Allmänt


 

Det ser inte bättre ut än att det här blir mitt tredje blogginlägg i år. Pinsamt dåligt, men så kan det vara. Det gör inget. Vad händer här då? Allt och inget skulle jag säga. Jobbar sjukt mycket med nylanseringen på Royal Dog Education. 1/1 släpper vi nyheten 🙂 Jag har även försökt få tag i en lämplig aussievalp till mig större delen av året men det vill sig inte riktigt. Alltid är det något som skiter sig. Jag hoppas på nästa år på den punkten. Det senaste som gick åt skogen var när löpet missades på tiken till min drömkull. Nytt försök om drygt 7 månader. Det skulle i så fall innebära att min valp (om det nu blir någon) flyttar in i december nästa år. Vet inte om jag vill vänta så länge, så jag kollar på andra alternativ också. Samtidigt som jag är så sugen på en valp från den kombinationen. Svårt det där. Vänta eller inte? Det är ju inte direkt någon garanti att det blir någon valp om man väntar heller. Men samtidigt är jag så otroligt kär i tiken. Gah! Det här kommer ge mig magsår i slutändan.

Men nog med dravel om detta. Nu har Elit agilityvila en månad ungefär . Förra veckan inleddes agilityvilan och då blev det bara promenader och lite lydnadsträning. Den här veckan inleds fysträningen. Eftersom det är mörkt, regnigt och allmänt trist väder ute har jag valt att lägga lite extra fokus just nu på träning som man kan göra inomhus. Här kommer ett litet filmklipp på en del av det som vi pysslar med just nu:

Annonser

  En del av vår familj

Nu var det över tre månader sedan jag bloggade senast. Det måste vara det absolut längsta blogguppehållet jag har haft… med råge. Vad har hänt sedan sist då? Allt och ingenting skulle man nog kunna säga.

Jag har blivit mamma till en liten Tuva. Hon föddes 25/8 och ingenting lär bli sig likt igen. Jag trivs i min nya roll som mamma och försöker jonglera hundliv och familjeliv… det går så där så här långt. Mitt hjärta smälter totalt när lilla Tuva ler och jag skulle lätt kunna förledas att tro att jag plötsligt har blivit den roligaste människan på jorden om det inte vore för att hon även skrattar åt tapeterna i vardagsrummet varje dag…

Tuva, 3 månader

Tuva, knappt 3 månader

Tuva, knappt 3 månader

Jag har kommit tillbaka ut på agilitytävlingar igen och Elit och jag har numera bara 1 SM-pinne kvar för att kvalificera oss till SM i agility 2014. Det hade jag verkligen inte väntat mig i år med de förutsättningarna vi har haft. Helt otroligt.

Jag är anmäld till lydnadstävling igen, men lär få stryka mig. Jag får inte riktigt till träningstiden så som jag hade behövt för att kunna tävla. I agility kan vi tävla tack vare gammal rutin, framförallt från min sida, och med tillräckligt goda grunder och riktigt snälla hundar. Det funkar inte riktigt likadant i lydnaden. Vi lever i lite av ett vakuum fortfarande och det får vara okej ett tag till. Jag vill och behöver träna hundarna mer och motionera dem mer men jag får inte riktigt till det än. Någon dag ska jag ta tag i det lite bättre, men tills vidare får det vara så här. Hundarna trivs i alla fall bra med lilla Tuva och hon verkar gilla dem nästan lika mycket som de gillar henne.

Lilla Nya växer, har hunnit fylla 6 månader och ser inte alls ut som en ullig gullig liten valp längre. Bara gullig och liten. Lilla miniaussien kallar vi henne. Hon är så yttepytteliten jämfört med de andra tjejerna.

Nya, 6 månader

Nya, 6 månader

Nya, 6 månader

Ja, det var en extremt snabb resumé. Det finns så klart hur mycket som helst att skriva om, men det här är nog ändå kärnan i allt.

Vinna och Elit

Att jobba som hundinstruktör är långt ifrån glamoröst. Även när regnet kommer på tvären är det bara att bita ihop, klä på sig ordentligt och ta sig ut med ett glatt humör för att hålla kurs. Yrket är inte särskilt välbetalt och det gäller att vända på varenda krona för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt att släpa agilityhinder hit och dit och mycket av tiden man lägger ned i sitt jobb lägger man på kontorsarbete och kringjobb istället för att faktiskt jobba mer aktivt med hund som man kanske kunde ha trott i början. Man får ta mycket ansvar och man har ingen annan att skylla på när det går dåligt på jobbet. Man ser en del tråkigheter som suger en hel del energi från en, hundar med fel ägare och ägare med fel hundar.

Ändå är det här världens bästa jobb för mig och jag är så otroligt glad och tacksam för att jag har haft möjligheten att jobba med detta så länge. Om två ynka år firar Vinna Hundcenter 10-års jubileum och därmed har jag varit min egen chef i snart ett decennium. Att få jobba med någonting som ger mig så mycket tillbaka är guld värt för mig. Att se de där fantastiska framstegen hos deltagarna och glädjen när de lyckas är en otroligt skön känsla. Att få hjälpa både hundar och människor till en något mer fungerande vardag tillsammans där de också kan få känna glädjen över att ha hund så som jag gör. Att få förmedla kunskap och se en helt ny värld öppna upp sig för en del och därigenom följa deras första stapplande steg i den där nya världen. Att hjälpa alltifrån kompletta nybörjare till SM-ekipage och följa deras resa framåt. Att se framgångarna på tävlingsbanorna och få höra de glada rapporterna från när de har varit ute och det har gått bra. Att se folk hitta likasinnade träningskompisar och glädjen det ger. Att kunna ha möjligheten att ha med mig mina fina hundar på jobbet och även låta dem vara med och hjälpa ekipagen till utveckling. Att mitt jobb ger mig möjligheten att ha hund på det vis jag har och ger mig möjligheten att vara uppfödare på det vis jag vill. Att hela tiden träffa så mycket olika typer av hundar och människor och genom detta själv utvecklas.

I inget tidigare yrke har jag varit med om den tacksamhet och uppskattning man får som hundinstruktör och tränare. Hur ofta får jag inte höra att man är så otroligt glad över att jag finns och många fina ord utöver detta. Man tackar för hjälpen tusen gånger om, trots att man faktiskt har betalat för den. Att se folk och hundar glada i hågen lämna mina lektioner och sedan komma tillbaka gång på gång på gång för att de trivs så bra här. Det värmer något så otroligt ska ni veta.

Så tack alla ni som gör det möjligt för mig att få jobba på heltid med det här yrket som ger mig så mycket tillbaka! Ett yrke som gör att jag får känna att jag faktiskt gör lite skillnad här i världen, där det faktiskt gör lite nytta att jag finns. Ett yrke som bjuder på många skratt, ger mig härliga vänner och som ibland även rör mig till tårar. Tack allihop!

Elit, 2 år

Efter min status på facebook om mina iakttagelser under helgens agilitytävling i Göteborg har jag förstått att jag är långt ifrån ensam om att känna som jag gjorde. Jag hade så ont i ryggen under helgen att jag blev sittande i tältet vid klass 3-banan i stort sett hela dagarna och då hann man se en hel del på banan… tyvärr.

Så här skrev jag på facebook igår:

Jag kanske är lite känslig men jag tycker att det är trist när förarna vrålar t ex ”Skärp dig!” och ”Hundjävel” och visar lite andra trista attityder på banan. Kan tycka att det är extra illa när det sker i klass 3 dessutom. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, kanske är jag överdrivet känslig. Är dock glad över att det även finns gott om ekipage som det även lyser en positiv utstrålning från. Hoppas på att det blir fler 🙂 ”

Jag gör det lite enkelt för mig och klistrar in vad jag även skrev i kommentarerna:

Jag tycker att det gör skillnad när föraren säger det med en sur attityd oavsett hur hunden svarar på det. Sedan finns det absolut gråzoner. Men ”hundjävel” tycker jag faktiskt inte hör hemma på banan oavsett hur hunden svarar på det. Det känns som att det har blivit lite mode och ”häftigt” att kalla hunden för både det ena och det andra. Jag förstår inte riktigt varför?

I helgen har jag sett många bli sura på sina hundar, säga tråkiga saker, bära ut hunden från banan och rakt in i tältet, surt gå av banan i långsamt tempo med en oförstående hund och i ALLA fall jag såg kom felen pga handlingsmissar. Dvs det var alltså förarna som klantade sig men skyllde allt på hundarna. Trist när man inte kan ta eget ansvar tycker jag utan bara skyller på någon annan. Visst, det är väl kanske lite lättare för en själv men. I klass 3 kan jag definitivt tycka (speciellt i de fall det handlar om erfarna förare) att man borde veta bättre. Varför skylla på hunden när felet är ens eget? I många fall handlar det om att man har gjort fel där och då, i andra fall handlar det om att man helt enkelt inte har tränat hunden tillräckligt bra, men det är ju knappast hundens fel.”

Jag tycker att det är bra att sånt här uppmärksammas lite då och då, för då kanske man själv funderar lite över hur man för sig i tränings- och tävlingssammang och funderar igenom hur man egentligen skulle vilja ha det. Jag skulle tro att de flesta ändå vill ha en positiv attityd, men ibland är det något man helt enkelt får jobba på. Man är inte perfekt, alla har vi saker man får jobba på och ibland lyckas man bättre och ibland sämre. Ibland gör man misstag. Men med det i åtanke kan jag känna att man borde ha en något större ödmjukhet inför sina hundar. Om jag inte kan vara perfekt jämt, varför kräver jag då perfektion av min hund i alla lägen? Känns inte det som lite dubbelmoral? Det här handlar alltså INTE om att peka ut enstaka individer, utan om att ALLA nog bör ta sig en funderare om hur de beter sig och en del kanske mer aktivt bör jobba mot en förändring. Jag själv har jobbat med detta under alla år jag har hållt på med hundar och hundträning och jag är både glad och stolt över att kunna säga att jag har utvecklats till det bättre inom det här området och hela tiden fortsätter att utvecklas, men visst finns det fortfarande en hel del utvecklingspotential hos mig också. Jag försöker även så gott jag kan utveckla denna tanke hos mina elever.

Under de 17 år jag har tävlat har sånt här med tråkiga attityder alltid förekommit, men det har förekommit olika mycket i olika perioder skulle jag nog vilja säga. Förr såg jag fler som tog tag i sina hundar och gav dem diverse tjuvnyp när de trodde att ingen såg, men det ser jag tack och lov inte så ofta längre. I perioder har domarna valt att gå ut med en varning innan tävlingen/klassen ska börja. En varning t ex i stil med ”Vi vill INTE se några tråkiga beteenden mot hundarna” osv osv. Det tycker jag har varit bra och har gett viss effekt ibland kan jag tycka. En liten påminnelse till förarna liksom. Ibland behöver man bli påmind. Kanske är det dags för en sådan period igen, där man faktiskt tar tag lite mer i detta?

Trött Vinna

Okej… april kanske inte blev så mycket bättre som jag hade hoppats på, men jag mår i alla fall lite bättre och det känns skönt. Elit har fått ytterligare ett veterinärbesök då en knöl upptäcktes på henne. När veterinären sa att den var av cystisk karaktär blev jag först livrädd. Hon trodde dock inte att det var någon fara med den men prover togs för säkerhets skull. Efter vad som kändes som en evighetslång väntan kom äntligen svaren och det var iaf ingen tumör. Hon trodde att det kanske kan ha varit en reaktion på abortsprutorna, men jag är inte så säker eftersom knölen sitter på ett annat ställe. Hursomhelst så spelar det kanske ingen roll vad knölen beror på eftersom den tack och lov var ofarlig och enligt veterinären ska försvinna av sig självt. Men jösses vad uppskrämd jag blev ett tag där.

Melvin har fått fler och väldigt kraftiga ep-anfall. Han har varit hos en specialist och en massa prover har tagits. Det verkar som att hans anfall har gett honom hjärnskador som gör att hans personlighetsförändring är permanent. Såå ledsamt 😦 Vi hade hoppats på att undersökningarna skulle visa på någonting annat bakomliggande så att han förhoppningsvis kunde bli av med anfallen, men tyvärr verkar det som att det är idiopatisk epilepsi och han står nu under medicinering. Håller tummarna hårt för att medicinerna kommer fungera bra på honom och att de så småningom kan hitta rätt i tillvaron igen.

Själv är jag lite orolig för Vinna i dagsläget. Jag är rädd för att hennes problem med anaplasman är tillbaka då hon har haft en del beteenden på sistone som hon hade när vi kämpade mot anaplasman. Ska hålla lite extra koll på henne i det närmsta och testa henne lite på olika saker så får vi se. Jäkla skit om det är tillbaka igen (eller ja, hon har ju aldrig blivit HELT symptomfri, men i alla fall såpass att hon har känts mer som sig själv igen i alla fall). Jag hoppas så klart att det inte är så att det är tillbaka, men visst blir jag orolig.

Hmm… tråkig läsning återigen i bloggen. Ska försöka ljusa upp det hela lite. Själv har jag kollat på lite möjligheter till att trots allt fortsätta med kenneln. Jag trodde att jag eventuellt hade hittat en möjlighet, men det verkar tyvärr som att det inte gick vägen den här gången. Jag letar dock vidare så får vi se om jag hittar något. Det är ju tredje gången jag startar om (en gång på sheltie, även om jag aldrig hann komma så långt att det blev någon kull där, och en gång på aussie) och hoppas på att finna en ny avelstik, så jag hoppas på att det kanske kan vara tredje gången gillt den här gången. Problemet är väl mest bara att hitta någonting jag gillar tillräckligt mycket. Men jag jobbar på, så får vi se helt enkelt.

Själv är jag något piggare i alla fall och mår lite bättre. Jag har inte haft riktigt lika ont på sistone, vilket är oerhört skönt. Jag får fortfarande styra upp mina aktiviteter ganska rejält, men det funkar bättre nu i alla fall. På Gåsahoppet i helgen klarade jag av att både värma upp, springa och varva ned hundarna, så länge jag satt stilla så mycket som möjligt utöver detta, utan att ta för mycket skada. Helt underbart! Jag blev dock väldigt frustrerad över att jag redan har blivit så mycket långsammare och flåsigare trots att jag inte är så stor än, vilket gjorde att jag gjorde en del missar på banan och hade svårt att veta var jag hade mig själv under banvandringen. Det blev lite mer gissningslek än jag tycker om, och det lär ju ändra sig mer för varje vecka. Men men, det är ju övergående till nästa säsong i alla fall. Det här med att vara gravid passar mig verkligen inte alls (och nej, inte pga att jag inte kan springa på banan). Jag hoppas och tror att jag passar bättre som mamma när väl barnet har tittat ut, för graviditetsgrejen är inte riktigt min grej känner jag 😉

Tur med vädret. Underbar sommarvärme.

Det var i alla fall skönt att komma iväg på husvagnssemester i några dagar. Välbehövligt för både mig och Clas tror jag. Och hundarna älskade det, som vanligt. Sheltiesarna fick dock vara på kollo hos mina föräldrar medan jag snodde med mig Kiwi ner. En Kiwi mot två sheltiesar kändes som ett rimligt byte 😉 En SM-pinne i agilityklass lyckades jag och Vinna knipa, vilket jag får vara nöjd med. Försökte mig på att ta någon pinne i hopp också, men det var lönlöst. Konkurrensen var för hård för oss där. Danskarna hade bl.a landslagsuttagning på Gåsahoppet. Det var verkligen benhård konkurrens på Gåsahoppet och jag fick se mycket bra agility under dagarna.

Tävlingsplatsen. Flera länder representerade.

Jag hade även tre valpköpare som var ute och tävlade under påskhelgen. Mia och KORAD LP1 LP2 LP3 SE LCH MiVinna’s Auralux, ”Lyxa” tog deras första brukscert en dag (på fina 592,5 poäng) och fick certpoäng andra dagen (570 poäng). Cathis och MiVinna’s Beidomon, ”Dobby”, har blivit godkända i lägre klass spår. Ida och MiVinna’s Beldeine, ”Nessie”, har tävlat lydnadsklass 1 och fått ihop finfina 190 poäng. Grattis allihop!!!

Vinna

Mars avslutades i samma anda som jan-mars har varit så här långt: hysteriskt kliande och en ledsen och less Emelie som fick svårt att somna. MEN så gick vi över till april och så här långt har april varit riktigt bra, så jag behåller mina förhoppningar på den här månaden. Jag har sovit säkert 7 timmar den här natten och det kändes smått fantastiskt när jag gick upp i morse. Det har inte hänt sedan december. När jag dessutom svänger benen över sängkanten upptäcker jag att jag inte har så ont i fötterna. Håller tummarna att det inte kommer göra ont när jag lägger tyngd på dem och se på sjutton!: det gjorde bara lite ont. Huvudvärken är kvar men den gör inte så farligt ont den heller och förkylningen håller sakta men säkert på att lindras.

Dagen började med andra ord riktigt bra. Dessutom sken solen och det var dags för återbesök på Djursjukhuset med Vinna för att se så att hennes öga läker som det ska. Lastade in Vinna och Elit i bilen och begav mig till Göteborg. Tog med mig bägge in på mottagningen eftersom jag inte ville lämna Elit i bilen nu när det började bli rätt varmt och för att jag tänkte att det kunde vara trevligt för henne att få komma till veterinären utan att bli stucken med nålar för en gångs skull, med tanke på hennes sex besök på kort tid på sistone. Jag vill inte att det ska bli med henne som det är med Vinna. Vinna avskyr verkligen att vara hos veterinären. Hon blir stressad, rädd och vill helst fly. Hon hoppar upp snällt på bordet i undersökningsrummet och står alltid väldigt snällt och blickstilla när hon undersöks av veterinären, utan någon hjälp. Men när veterinären väl släpper henne vill det till att jag är beredd. Då försöker hon alltid fly och det känns som att det blir värre och värre för varje gång. Stackaren får lite halvt panik på bordet då, men hon verkar spela värre än det är. Så fort veterinären lägger handen på henne igen blir hon still… eller om godisburken åker fram, då glömmer hon plötsligt att hon alldeles nyss ville fly från det där bordet 😉

Elit, däremot, tyckte att det var helmysigt. Hon fick mysa en stund med en man i väntrummet. Sedan blev det mys med både veterinär och assistent inne på undersökningsrummet och hon lyckades norpa åt sig en godisbit när Vinna skulle få efter undersökningen. Lilla Elit charmade som vanligt personalen. De faller nästan alltid pladask för henne vart vi än kommer. Hon verkade inte alls förstå varför inte Vinna ville vara med om detta. ”De här människorna var ju supertrevliga” sa hon till Vinna.  Mitt lilla hjärta. Undersökningen av Vinna visade i alla fall att ögat har läkt väldigt fort och väldigt fint. Tack och lov! Så nu kunde jag köra på som vanligt med henne.

Måste bara skriva en annan sak angående det där veterinärbesöket också. Som jag skrev på facebook: ”Fascineras lite av alla som kommer in på djursjukhuset med hunden i… flexikoppel?! Hur tänkte de där liksom? Lika fascinerad blir jag av att de inte verkar veta att det finns en låsknapp på kopplet dessutom, utan står förvånat, irriterat och ibland lite halvt panikslaget och försöker håva in sin hund med jämna mellanrum i det trånga utrymmet. Intressant fenomen det där.” Det var liksom inte bara en person som kom in med hunden i flexi heller…

Efter veterinärbesöket åkte vi en sväng till GMBK för att träna lite i det fina vädret. Glatt skuttade jag ur bilen på mina nya fungerande fötter och gick en kort sväng innan vi satte igång och träna. Det blev både lydnadsträning, agilityträning och brukslydnadsträning. Det mesta i lydnaden gick bra. Agilityn gick hyfsat. Brukset gick okej. Vinna strulade lite i framåtsändandet då hon bara ville runda den där jäkla stora konen hela tiden, men vi fick löst det för tillfället i alla fall. Jag har inte något särskilt snyggt framåtsändande på någon av hundarna, men det har jag inte tränat för heller. Har jag bara ett dugligt så är jag nöjd… men det är ju trevligt om de inte rundar gruppen i alla fall 😉 Bruksstegen gick fint med bägge hundarna och alla steg togs.

 

 

 

Allra underbaraste Elit

Att tro på att mars på något sätt skulle bli en bättre månad än de två första det här året, visade sig vara lite väl optimistiskt. Dyra veterinärbesök, en bil som inte gick att laga, mer smärtor, ögonskada på Vinna, grusade SM-förhoppningar, ett till ep-anfall på Melvin och nu senast fick jag även veta att en hund som går kurs för mig just nu hastigt har gått bort. Vi avslutar månaden med taggtråd i halsen och en förkylning. Verkligen underbart.

Summering av året så här långt:

– Min moster dog
– Jag fick besked om att jag är gravid, vilket blev en smärre chock för mig och svårt att acceptera först. Nu har jag landat bättre i det.
– Mått mycket dåligt rent fysiskt och har knappt kunnat röra mig vissa dagar. Illamåande, huvudvärk, foglossning, ont i magen. Det kliar även hysteriskt mest hela tiden och jag har mycket onda svullnader. Har inte haft en endaste dag sedan december utan smärta. Går nu även in i tredje veckan med konstant huvudvärk.
– Under januari sov jag knappt. Under februari blev det något bättre men antal timmar per natt kan fortfarande räknas på en hand och det är väldigt många avbrott i sömnen och sömnen är ofta orolig. Samma sak under mars. Känner mig helt slutkörd och utmattad.
– Clas var med om ett rån och vi var bl.a i rätten för detta, vilket var rätt obehagligt då vi där var ensamma från vårt och omringade av de åtalades hela släkt, som skrattade och hånade
– Tre närstående personer mår dåligt och har blivit sjukskrivna
– Kraschade rent psykiskt och fick gå till psykolog
– Saker och ting har gått sönder till ett värde av ca 15 000 kr
– Pga graviditeten har jag fått en förlorad arbetsinkomst på ca 15 000 kr under jan-feb, men nu förmodligen mer. Har även blivit sjukskriven på 50%
– Parningsresa och veterinärkostnader till ett värde av ca 15 000 kr
– Flera spruckna stora planer för året som jag har sett fram emot länge (tävlingar, vandring i fjällen, AIM Challenge och eventuellt Hundlöpet)
– Elits kullbror får ett krampanfall två dagar efter Elit parades
– Sedan länge planerad parning på Elit och sedan abortsprutor på det med allt det känslomässiga det innebär
– I förrgår fick Vinna ett rejält sår på hornhinnan och vi fick åka in akut till Blå Stjärnan (givetvis under jourtid på kvällen/natten). Mina graviditetsbekymmer tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att bråka lite extra med mig så under undersökningen av Vinna när hon behövde mig som mest höll jag på att svimma och säckade ihop på golvet en stund.
– Vi missar troligtvis chansen att kvala till SM eftersom Vinna är sjukskriven nu (men ögat verkar tack och lov ha klarat sig bättre än jag trodde iaf).
– Elits kullbror fick samma dag ytterligare ett rejält krampanfall och är därmed diagnostiserad med ep. Så ofantligt sorgligt.
– Alla hundar från min kennel tas därmed ur avel. Mina drömmar om en valp efter min älskade, fantastiska Elit eller ens någon släkting till henne går därmed i stöpet. Sorgligt för både mig, valpintresserade och rasen i sig eftersom jag tror att flera hundar från mig hade kunnat bidra till en god utveckling i rasen, men givetvis inte nu när det finns ep där.
– Idag har jag kursavslutning med två deltagare färre. En är borta pga att hunden har fått ep, den andra för att hunden har gått bort. Så sorgligt. Två riktigt goda människor som har drabbats av elände och det är inte rättvist någonstans.

Jag har verkligen försökt att se positivt på saker och ting och blicka framåt, men just nu är det väldigt svårt. Jag har inte längre några mål överhuvudtaget känns det som och framtiden känns oviss. Har inte en aning om vad jag vill jobba mot längre och just nu känns det mest bara tungt med det mesta. Så klart blir det svårare att tänka klart och se positivt på allt när man inte mår bra och hela tiden har ont och när ekonomin är körd mer än i botten.

Jag lider med Melvin och hans familj som nu tvingas leva med ep. Jag önskar så att de ska få slippa fler anfall. Ep är en fruktansvärd sjukdom att leva med. Jag lider med Margita som nu har tredje hunden i rad som blir sjuk och hennes drömmar och planer krossas återigen. Jag önskar så att han kan få vara anfallsfri så att deras oro kan få lindras lite, så att Melvin kan få må bra och så att Margita har möjlighet att få fortsätta med i alla fall en del av sina drömmar och planer för hennes liv tillsammans med Melvin. Livet är verkligen inte rättvist någonstans. Att en så god människa som Margita återigen ska behöva få en sjuk hund känns inte rättvist. Varför blir alltid vissa drabbade hårdare än andra? Och fina, goa Melvin som är en så bra representant för rasen i övrigt. Givetvis fanns planer på att låta hans gener gå vidare. Men inte nu.

Och som så många har skrivit och sagt så är det verkligen synd att inte så underbara hundar kan få chans att avlas vidare på. Det är många som har haft stora förhoppningar på mig, min kennel och mina hundar. Jag har fått så otroligt mycket fin feedback för min uppfödning och mitt arbete för rasen och avel i stort att det känns trist att behöva lägga ned allt. Att allt har varit förgäves. Nej, helt förgäves har det såklart inte varit. För utan detta arbete hade jag inte haft min fina Elit, fått leva med fantastiska Segra i sju månader, fått en massa underbara valpköpare och de hade inte haft sina goa Vinnare och Segrare. Men det känns synd att inte kunna fortsätta.

Många vill ju så klart att jag fortsätter med uppfödning ändå. Att jag börjar om med en ny linje och fortsätter. Vi får se vad som händer. Jag är så kräsen så bara att hitta någonting nytt känns svårt. Jag vet vad jag vill ha och att hitta det är inte superenkelt direkt. Och man har ju en tendens att bli ännu mer kräsen när man tittar ut och ska hitta någonting annat. Just nu har jag dessutom tappat suget totalt för uppfödning. Jag har svårt att tänka på att aldrig mer få ha en valpkull här hemma och att försöka jobba för att ge dem de allra bästa av förutsättningar. Men att vara uppfödare är ju så mycket mer än att föda upp valpar. Det är så otroligt mycket mer och just nu känner jag mig lite less på det mesta och jag vet inte om jag tycker att det är värt det. Värt den energi det tar från mig när det inte riktigt flyter på. Men vi får se. Om jag skulle börja om helt från början med en egen tik så kan nästa kull från MiVinna’s bli, i bästa fall, om 6 år, men kanske mer troligt om 7 år. Min fina valpköpare Sofia kom med ett förslag om att köpa in tik/tikar och sätta ut på foder istället och på så sätt komma igång med uppfödningen tidigare. Det är ju en variant iofs. Men då ska man hitta rätt tikar och rätt fodervärdar också. Inte helt lätt. Och så är det det där med att jag inte vet om jag ska fortsätta med uppfödning alls. Det har varit lite för många slag under lite för kort tid. Nu behöver jag slicka mina sår ett tag så får vi se vad som händer längre fram. Och så ska jag ju bli mamma till hösten. Vem vet hur livet ändras efter det?

Jag önskar så att april kan få vara lite bättre. Jag behöver verkligen en paus från allt elände. Att ta smäll efter smäll efter smäll är jäkligt jobbigt helt enkelt och jag skulle behöva lite andrum. Måtte april bli bättre.

 

Nästa sida »