och hoppchampion tillsammans med mig och jag undrar om hon fortfarande inte är den enda schäfern i Sverige som har lyckats bli hoppchampion.
Taxie, schäfertik född 2000
Taxie var mina föräldrars schäfer som tyvärr hade höftledsfel. När höftledsfelen konstaterades slutade jag med agilityn (vi hade hunnit påbörja grundträning innan dess) men agility var verkligen Taxies liv och hon mådde helt enkelt inte bra av att få se de andra köra, men inte få göra något själv. Så vi såg till att hålla henne i bra form och ordentligt musklad. jag tränade inte så mycket agility med henne för att spara henne, men jag tävlade med henne eftersom hon tyckte att det var så vansinnigt kul. Trots dåliga förutsättningar tog vi oss till klass 3 i både hoppklass och aglityklass och vi deltog på SM i lag. Hon var smått galen på agilityplanen och förvånansvärt snabb trots sin stora schäferkropp. Lyckades vi komma runt felfritt kunde hon sätta riktigt bra tider.
Zazzi, sheltietik född 2001
Zazzi hade inte de bästa förutsättningarna men vi gjorde så gott vi kunde med det vi hade att jobba med. Hon har väl mer eller mindre varit rädd för sin egen skugga hela livet men jag har valt att inte lägga för mycket fokus på det. Med henne har jag fått jobba mycket på självförtroendet och hitta vägar att gå som hjälpte henne att kunna hantera olika situationer bättre. Det var t ex att i början ha med en target som hon fick trycka på innan vi gick in på banan (att trampa på en target var hennes lilla trygga punkt här i livet), en ordentligt inlärd startprocedur, alltid starta med flygande start, se till att placera mig eller förbereda Zazzi tillräckligt där hon var tvungen att springa mot/i närheten av andra människor (ibland fick jag t ex själv springa en omväg för att kunna placera mig mellan Zazzi och en funktionär). Så småningom blev Zazzi både hoppchampion och agilitychampion och deltog i ett antal SM med diverse medaljer som resultat. Jag hittade vägar att stärka henne och jag såg hennes potential igenom rädslan.
Mira, sheltietik född 2004
Mira blev jagad och skrämd av andra hundar vid ett par tillfällen när hon var fyra månader och bröt dessutom benet när hon var 1 år. Hon blev sig aldrig riktigt lik efter dessa trauman och utvecklade en stark rädsla till andra hundar. Med Mira valde jag att inte satsa så mycket. Det var inte hennes fel att hon var som hon var och jag hade kunnat komma mycket längre med henne än jag gjorde, men jag valde att låta henne mer vara en hobbyagilityhund och satsade bara halvhjärtat emellanåt på henne. Men det är definitivt inte hennes fel att vi inte kom längre, beslutet var helt mitt att ta och jag valde att inte lägga den tiden och engagemanget och när väl det beslutet var taget fick vi helt enkelt vara nöjda och glada med vad vi gjorde istället. Mira tävlade i klass 3 i både hoppklass och agilityklass och har gett mig många goa skratt över hennes egenheter som både kunde driva mig halvt till vansinne och som då alltså även fick mig att skratta. Hon pensionerades redan vid 7 års ålder och var lika nöjd med det.
Vinna, aussietik född 2006
Vinna är en hund som har haft väldigt lätt för det mesta. Vi har råkat ut för svårigheter så som t ex att hon bröt benet vid 3 månaders ålder men hon har alltid varit ganska enkel att ha att göra med. Att vi inte har kommit längre än vi har gjort är återigen pga mina val och till viss del beroende på yttre händelser så som anaplasma och det faktum att jag kraschade mentalt, vilket gjorde att jag halvt om halvt lade hundträningen på hyllan ett tag. Jag har dessutom valt att ta två valpkullar under tävlingssäsongen på henne istället för under vintern, eftersom jag tror att det ger valpköparna något bättre förutsättningar och jag då tyckte att det var värt att offra två tävlingssäsonger med henne. Mina val alltså. Men vi har allt hunnit med en hel del ändå. Vinna tävlar i klass 3 i både agilityklass och hoppklass, har representerat Sverige på AKC Agility Invitational i Long Beach, Kalifornien och där gick hon vidare till final som bästa aussie, endast knappt 2 år gammal. Hon tävlar även i elitklass lydnad, är uppflyttad till högre klass spår, är viltspårschampion och har STDs på ASCAs vallprov.
Kiwi, aussietik född 2009
Kiwi är mina föräldrars hund och bor alltså inte hos mig. De tävlar lydnad och bruks med henne och jag tävlar lite agility med henne för skojs skull. När Segra dog lånade jag hem henne ett litet tag under våren för att hjälpa mig att må bättre och jag passade på att grundträna henne lite i bl.a agility. Vi tränar sällan, i snitt blir det väl ca 1-2 gånger/månad och därmed har jag inga storslagna planer eller mål med henne. Hon är återigen dock en enkel hund att jobba med och agility är bland det roligaste hon vet. Vi tävlar i klass 3 i både agilityklass och hoppklass men har inte direkt behövt kämpa något för detta. Att vi har tagit oss så långt är en kombination av min kunskap och erfarenhet och hennes vilja och förmåga att lära sig snabbt. Det mesta har hon lärt sig ute på tävlingsbanorna. Jag har även varit på en ASCA-vallning med henne när hon var 12 månader och lyckades få STDd, ett leg i open ducks, HIT (high in trial) och dessutom otroligt mycket fina vitsord från de bägge amerikanska domarna.
Elit, aussietik född 2011
Elit är min egen aussietik och dessutom egenuppfödd. Hon är hunden som jag faktiskt återigen satsar ordentligt på. Hon ska förhoppningsvis ha en eller två kullar också, men däremellan satsar vi ordentligt. Med henne har jag kanske inte behövt kämpa så mycket som jag fick göra med mina första hundar eller i alla fall inte på samma sätt, men det betyder inte att vi inte kämpar. Det senaste året har jag börjat ta mig i kragen igen på många plan och ett plan är i hundträningen. Så det senaste året har jag jobbat ordentligt på sådant vi behöver förbättra och jag har sett till att stärka och ta tillvara på hennes positiva sidor så att de lyser starkast. Vi jobbar HÅRT på att nå de mål jag vill kunna uppnå med henne. Än så länge är hon uppflyttad till hoppklass 3 och har där en SM-pinne, tävlar i agilityklass 2, har 1:a pris i lydnadsklass 3 och ska förhoppningsvis starta i eliten om en månad, har cert på utställning (men det kan jag i och för sig inte påstå att vi har jobbat så hårt för) och hon är uppflyttad till högre klass spår.
Det här skriver jag INTE för att på något sätt hylla mig som tränare, utan mest för att många verkar tro att jag alltid har haft så enkla hundar utan några som helst problem och för att många i allmänhet verkar tro att man måste ha en nästintill perfekt hund för att lyckas. Jag skriver det för att förhoppningsvis ge inspiration till andra som kämpar eller för att kanske få någon att fundera igenom vad det är de faktiskt vill. Det är ju inte säkert att man egentligen har det där målet man trodde att man hade frånbörjan. Är man inte redo att kämpa för det kanske det kan vara ett bättre alternativ att ge upp det målet, sluta klaga på sin hund och istället hitta någonting annat att göra tillsammans som gör att man får roligt ihop.
Efter att ha tävlat med ett antal hundar under ett antal år och dessutom har varit tränare åt andra i snart 18 år vågar jag påstå att det finns inga perfekta hundar. Ja, vissa har bättre förutsättningar än andra. Självklart är det så. Men om nu min hund inte riktigt har de där förutsättningarna som jag hade hoppats på, eller om jag kanske själv faktiskt inte har varit tillräckligt bra påatt ta hand om de förutsättningarna hunden faktiskt hade från början (alla gör vi misstag), så betyder inte det att vi inte kan nå våra mål. Men då får man också vara beredd på att kämpa om det nu är någonting som man verkligen vill. Man får gå de där kurserna/utbildningarna som ger mig mer kunskap och som hjälper oss att bli ett bättre team. Man får läsa på och lära sig mer, ge sig ut i det där spöregnet och träna trots att det är skönare att ligga kvar i soffan, hitta vägarna som gör att jag bättre tar tillvara på min hunds egenskaper och stärka oss som team. Annars tror jag att det är ett bättre alternativ att släppa lite på de där målen, sluta klaga på sin hund och istället ta tillvara på det som man faktiskt har och se till att man har roligare tillsammans.
Vinnabloggen 