Allmänt


  En del av vår familj

Nu var det över tre månader sedan jag bloggade senast. Det måste vara det absolut längsta blogguppehållet jag har haft… med råge. Vad har hänt sedan sist då? Allt och ingenting skulle man nog kunna säga.

Jag har blivit mamma till en liten Tuva. Hon föddes 25/8 och ingenting lär bli sig likt igen. Jag trivs i min nya roll som mamma och försöker jonglera hundliv och familjeliv… det går så där så här långt. Mitt hjärta smälter totalt när lilla Tuva ler och jag skulle lätt kunna förledas att tro att jag plötsligt har blivit den roligaste människan på jorden om det inte vore för att hon även skrattar åt tapeterna i vardagsrummet varje dag…

Tuva, 3 månader

Tuva, knappt 3 månader

Tuva, knappt 3 månader

Jag har kommit tillbaka ut på agilitytävlingar igen och Elit och jag har numera bara 1 SM-pinne kvar för att kvalificera oss till SM i agility 2014. Det hade jag verkligen inte väntat mig i år med de förutsättningarna vi har haft. Helt otroligt.

Jag är anmäld till lydnadstävling igen, men lär få stryka mig. Jag får inte riktigt till träningstiden så som jag hade behövt för att kunna tävla. I agility kan vi tävla tack vare gammal rutin, framförallt från min sida, och med tillräckligt goda grunder och riktigt snälla hundar. Det funkar inte riktigt likadant i lydnaden. Vi lever i lite av ett vakuum fortfarande och det får vara okej ett tag till. Jag vill och behöver träna hundarna mer och motionera dem mer men jag får inte riktigt till det än. Någon dag ska jag ta tag i det lite bättre, men tills vidare får det vara så här. Hundarna trivs i alla fall bra med lilla Tuva och hon verkar gilla dem nästan lika mycket som de gillar henne.

Lilla Nya växer, har hunnit fylla 6 månader och ser inte alls ut som en ullig gullig liten valp längre. Bara gullig och liten. Lilla miniaussien kallar vi henne. Hon är så yttepytteliten jämfört med de andra tjejerna.

Nya, 6 månader

Nya, 6 månader

Nya, 6 månader

Ja, det var en extremt snabb resumé. Det finns så klart hur mycket som helst att skriva om, men det här är nog ändå kärnan i allt.

Vinna och Elit

Att jobba som hundinstruktör är långt ifrån glamoröst. Även när regnet kommer på tvären är det bara att bita ihop, klä på sig ordentligt och ta sig ut med ett glatt humör för att hålla kurs. Yrket är inte särskilt välbetalt och det gäller att vända på varenda krona för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt att släpa agilityhinder hit och dit och mycket av tiden man lägger ned i sitt jobb lägger man på kontorsarbete och kringjobb istället för att faktiskt jobba mer aktivt med hund som man kanske kunde ha trott i början. Man får ta mycket ansvar och man har ingen annan att skylla på när det går dåligt på jobbet. Man ser en del tråkigheter som suger en hel del energi från en, hundar med fel ägare och ägare med fel hundar.

Ändå är det här världens bästa jobb för mig och jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har haft möjligheten att jobba med detta så länge. Om två ynka år firar Vinna Hundcenter 10-års jubileum och därmed har jag varit min egen chef i snart ett decennium. Att få jobba med någonting som ger mig så mycket tillbaka är guld värt för mig. Att se de där fantastiska framstegen hos deltagarna och glädjen när de lyckas är en otroligt skön känsla. Att få hjälpa både hundar och människor till en något mer fungerande vardag tillsammans där de också kan få känna glädjen över att ha hund så som jag gör. Att få förmedla kunskap och se en helt ny värld öppna upp sig för en del och därigenom följa deras första stapplande steg i den där nya världen. Att hjälpa alltifrån kompletta nybörjare till SM-ekipage och följa deras resa framåt. Att se framgångarna på tävlingsbanorna och få höra de glada rapporterna från när de har varit ute och det har gått bra. Att se folk hitta likasinnade träningskompisar och glädjen det ger. Att kunna ha möjligheten att ha med mig mina fina hundar på jobbet och även låta dem vara med och hjälpa ekipagen till utveckling. Att mitt jobb ger mig möjligheten att ha hund på det vis jag har och ger mig möjligheten att vara uppfödare på det vis jag vill. Att hela tiden träffa så mycket olika typer av hundar och människor och genom detta själv utvecklas.

I inget tidigare yrke har jag varit med om den tacksamhet och uppskattning man får som hundinstruktör och tränare. Hur ofta får jag inte höra att man är så otroligt glad över att jag finns och många fina ord utöver detta. Man tackar för hjälpen tusen gånger om, trots att man faktiskt har betalat för den. Att se folk och hundar glada i hågen lämna mina lektioner och sedan komma tillbaka gång på gång på gång för att de trivs så bra här. Det värmer något så otroligt ska ni veta.

Så tack alla ni som gör det möjligt för mig att få jobba på heltid med det här yrket som ger mig så mycket tillbaka! Ett yrke som gör att jag får känna att jag faktiskt gör lite skillnad här i världen, där det faktiskt gör lite nytta att jag finns. Ett yrke som bjuder på många skratt, ger mig härliga vänner och som ibland även rör mig till tårar. Tack allihop!

Elit, 2 år

Efter min status på facebook om mina iakttagelser under helgens agilitytävling i Göteborg har jag förstått att jag är långt ifrån ensam om att känna som jag gjorde. Jag hade så ont i ryggen under helgen att jag blev sittande i tältet vid klass 3-banan i stort sett hela dagarna och då hann man se en hel del på banan… tyvärr.

Så här skrev jag på facebook igår:

Jag kanske är lite känslig men jag tycker att det är trist när förarna vrålar t ex ”Skärp dig!” och ”Hundjävel” och visar lite andra trista attityder på banan. Kan tycka att det är extra illa när det sker i klass 3 dessutom. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, kanske är jag överdrivet känslig. Är dock glad över att det även finns gott om ekipage som det även lyser en positiv utstrålning från. Hoppas på att det blir fler 🙂 ”

Jag gör det lite enkelt för mig och klistrar in vad jag även skrev i kommentarerna:

Jag tycker att det gör skillnad när föraren säger det med en sur attityd oavsett hur hunden svarar på det. Sedan finns det absolut gråzoner. Men ”hundjävel” tycker jag faktiskt inte hör hemma på banan oavsett hur hunden svarar på det. Det känns som att det har blivit lite mode och ”häftigt” att kalla hunden för både det ena och det andra. Jag förstår inte riktigt varför?

I helgen har jag sett många bli sura på sina hundar, säga tråkiga saker, bära ut hunden från banan och rakt in i tältet, surt gå av banan i långsamt tempo med en oförstående hund och i ALLA fall jag såg kom felen pga handlingsmissar. Dvs det var alltså förarna som klantade sig men skyllde allt på hundarna. Trist när man inte kan ta eget ansvar tycker jag utan bara skyller på någon annan. Visst, det är väl kanske lite lättare för en själv men. I klass 3 kan jag definitivt tycka (speciellt i de fall det handlar om erfarna förare) att man borde veta bättre. Varför skylla på hunden när felet är ens eget? I många fall handlar det om att man har gjort fel där och då, i andra fall handlar det om att man helt enkelt inte har tränat hunden tillräckligt bra, men det är ju knappast hundens fel.”

Jag tycker att det är bra att sånt här uppmärksammas lite då och då, för då kanske man själv funderar lite över hur man för sig i tränings- och tävlingssammang och funderar igenom hur man egentligen skulle vilja ha det. Jag skulle tro att de flesta ändå vill ha en positiv attityd, men ibland är det något man helt enkelt får jobba på. Man är inte perfekt, alla har vi saker man får jobba på och ibland lyckas man bättre och ibland sämre. Ibland gör man misstag. Men med det i åtanke kan jag känna att man borde ha en något större ödmjukhet inför sina hundar. Om jag inte kan vara perfekt jämt, varför kräver jag då perfektion av min hund i alla lägen? Känns inte det som lite dubbelmoral? Det här handlar alltså INTE om att peka ut enstaka individer, utan om att ALLA nog bör ta sig en funderare om hur de beter sig och en del kanske mer aktivt bör jobba mot en förändring. Jag själv har jobbat med detta under alla år jag har hållt på med hundar och hundträning och jag är både glad och stolt över att kunna säga att jag har utvecklats till det bättre inom det här området och hela tiden fortsätter att utvecklas, men visst finns det fortfarande en hel del utvecklingspotential hos mig också. Jag försöker även så gott jag kan utveckla denna tanke hos mina elever.

Under de 17 år jag har tävlat har sånt här med tråkiga attityder alltid förekommit, men det har förekommit olika mycket i olika perioder skulle jag nog vilja säga. Förr såg jag fler som tog tag i sina hundar och gav dem diverse tjuvnyp när de trodde att ingen såg, men det ser jag tack och lov inte så ofta längre. I perioder har domarna valt att gå ut med en varning innan tävlingen/klassen ska börja. En varning t ex i stil med ”Vi vill INTE se några tråkiga beteenden mot hundarna” osv osv. Det tycker jag har varit bra och har gett viss effekt ibland kan jag tycka. En liten påminnelse till förarna liksom. Ibland behöver man bli påmind. Kanske är det dags för en sådan period igen, där man faktiskt tar tag lite mer i detta?

Trött Vinna

Okej… april kanske inte blev så mycket bättre som jag hade hoppats på, men jag mår i alla fall lite bättre och det känns skönt. Elit har fått ytterligare ett veterinärbesök då en knöl upptäcktes på henne. När veterinären sa att den var av cystisk karaktär blev jag först livrädd. Hon trodde dock inte att det var någon fara med den men prover togs för säkerhets skull. Efter vad som kändes som en evighetslång väntan kom äntligen svaren och det var iaf ingen tumör. Hon trodde att det kanske kan ha varit en reaktion på abortsprutorna, men jag är inte så säker eftersom knölen sitter på ett annat ställe. Hursomhelst så spelar det kanske ingen roll vad knölen beror på eftersom den tack och lov var ofarlig och enligt veterinären ska försvinna av sig självt. Men jösses vad uppskrämd jag blev ett tag där.

Melvin har fått fler och väldigt kraftiga ep-anfall. Han har varit hos en specialist och en massa prover har tagits. Det verkar som att hans anfall har gett honom hjärnskador som gör att hans personlighetsförändring är permanent. Såå ledsamt 😦 Vi hade hoppats på att undersökningarna skulle visa på någonting annat bakomliggande så att han förhoppningsvis kunde bli av med anfallen, men tyvärr verkar det som att det är idiopatisk epilepsi och han står nu under medicinering. Håller tummarna hårt för att medicinerna kommer fungera bra på honom och att de så småningom kan hitta rätt i tillvaron igen.

Själv är jag lite orolig för Vinna i dagsläget. Jag är rädd för att hennes problem med anaplasman är tillbaka då hon har haft en del beteenden på sistone som hon hade när vi kämpade mot anaplasman. Ska hålla lite extra koll på henne i det närmsta och testa henne lite på olika saker så får vi se. Jäkla skit om det är tillbaka igen (eller ja, hon har ju aldrig blivit HELT symptomfri, men i alla fall såpass att hon har känts mer som sig själv igen i alla fall). Jag hoppas så klart att det inte är så att det är tillbaka, men visst blir jag orolig.

Hmm… tråkig läsning återigen i bloggen. Ska försöka ljusa upp det hela lite. Själv har jag kollat på lite möjligheter till att trots allt fortsätta med kenneln. Jag trodde att jag eventuellt hade hittat en möjlighet, men det verkar tyvärr som att det inte gick vägen den här gången. Jag letar dock vidare så får vi se om jag hittar något. Det är ju tredje gången jag startar om (en gång på sheltie, även om jag aldrig hann komma så långt att det blev någon kull där, och en gång på aussie) och hoppas på att finna en ny avelstik, så jag hoppas på att det kanske kan vara tredje gången gillt den här gången. Problemet är väl mest bara att hitta någonting jag gillar tillräckligt mycket. Men jag jobbar på, så får vi se helt enkelt.

Själv är jag något piggare i alla fall och mår lite bättre. Jag har inte haft riktigt lika ont på sistone, vilket är oerhört skönt. Jag får fortfarande styra upp mina aktiviteter ganska rejält, men det funkar bättre nu i alla fall. På Gåsahoppet i helgen klarade jag av att både värma upp, springa och varva ned hundarna, så länge jag satt stilla så mycket som möjligt utöver detta, utan att ta för mycket skada. Helt underbart! Jag blev dock väldigt frustrerad över att jag redan har blivit så mycket långsammare och flåsigare trots att jag inte är så stor än, vilket gjorde att jag gjorde en del missar på banan och hade svårt att veta var jag hade mig själv under banvandringen. Det blev lite mer gissningslek än jag tycker om, och det lär ju ändra sig mer för varje vecka. Men men, det är ju övergående till nästa säsong i alla fall. Det här med att vara gravid passar mig verkligen inte alls (och nej, inte pga att jag inte kan springa på banan). Jag hoppas och tror att jag passar bättre som mamma när väl barnet har tittat ut, för graviditetsgrejen är inte riktigt min grej känner jag 😉

Tur med vädret. Underbar sommarvärme.

Det var i alla fall skönt att komma iväg på husvagnssemester i några dagar. Välbehövligt för både mig och Clas tror jag. Och hundarna älskade det, som vanligt. Sheltiesarna fick dock vara på kollo hos mina föräldrar medan jag snodde med mig Kiwi ner. En Kiwi mot två sheltiesar kändes som ett rimligt byte 😉 En SM-pinne i agilityklass lyckades jag och Vinna knipa, vilket jag får vara nöjd med. Försökte mig på att ta någon pinne i hopp också, men det var lönlöst. Konkurrensen var för hård för oss där. Danskarna hade bl.a landslagsuttagning på Gåsahoppet. Det var verkligen benhård konkurrens på Gåsahoppet och jag fick se mycket bra agility under dagarna.

Tävlingsplatsen. Flera länder representerade.

Jag hade även tre valpköpare som var ute och tävlade under påskhelgen. Mia och KORAD LP1 LP2 LP3 SE LCH MiVinna’s Auralux, ”Lyxa” tog deras första brukscert en dag (på fina 592,5 poäng) och fick certpoäng andra dagen (570 poäng). Cathis och MiVinna’s Beidomon, ”Dobby”, har blivit godkända i lägre klass spår. Ida och MiVinna’s Beldeine, ”Nessie”, har tävlat lydnadsklass 1 och fått ihop finfina 190 poäng. Grattis allihop!!!

Vinna

Mars avslutades i samma anda som jan-mars har varit så här långt: hysteriskt kliande och en ledsen och less Emelie som fick svårt att somna. MEN så gick vi över till april och så här långt har april varit riktigt bra, så jag behåller mina förhoppningar på den här månaden. Jag har sovit säkert 7 timmar den här natten och det kändes smått fantastiskt när jag gick upp i morse. Det har inte hänt sedan december. När jag dessutom svänger benen över sängkanten upptäcker jag att jag inte har så ont i fötterna. Håller tummarna att det inte kommer göra ont när jag lägger tyngd på dem och se på sjutton!: det gjorde bara lite ont. Huvudvärken är kvar men den gör inte så farligt ont den heller och förkylningen håller sakta men säkert på att lindras.

Dagen började med andra ord riktigt bra. Dessutom sken solen och det var dags för återbesök på Djursjukhuset med Vinna för att se så att hennes öga läker som det ska. Lastade in Vinna och Elit i bilen och begav mig till Göteborg. Tog med mig bägge in på mottagningen eftersom jag inte ville lämna Elit i bilen nu när det började bli rätt varmt och för att jag tänkte att det kunde vara trevligt för henne att få komma till veterinären utan att bli stucken med nålar för en gångs skull, med tanke på hennes sex besök på kort tid på sistone. Jag vill inte att det ska bli med henne som det är med Vinna. Vinna avskyr verkligen att vara hos veterinären. Hon blir stressad, rädd och vill helst fly. Hon hoppar upp snällt på bordet i undersökningsrummet och står alltid väldigt snällt och blickstilla när hon undersöks av veterinären, utan någon hjälp. Men när veterinären väl släpper henne vill det till att jag är beredd. Då försöker hon alltid fly och det känns som att det blir värre och värre för varje gång. Stackaren får lite halvt panik på bordet då, men hon verkar spela värre än det är. Så fort veterinären lägger handen på henne igen blir hon still… eller om godisburken åker fram, då glömmer hon plötsligt att hon alldeles nyss ville fly från det där bordet 😉

Elit, däremot, tyckte att det var helmysigt. Hon fick mysa en stund med en man i väntrummet. Sedan blev det mys med både veterinär och assistent inne på undersökningsrummet och hon lyckades norpa åt sig en godisbit när Vinna skulle få efter undersökningen. Lilla Elit charmade som vanligt personalen. De faller nästan alltid pladask för henne vart vi än kommer. Hon verkade inte alls förstå varför inte Vinna ville vara med om detta. ”De här människorna var ju supertrevliga” sa hon till Vinna.  Mitt lilla hjärta. Undersökningen av Vinna visade i alla fall att ögat har läkt väldigt fort och väldigt fint. Tack och lov! Så nu kunde jag köra på som vanligt med henne.

Måste bara skriva en annan sak angående det där veterinärbesöket också. Som jag skrev på facebook: ”Fascineras lite av alla som kommer in på djursjukhuset med hunden i… flexikoppel?! Hur tänkte de där liksom? Lika fascinerad blir jag av att de inte verkar veta att det finns en låsknapp på kopplet dessutom, utan står förvånat, irriterat och ibland lite halvt panikslaget och försöker håva in sin hund med jämna mellanrum i det trånga utrymmet. Intressant fenomen det där.” Det var liksom inte bara en person som kom in med hunden i flexi heller…

Efter veterinärbesöket åkte vi en sväng till GMBK för att träna lite i det fina vädret. Glatt skuttade jag ur bilen på mina nya fungerande fötter och gick en kort sväng innan vi satte igång och träna. Det blev både lydnadsträning, agilityträning och brukslydnadsträning. Det mesta i lydnaden gick bra. Agilityn gick hyfsat. Brukset gick okej. Vinna strulade lite i framåtsändandet då hon bara ville runda den där jäkla stora konen hela tiden, men vi fick löst det för tillfället i alla fall. Jag har inte något särskilt snyggt framåtsändande på någon av hundarna, men det har jag inte tränat för heller. Har jag bara ett dugligt så är jag nöjd… men det är ju trevligt om de inte rundar gruppen i alla fall 😉 Bruksstegen gick fint med bägge hundarna och alla steg togs.

 

 

 

Allra underbaraste Elit

Att tro på att mars på något sätt skulle bli en bättre månad än de två första det här året, visade sig vara lite väl optimistiskt. Dyra veterinärbesök, en bil som inte gick att laga, mer smärtor, ögonskada på Vinna, grusade SM-förhoppningar, ett till ep-anfall på Melvin och nu senast fick jag även veta att en hund som går kurs för mig just nu hastigt har gått bort. Vi avslutar månaden med taggtråd i halsen och en förkylning. Verkligen underbart.

Summering av året så här långt:

– Min moster dog
– Jag fick besked om att jag är gravid, vilket blev en smärre chock för mig och svårt att acceptera först. Nu har jag landat bättre i det.
– Mått mycket dåligt rent fysiskt och har knappt kunnat röra mig vissa dagar. Illamåande, huvudvärk, foglossning, ont i magen. Det kliar även hysteriskt mest hela tiden och jag har mycket onda svullnader. Har inte haft en endaste dag sedan december utan smärta. Går nu även in i tredje veckan med konstant huvudvärk.
– Under januari sov jag knappt. Under februari blev det något bättre men antal timmar per natt kan fortfarande räknas på en hand och det är väldigt många avbrott i sömnen och sömnen är ofta orolig. Samma sak under mars. Känner mig helt slutkörd och utmattad.
– Clas var med om ett rån och vi var bl.a i rätten för detta, vilket var rätt obehagligt då vi där var ensamma från vårt och omringade av de åtalades hela släkt, som skrattade och hånade
– Tre närstående personer mår dåligt och har blivit sjukskrivna
– Kraschade rent psykiskt och fick gå till psykolog
– Saker och ting har gått sönder till ett värde av ca 15 000 kr
– Pga graviditeten har jag fått en förlorad arbetsinkomst på ca 15 000 kr under jan-feb, men nu förmodligen mer. Har även blivit sjukskriven på 50%
– Parningsresa och veterinärkostnader till ett värde av ca 15 000 kr
– Flera spruckna stora planer för året som jag har sett fram emot länge (tävlingar, vandring i fjällen, AIM Challenge och eventuellt Hundlöpet)
– Elits kullbror får ett krampanfall två dagar efter Elit parades
– Sedan länge planerad parning på Elit och sedan abortsprutor på det med allt det känslomässiga det innebär
– I förrgår fick Vinna ett rejält sår på hornhinnan och vi fick åka in akut till Blå Stjärnan (givetvis under jourtid på kvällen/natten). Mina graviditetsbekymmer tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att bråka lite extra med mig så under undersökningen av Vinna när hon behövde mig som mest höll jag på att svimma och säckade ihop på golvet en stund.
– Vi missar troligtvis chansen att kvala till SM eftersom Vinna är sjukskriven nu (men ögat verkar tack och lov ha klarat sig bättre än jag trodde iaf).
– Elits kullbror fick samma dag ytterligare ett rejält krampanfall och är därmed diagnostiserad med ep. Så ofantligt sorgligt.
– Alla hundar från min kennel tas därmed ur avel. Mina drömmar om en valp efter min älskade, fantastiska Elit eller ens någon släkting till henne går därmed i stöpet. Sorgligt för både mig, valpintresserade och rasen i sig eftersom jag tror att flera hundar från mig hade kunnat bidra till en god utveckling i rasen, men givetvis inte nu när det finns ep där.
– Idag har jag kursavslutning med två deltagare färre. En är borta pga att hunden har fått ep, den andra för att hunden har gått bort. Så sorgligt. Två riktigt goda människor som har drabbats av elände och det är inte rättvist någonstans.

Jag har verkligen försökt att se positivt på saker och ting och blicka framåt, men just nu är det väldigt svårt. Jag har inte längre några mål överhuvudtaget känns det som och framtiden känns oviss. Har inte en aning om vad jag vill jobba mot längre och just nu känns det mest bara tungt med det mesta. Så klart blir det svårare att tänka klart och se positivt på allt när man inte mår bra och hela tiden har ont och när ekonomin är körd mer än i botten.

Jag lider med Melvin och hans familj som nu tvingas leva med ep. Jag önskar så att de ska få slippa fler anfall. Ep är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Jag lider med Margita som nu har tredje hunden i rad som blir sjuk och hennes drömmar och planer krossas återigen. Jag önskar så att han kan få vara anfallsfri så att deras oro kan få lindras lite, så att Melvin kan få må bra och så att Margita har möjlighet att få fortsätta med i alla fall en del av sina drömmar och planer för hennes liv tillsammans med Melvin. Livet är verkligen inte rättvist någonstans. Att en så god människa som Margita återigen ska behöva få en sjuk hund känns inte rättvist. Varför blir alltid vissa drabbade hårdare än andra? Och fina, goa Melvin som är en så bra representant för rasen i övrigt. Givetvis fanns planer på att låta hans gener gå vidare. Men inte nu.

Och som så många har skrivit och sagt så är det verkligen synd att inte så underbara hundar kan få chans att avlas vidare på. Det är många som har haft stora förhoppningar på mig, min kennel och mina hundar. Jag har fått så otroligt mycket fin feedback för min uppfödning och mitt arbete för rasen och avel i stort att det känns trist att behöva lägga ned allt. Att allt har varit förgäves. Nej, helt förgäves har det såklart inte varit. För utan detta arbete hade jag inte haft min fina Elit, fått leva med fantastiska Segra i sju månader, fått en massa underbara valpköpare och de hade inte haft sina goa Vinnare och Segrare. Men det känns synd att inte kunna fortsätta.

Många vill ju så klart att jag fortsätter med uppfödning ändå. Att jag börjar om med en ny linje och fortsätter. Vi får se vad som händer. Jag är så kräsen så bara att hitta någonting nytt känns svårt. Jag vet vad jag vill ha och att hitta det är inte superenkelt direkt. Och man har ju en tendens att bli ännu mer kräsen när man tittar ut och ska hitta någonting annat. Just nu har jag dessutom tappat suget totalt för uppfödning. Jag har svårt att tänka på att aldrig mer få ha en valpkull här hemma och att försöka jobba för att ge dem de allra bästa av förutsättningar. Men att vara uppfödare är ju så mycket mer än att föda upp valpar. Det är så otroligt mycket mer och just nu känner jag mig lite less på det mesta och jag vet inte om jag tycker att det är värt det. Värt den energi det tar från mig när det inte riktigt flyter på. Men vi får se. Om jag skulle börja om helt från början med en egen tik så kan nästa kull från MiVinna’s bli, i bästa fall, om 6 år, men kanske mer troligt om 7 år. Min fina valpköpare Sofia kom med ett förslag om att köpa in tik/tikar och sätta ut på foder istället och på så sätt komma igång med uppfödningen tidigare. Det är ju en variant iofs. Men då ska man hitta rätt tikar och rätt fodervärdar också. Inte helt lätt. Och så är det det där med att jag inte vet om jag ska fortsätta med uppfödning alls. Det har varit lite för många slag under lite för kort tid. Nu behöver jag slicka mina sår ett tag så får vi se vad som händer längre fram. Och så ska jag ju bli mamma till hösten. Vem vet hur livet ändras efter det?

Jag önskar så att april kan få vara lite bättre. Jag behöver verkligen en paus från allt elände. Att ta smäll efter smäll efter smäll är jäkligt jobbigt helt enkelt och jag skulle behöva lite andrum. Måtte april bli bättre.

 

Mina_fina

Det finns något som jag har gått och funderat på ett tag. Något som jag upplever blir värre för var år som går och det är det här med eget ansvar. Att ta ansvar för sig själv, sina handlingar och vad man gör av vissa situationer. Kanske upplever jag att det är värre nu än det var förr eftersom vi använder oss av sociala medier på ett helt annat sätt än man gjorde förr, men jag upplever även en ändring i ”det riktiga livet” så att säga.

Jag har ett tag mest tänkt på det inom hundträning, men när jag har tänkt efter lite så ser jag att det här sker ju även i det övriga livet. Man hittar lätt ursäkter och skyller ifrån sig på annat. På något sätt har man blivit väldigt duktig på att friskriva sig allt eget ansvar och istället skylla på allt annat, oavsett situation (och JA, det kan även jag göra). ”Det är pizzerians fel att jag har blivit så här tjock. Den ligger för nära min bostad.” Sedan att man själv både kan välja var man bor och om man faktiskt går in på nämnda pizzeria verkar inte ha med saken att göra. ”Jag har så fruktansvärt dålig kondition och jag önskar så otroligt mycket att den vore bättre” men fortfarande gör man ingenting åt det utan hittar istället ursäkter så som t ex att ”Det regnar idag, jag börjar en annan dag” eller ”Jag är så trött idag, det får bli imorgon istället som jag börjar mitt nya liv”. Det där ”imorgon” verkar dock aldrig komma. ”Hade det inte varit för att jag har så dåliga tävlingsnerver så hade vi också varit i eliten nu”, men återigen gör man inget åt det utan använder det istället som en ursäkt till varför man inte har kommit så långt som man kanske hade önskat. Men man får ingenting gratis här i livet. Man måste kämpa sig till det och det känns som att det är något folk verkar ha glömt. Man vill helst ha allting serverat gratis. Visst hade det varit trevligt att komma till SM utan att behöva göra så mycket för det, men det är inte riktigt så verkligheten fungerar. Om jag VERKLIGEN vill något så måste jag aktivt jobba, och jag måste troligtvis jobba ganska hårt, för att nå det.

Nu ska jag här komma till det som jag faktiskt erkänner att jag har gått och irriterat mig lite på sistone. Det är det här med att man skyller i princip alla sina tillkortakommanden på sin/sina hundar. ”Hade inte hunden varit si eller så så hade vi minsann varit i eliten/på SM/i landslaget/tävlat lkl 1/haft LP” eller liknande. Det här är något jag tycker har ökat. Folk klagar så otroligt mycket på sina hundar att man till och med ibland nästan börjar undra om de faktiskt ens tycker om sin hund. Allt är hundens fel, för att den har problem med det eller det, och på något vis har den det trots att man själv verkar ha gjort det mesta rätt. Ibland kan jag känna att en del verkar ha någon sorts övertro på sig själv som tränare, trots att man kanske 1: Inte ens har så stor erfarenhet. 2: Inte egentligen har så mycket praktisk och eller teoretisk kunskap. 3: Aldrig har lyckats träna upp någon hund till den nivå man anser att man tillhör.

Självklart ska man tro på sig själv som tränare och självklart ska man vara glad och stolt för det man lyckas med, men jag kan bli irriterad när man, i så stor utsträckning som sker idag, skyller vad man kanske ser som ett ”misslyckande” på sin hund. Självklart har man rätt att klaga lite emellanåt men jag tycker mig allt oftare se folk som blir förbannade på sina hundar på träning, som hamnar i att de tillrättavisar alltför ofta och som bara pratar om allt negativt med sin hund hela tiden. Som glatt stoppar in den i ett fack som beskriver hunden och sedan håller den där.

Självklart har olika hundar olika förutsättningar i vad man än företar sig och självklart har alla hundar mer eller mindre positiva och negativa sidor som påverkar till stor del och en del problem är större än andra. MEN jag anser att många har en tendens att hänga upp sig alldeles mycket på det negativa och därmed snarare späder på det negativa ännu mer tills det blir till ett jättestort problem.

Jag själv tror på att snarare notera hundens negativa sidor, ha de i åtanke och jobba på dem, men framförallt fokusera på hundens positiva sidor och stärka upp dessa ännu mer. På så vis anser jag att man skapar en vettigare relation till sin hund och man får en roligare tillvaro både i vardag, träning och tävling. Fokuserar jag alltför mycket på det negativa kommer snart de problemen växa ännu mer och det är till slut allt man ser och man hamnar mer i att man går och oroar sig för det, vilket även sänder ut osäkra signaler till hunden, vilket ofta skapar större problem bara det i sig. Hunden blir alltmer den där hunden som jag hela tiden beskriver, t ex den rädda hunden och det blir hela dess personlighet och hela dess väsen och allt blir bara en enda stor besvikelse.

Jag tänkte här göra en liten redogörelse framförallt när det gäller tävling med de hundar som jag har tävlat med genom åren:

Mingo1

Mingo, sheltiehane född -95
Mingo var en sheltie som, för mig, var en ganska svår sheltie att ha som första hund och första tävlingshund. Han var oerhört svårmotiverad. Godis kunde han ta men det var ofta inte så mycket mer än så. Leksaker kunde han väl möjligtvis springa efter om han kände för det, men inte så mycket mer än så. Klapp, kel och beröm var väl inte särskilt upphetsande tyckte han. Han var även väldigt osäker på andra människor. Även om han under åren gav upphov till MÅNGA tårar så hade vi även väldigt kul ihop emellanåt och jag är så oerhört tacksam för allt jag lärde mig tack vare honom. Det jag nästan är helt säker på är att hade jag fått honom idag så hade jag kunnat hantera hans negativa sidor mycket bättre och vi hade troligtvis inte stött på så mycket problem som vi gjorde då. Man lär sig hela tiden, och är det något jag har lärt mig så är det att vi aldrig blir fullärda. Jag tyckte att jag kunde mycket då men trots det var han lite för svår för mig då, men då jag verkligen ville så mycket och gjorde så mycket jag bara kunde för att vi skulle utvecklas tillsammans och bli bättre, så tvingade han mig också därigenom att faktiskt bli en bättre tränare och att kämpa för att nå mina mål om jag verkligen ville något. Jag hade kunnat ge upp och bara säga att han helt enkelt inte var tillräckligt bra, att han hade för stora brister, men det gjorde jag inte eftersom jag VERKLIGEN ville ut och göra allt det där som jag drömde om när jag skaffade honom. Jag började sakta men säkert bli bättre på att se hans positiva sidor och hitta vår styrka tillsammans. I slutändan tog vi SM-medalj i agility och han blev champion i både agility och lydnad, i lydnad var ett av 1:a prisen dessutom på över 300 poäng. Det här med en hund som från början var väldigt svårmotiverad, som nosade sig igenom agilitybanorna och som helt sonika bara kunde lämna mig på planen och gå därifrån.

Issa, schäfertik född -96
Issa var mina föräldrars schäfer som de tävlade lydnad och bruks med. Men jag lånade henne lite till agility också. Hon var en stor schäfertik på 61 cm och om jag inte minns helt fel vägde hon ca 36 kg. Dessutom var hon en relativt lat hund som inte gjorde mer än nödvändigt och som knappt ens lyfte på tassarna när hon gick. En naturlig travare, som var nästintill omöjlig att få upp i galopp. Inte den mest optimala agilityhunden med de förutsättningarna kanske man kan tänka då. I början var hon dessutom rädd för varje hinder vi testade på, men så fort hon hade gjort det några gånger kom hon snabbt över den rädslan och började tycka att det var helhäftigt. Faktum var att Issa verkligen ÄLSKADE agility och hon var tusen gånger enklare för mig att köra upp i klasserna än Mingo var, trots de fysiska sämre förutsättningarna. Hon hade inte fysiken för sig och jag fick halvt springa ihjäl mig under uppvärmningen eftersom hon alltid gick bakom mig och inte tog några extra steg i onödan och dessutom var nästan omöjlig att få upp i galopp utanför agilitybanan. Men vi jobbade på det som hon faktiskt hade för sig istället och vi hade otroligt kul tillsammans på agilityplanen. Issa tog bl.a en silvermedalj individuellt på agility-SM 2004, och blev både agilitychampion och hoppchampion tillsammans med mig och jag undrar om hon fortfarande inte är den enda schäfern i Sverige som har lyckats bli hoppchampion.

Taxie, schäfertik född 2000
Taxie var mina föräldrars schäfer som tyvärr hade höftledsfel. När höftledsfelen konstaterades slutade jag med agilityn (vi hade hunnit påbörja grundträning innan dess) men agility var verkligen Taxies liv och hon mådde helt enkelt inte bra av att få se de andra köra, men inte få göra något själv. Så vi såg till att hålla henne i bra form och ordentligt musklad. jag tränade inte så mycket agility med henne för att spara henne, men jag tävlade med henne eftersom hon tyckte att det var så vansinnigt kul. Trots dåliga förutsättningar tog vi oss till klass 3 i både hoppklass och aglityklass och vi deltog på SM i lag. Hon var smått galen på agilityplanen och förvånansvärt snabb trots sin stora schäferkropp. Lyckades vi komma runt felfritt kunde hon sätta riktigt bra tider.

Zazzi, sheltietik född 2001
Zazzi hade inte de bästa förutsättningarna men vi gjorde så gott vi kunde med det vi hade att jobba med. Hon har väl mer eller mindre varit rädd för sin egen skugga hela livet men jag har valt att inte lägga för mycket fokus på det. Med henne har jag fått jobba mycket på självförtroendet och hitta vägar att gå som hjälpte henne att kunna hantera olika situationer bättre. Det var t ex att i början ha med en target som hon fick trycka på innan vi gick in på banan (att trampa på en target var hennes lilla trygga punkt här i livet), en ordentligt inlärd startprocedur, alltid starta med flygande start, se till att placera mig eller förbereda Zazzi tillräckligt där hon var tvungen att springa mot/i närheten av andra människor (ibland fick jag t ex själv springa en omväg för att kunna placera mig mellan Zazzi och en funktionär). Så småningom blev Zazzi både hoppchampion och agilitychampion och deltog i ett antal SM med diverse medaljer som resultat. Jag hittade vägar att stärka henne och jag såg hennes potential igenom rädslan.

Mira, sheltietik född 2004
Mira blev jagad och skrämd av andra hundar vid ett par tillfällen när hon var fyra månader och bröt dessutom benet när hon var 1 år. Hon blev sig aldrig riktigt lik efter dessa trauman och utvecklade en stark rädsla till andra hundar. Med Mira valde jag att inte satsa så mycket. Det var inte hennes fel att hon var som hon var och jag hade kunnat komma mycket längre med henne än jag gjorde, men jag valde att låta henne mer vara en hobbyagilityhund och satsade bara halvhjärtat emellanåt på henne. Men det är definitivt inte hennes fel att vi inte kom längre, beslutet var helt mitt att ta och jag valde att inte lägga den tiden och engagemanget och när väl det beslutet var taget fick vi helt enkelt vara nöjda och glada med vad vi gjorde istället. Mira tävlade i klass 3 i både hoppklass och agilityklass och har gett mig många goa skratt över hennes egenheter som både kunde driva mig halvt till vansinne och som då alltså även fick mig att skratta. Hon pensionerades redan vid 7 års ålder och var lika nöjd med det.

Vinna, aussietik född 2006
Vinna är en hund som har haft väldigt lätt för det mesta. Vi har råkat ut för svårigheter så som t ex att hon bröt benet vid 3 månaders ålder men hon har alltid varit ganska enkel att ha att göra med. Att vi inte har kommit längre än vi har gjort är återigen pga mina val och till viss del beroende på yttre händelser så som anaplasma och det faktum att jag kraschade mentalt, vilket gjorde att jag halvt om halvt lade hundträningen på hyllan ett tag. Jag har dessutom valt att ta två valpkullar under tävlingssäsongen på henne istället för under vintern, eftersom jag tror att det ger valpköparna något bättre förutsättningar och jag då tyckte att det var värt att offra två tävlingssäsonger med henne. Mina val alltså. Men vi har allt hunnit med en hel del ändå. Vinna tävlar i klass 3 i både agilityklass och hoppklass, har representerat Sverige på AKC Agility Invitational i Long Beach, Kalifornien och där gick hon vidare till final som bästa aussie, endast knappt 2 år gammal. Hon tävlar även i elitklass lydnad, är uppflyttad till högre klass spår, är viltspårschampion och har STDs på ASCAs vallprov.

Kiwi, aussietik född 2009
Kiwi är mina föräldrars hund och bor alltså inte hos mig. De tävlar lydnad och bruks med henne och jag tävlar lite agility med henne för skojs skull. När Segra dog lånade jag hem henne ett litet tag under våren för att hjälpa mig att må bättre och jag passade på att grundträna henne lite i bl.a agility. Vi tränar sällan, i snitt blir det väl ca 1-2 gånger/månad och därmed har jag inga storslagna planer eller mål med henne. Hon är återigen dock en enkel hund att jobba med och agility är bland det roligaste hon vet. Vi tävlar i klass 3 i både agilityklass och hoppklass men har inte direkt behövt kämpa något för detta. Att vi har tagit oss så långt är en kombination av min kunskap och erfarenhet och hennes vilja och förmåga att lära sig snabbt. Det mesta har hon lärt sig ute på tävlingsbanorna. Jag har även varit på en ASCA-vallning med henne när hon var 12 månader och lyckades få STDd, ett leg i open ducks, HIT (high in trial) och dessutom otroligt mycket fina vitsord från de bägge amerikanska domarna.

Elit, aussietik född 2011
Elit är min egen aussietik och dessutom egenuppfödd. Hon är hunden som jag faktiskt återigen satsar ordentligt på. Hon ska förhoppningsvis ha en eller två kullar också, men däremellan satsar vi ordentligt. Med henne har jag kanske inte behövt kämpa så mycket som jag fick göra med mina första hundar eller i alla fall inte på samma sätt, men det betyder inte att vi inte kämpar. Det senaste året har jag börjat ta mig i kragen igen på många plan och ett plan är i hundträningen. Så det senaste året har jag jobbat ordentligt på sådant vi behöver förbättra och jag har sett till att stärka och ta tillvara på hennes positiva sidor så att de lyser starkast. Vi jobbar HÅRT på att nå de mål jag vill kunna uppnå med henne. Än så länge är hon uppflyttad till hoppklass 3 och har där en SM-pinne, tävlar i agilityklass 2, har 1:a pris i lydnadsklass 3 och ska förhoppningsvis starta i eliten om en månad, har cert på utställning (men det kan jag i och för sig inte påstå att vi har jobbat så hårt för) och hon är uppflyttad till högre klass spår.

Det här skriver jag INTE för att på något sätt hylla mig som tränare, utan mest för att många verkar tro att jag alltid har haft så enkla hundar utan några som helst problem och för att många i allmänhet verkar tro att man måste ha en nästintill perfekt hund för att lyckas. Jag skriver det för att förhoppningsvis ge inspiration till andra som kämpar eller för att kanske få någon att fundera igenom vad det är de faktiskt vill. Det är ju inte säkert att man egentligen har det där målet man trodde att man hade frånbörjan. Är man inte redo att kämpa för det kanske det kan vara ett bättre alternativ att ge upp det målet, sluta klaga på sin hund och istället hitta någonting annat att göra tillsammans som gör att man får roligt ihop.

Efter att ha tävlat med ett antal hundar under ett antal år och dessutom har varit tränare åt andra i snart 18 år vågar jag påstå att det finns inga perfekta hundar. Ja, vissa har bättre förutsättningar än andra. Självklart är det så. Men om nu min hund inte riktigt har de där förutsättningarna som jag hade hoppats på, eller om jag kanske själv faktiskt inte har varit tillräckligt bra påatt ta hand om de förutsättningarna hunden faktiskt hade från början (alla gör vi misstag), så betyder inte det att vi inte kan nå våra mål. Men då får man också vara beredd på att kämpa om det nu är någonting som man verkligen vill. Man får gå de där kurserna/utbildningarna som ger mig mer kunskap och som hjälper oss att bli ett bättre team. Man får läsa på och lära sig mer, ge sig ut i det där spöregnet och träna trots att det är skönare att ligga kvar i soffan, hitta vägarna som gör att jag bättre tar tillvara på min hunds egenskaper och stärka oss som team. Annars tror jag att det är ett bättre alternativ att släppa lite på de där målen, sluta klaga på sin hund och istället ta tillvara på det som man faktiskt har och se till att man har roligare tillsammans.

Emelie_Vinna1

Nästa sida »