Debut i lägre klass spår

Nu var det visst ett tag sedan jag skrev…

Idag har Vega och jag i alla fall debuterat i lägre klass spår. Det var både roligt och nervöst. Det började med lottdragning där jag drog nummer 3. Mitt favoritnummer i bruks- och lydnadssammanhang. Så det började bra i alla fall.

Ut i skogen för spår. Ett ovanligt dåligt påsläpp och vi fick betyg 8,5 där. Hon kan nog ha funderat på om det verkligen var det här spåret hon skulle följa. Vi har inte spårat främmandes spår sedan appellen i våras. Sedan dess har hon bara gått mina spår, förutom en gång när pappa lade ett spår till mig. ”Det här kommer aldrig gå vägen” tänkte jag när jag följde efter henne där i starten.

Lite halvsvajigt fram till första apporten. Ca 20 m efter den första apporten springer det en EKORRE mitt framför oss och Vega jagar upp den i ett träd. Sedan står hon där överlycklig och skuttar på två ben. ”Jaha, nu var det definitivt kört” tänkte jag. Testar att säga ”Spåra”… och se på sjutton; hon lämnar ekorren och tar upp spåret igen. Sedan gick det som på räls. Vår spårträning på sista tiden verkar ha gett resultat. Hon klarade alla stigar som gicks av och på, fina vinklar, och skuttade utan tvekan över en relativt djup bäck. En så bred och djup bäck tror jag aldrig att vi har tränat på att korsa tidigare. Hur som helst var det ett väldigt fint spår vi fick, även om jag blev lite halvnervös av allt vildsvinsbök överallt. Alla apporter in och gott om tid över, så 10 i betyg på spåret.

Lydnad ganska snart efter att vi kom tillbaka. Här gick hon ungefär som hon gjort på träning på sistone, trots nervös matte. Vi har haft lite strul senaste veckan i läggandet under gång. Hon har rest sig upp när jag har lämnat henne ca 15 m. Det gjorde hon idag också. Annars gick det ändå rätt bra. Inkallning, kryp och apportering är de moment jag är mest nöjd med. Jag kom på häromdagen att Vega nog aldrig faktiskt fått testa apportering med främmande apport som någon annan hund har dreglat på. Jag trodde inte att det skulle vara några problem, men man vet ju aldrig. Det visade sig att det inte var några problem. Skönt!

Efter lydnaden var det lunch och sedan buföring med skott. Inga större problem här. Vega har blivit lite het på det här momentet på sistone, så jag får henne knappt att sätta sig inför det här hemma och det var likadant på tävlingen. Vi har inte kört med annan mottagare än mamma sedan vi tävlade appellen i våras, men det var inga problem det heller. Hon struntade bara i att sätta sig hos mottagaren, men hon stod åtminstone snällt kvar tills hon skickades. Hon har varit väldigt tjuvstartsbenägen på sistone både från mig och mamma. Det kändes på gränsen idag också, men det gick. Springa är kul!

Platsliggningen avstod vi sedan eftersom jag känner att vi inte riktigt är klara där än för tävling. Vi behöver mer träning på platsliggning för sig och mer träning med skott för att det ska kännas säkert. Hon är lite ung och oerfaren där än.

Så totalt fick vi ihop 497 poäng, kom 2:a och blev uppflyttade till Högre klass spår. Kul!

Filmer från lydnaden:

Något mer värt att nämna, eftersom det var ett tag sedan jag bloggade, är att vi även har debuterat i agility. På vår debut lyckades vi vinna en klass och tog vår första pinne. Himla kul det också.

Här är en film på vinstloppet:

Nu blir det bara några agilitytävlingar till under hösten, så satsar vi på högre klass spår till våren hoppas jag och kanske debut i lägre klass rapport.

Annonser

Fantastiskt avslut

I förrgår körde jag och Elit vårt sista agilitylopp på tävling. Att få sluta vår agilitykarriär med ett felfritt lopp på Agility-SM var en fantastisk känsla och det var en mycket rörd Emelie som kom i mål med Elit. Och extra varm i hjärtat blev jag efteråt när jag tittade på filmen och fick höra min älskade lilla dotter Tuva, 4,5 år, heja så fint på oss när vi sprang.

Nu blir det enbart satsning på tävling i bruks med Elit och i övrigt lite lattjo träning här hemma med lydnad och agility på hobbynivå.

Jag var inte ett dugg sugen på att åka på SM innan jag åkte, men nu så här i efterhand känns det så himla bra. Vi avslutade på ett fint sätt och med känslan på topp. Jag fick se fantastisk agility, se Hanna och Zuki ta hem guldet i large och Ida och Elits kullsyster Nessie ta hem ett brons i lag.

Nu är jag full av pepp för att faktiskt ta mer tag i Vega’s agilityträning. Så nu har jag skrivit upp några viktiga punkter i hennes träning att komma ihåg och har gjort månadsmål för agility för Juli månad. Idag får Elit en vilodag och Vega’s SM-satsning börjar. Förhoppningsvis står vi på startlinjen på SM om några år. Det ska bli så roligt!

Att köra klart

Gamla bilder på en annan tid. Jag och Issa på SM 2003 och 2004 (fina 2004 som gav oss silver individuellt). Notera ingången till platta tunneln 😶 Det diskuteras mycket just nu om vad man ska ha rätt till på banan efter disk, vad man betalar för osv. När jag började tävla agility var det alltid snabbaste vägen ut från banan så fort man diskade sig som gällde. Man körde helt enkelt de hinder som stod på väg till mål. Inga sura miner för det. Senare fick man lov att köra vidare även om man diskade sig. Det tog ett tag för mig att ställa om. Det kändes länge som att jag gjorde något ”förbjudet” när jag var kvar på banan efter en disk. SM 2004 var första gången jag körde klart loppet efter disk på ett SM. Det var med min sheltie Zazzi och i lag, då mina lagkompisar bett mig göra det för att de skulle få mer tid på sig mellan sina starter. Oj vad pinsamt och ”fel” jag tyckte att det var i början. Vara kvar på banan efter en disk på ett SM. Det kändes liksom inte riktigt ”proffsigt” att göra så på ett SM. Så lustigt. Tänk vad det ändras.

Nu diskuteras om man ska ha rätt till mer än vad vi idag oftast får göra efter disk. Det är bra med utveckling. Men jag är nog fortfarande den där tjejen som är tacksam över att man ens får lov att vara kvar på banan överhuvudtaget efter disk. Än idag kan jag någon gång ibland ta snabbaste vägen ut. Och vi är lika glada för det. Det ska bli intressant att följa utvecklingen till hur det kommer bli i framtiden efter disk. Kanske att jag hade önskat mig lite ödmjukhet i olika debatter av olika slag, men kanske kommer man ingenstans med utvecklingen då?

SM 2016 here we come!

Elit, 5 år

Idag kvalade jag och Elit till Agility-SM 2016. Tjohoo! Vi behövde en SM-pinne till i hoppklass men tog två, genom en 8:e plats (av 59 starter) och en 4:e plats. Så nu är Elit en av de hittills fyra aussies som har kvalat till SM individuellt.

Jag och Elit

Som om detta inte vore nog, så innebär detta dessutom att MiVinna’s kennel alltså har avkommor som har kvalat till SM i tre olika grenar: Bruks – spår, lydnad och agility.

Och som om inte det vore nog, så fick jag dessutom jättefina rapporter under dagen från Sofia och MiVinna’s Balinor (Elits kullbror) som varit ute och tävlat lägre klass sök, med en riktigt fin känsla och dessutom uppfyllt till högre klass sök!

Snabbare: Vecka 3

Elitagility

Vecka 2 under vår projekttid, blev det inte så mycket fokuserad träning eftersom jag både jobbade en del och vi dessutom sedan drog ner till Gåsahoppet där vi hade tre riktigt roliga dagar på agilityplanen.

Men nu är vi tillbaka i vardagen igen och satsar ytterligare på att bli snabbare. Efter Gåsahoppet lade jag upp en plan, som jag bollade lite med Eva Marie. Jag är riktigt nöjd med den här planen och har hittills skött mig relativt bra med att följa den.

– Korta intervaller på cykel: 1 gång/vecka
– Trickträning minst 5 pass/vecka.
– Backsprint: när tillfälle ges (ja, jag vet: något diffust 😉 )
– Explosivitetsträning på agilitybanan: 2 ggr/vecka
– Explosivitetsträning utan hinder: minst 5 ggr/vecka
– Ban-/teknik-/slalomträning 1 gång/vecka.
Trickträningen har jag slarvat med, men i övrigt har jag hållt planen rätt bra.
När jag jobbade med explosivitetsträningen blev det ännu mer uppenbart att vi behöver jobba lite mer på leksakshantering. Jag har vetat det rätt länge, men inte orkat bry mig om det. Nu känner jag dock att det faktiskt är en ganska nödvändig bit för att få till det andra. Så bara att ta tag i det jag borde ha tagit tag i när hon var yngre. Gör om gör rätt. När Elit ska ta leksaken om jag håller den i handen hoppar hon gärna och kommer seglandes i luften sista biten, för att ta tag i leksaken så nära min hand som möjligt. Lyfter jag inte leksaken i sista sekund kan det till och med hända att hon tar i handen istället. Så jag har helt enkelt bara lyft leksaken lite när hon kommer farande, istället för att ta tag i problemet. Det har inte heller spelat någon som helst roll om jag har haft leksaken i ett långt snöre. Hon siktade ändå mot handen. Jag skulle vilja att hon satsar mer mot leksaken än hon gör och mer driver in mot den istället för att hoppa uppåt. Så nu har jag lagt två pass på att även jobba med leksakshantering ihop med explosivitetsträningen och på bara de här två passen är det redan så mycket bättre. Även när jag testade med explosivitet på hinder, tog hon leksaken bra.
Det absolut svåraste är när jag håller i leksaken en bit från marken. Då siktar hon gärna mot handen. Men även det börjar bli bättre. På ena klippet syns det tydligt att hennes gamla tanke om att sikta mot handen finns länge hos henne, innan hon till slut siktar mot leksaken istället. Här kommer lite klipp på lite av den explosivitetsträning och leksakshantering vi har jobbat med. Det här är från andra passet:
Och här kommer ett par filmer från teknik-/banpass:

Projekt: Bli snabbare!

Sedan Elits skada förra våren har vi för det mesta haft lite problem med hennes fart. Hon springer liksom mer uppåt än framåt. Hon har alltid haft en tendens till det, men det är värre nu. Efter helgens tävlingar kändes det ännu mer uppenbart och jag kände mig ganska frustrerad. Hon ligger relativt nära Vinna i tiderna och hon bör egentligen ligga flera sekunder före henne. Här är gårdagens hoppklasslopp:

Så det är helt enkelt dags att göra någonting åt det tycker jag. Vi behöver bli snabbare. Elit har lite dålig kondition, behöver musklas upp och få mer styrka. Så det ska vi fortsätta jobba på. Det har blivit mycket bättre under vintern, men det finns fortfarande mycket kvar att göra på den punkten. Rent agilitymässigt finns det mycket att göra också tror jag. Bollar lite med Eva Marie och till att börja med tänker vi oss lite fartövningar där hon får jobba med accelerationen. Jag tänkte idag att jag ska börja med att bygga tre kombinationer som jag ska ha som referensram. Dessa tre kombinationer kommer jag bygga upp en gång i månaden och klocka henne, för att kunna hålla lite koll på utvecklingen.

Bana 1 kommer bestå av en böjd lång tunnel, ett hopphinder med S-sväng/tysk och ett hopphinder som ska tas i sväng. Långa avstånd.

Bana 2 kommer bestå av bara tunneln och hopphindret i sväng. Väldigt långa avstånd.

Bana 3 kommer bestå av tunneln, slalom och hopphindret i sväng. Något kortare avstånd.

Jag kommer anteckna avstånd mellan hindren och bygga upp dem så lika det går varje gång jag ska mäta resultat och för att det ska bli mest rättvist visande kommer jag ha hinderhöjden på 60 cm, då det är vanligast på tävling (annars tränar jag oftast på mycket lägre hinder).

Idag kör vi första passet 😀

Från det ena till det andra

Kiwi och Elit

Nu var det drygt 4 månader sedan jag bloggade så det kanske är dags för ett litet inlägg nu? 😛

Agilitysäsongen det här året avslutades med Novemberrusket i Tångahallen. På lördagen körde jag bara hoppklass med tjejerna för, men på söndagen körde jag bägge klasser. Helt okej resultat för alla tjejerna, med en SM-pinne var. Hade hoppats på sista SM-pinnen i hoppklass med Elit, men det blev ytterligare en i agilityklass istället. Vi missade en SM-pinne med en hårsmån då hon rev ett hinder precis på slutet i hoppklassen. Det är så sällan hon river så det kändes lite surt. Men men, vi har några tävlingar kvar nästa år innan SM-kvalperioden är slut. Nu har både Vinna och Elit en pinne kvar att ta i hoppklass för att kvala till SM. Skulle Elit kvala till SM nu så TROR jag att MiVinna’s är första aussiekenneln som har lyckats få avkommor kvalade till hela tre olika discipliner: bruks, lydnad och agility. Kul! Nu får jag bara se till att kvala också så att det faktiskt blir så 😉

Här är Kiwis och Elits sista lopp för året. De resulterade i varsin SM-pinne 🙂

Nu är det agilityvila som gäller för Vinna och Elit. 6 veckors agilityvila ska de få, har jag tänkt. En vecka och fyra dagar har hunnit gå och jag har varit sååå sugen på att träna agility, så som jag alltid blir efter träning. Men det är bara till att snällt spara på krutet till nästa år. Jag vet vad vi behöver träna på extra mycket agilitymässigt och fram tills dess ska vi försöka få upp kondis och bygga styrka lite bättre. Vi har börjat med promenaderna och balansövningar.

Elitapport

Nu när agilityn får stå tillbaka lite är det dags för lydnaden att få komma fram i rampljuset istället. Elit och jag har tagit upp elitmomenten igen och Vinna får även pyssla lite med rallylydnadsövningar emellanåt… även om det mest blir elitmoment för henne också för att vi tycker att det är roligare, trots att hon är pensionerad från lydnadstävlingar. Lilla Mira får också testa lite lydnad emellanåt.

Elit och jag har en hel att jobba på för att komma tillbaka dit vi en gång var, och helst förbi. Jag har lagt mest fokus på fjärren, vilket börjar ge resultat. Nu har jag även börjat ta tag i rapportering med dirigering, som var som bortblåst, och idag fick vi ett trevligt genombrott. Har dock lite att klura på när det gäller det. Men mer om det en annan dag. Utöver detta så har vi börjat pilla lite i de flesta andra moment också och ja… jag kan väl säga som så att vi har att göra om jag ska få ordning på det här 😛 Men kul att vara igång igen! Vi siktar på tävling till våren.

Fina trion <3