Segra


Liten Segra

Idag är det hela fyra år sedan Segra så hastigt och tragiskt lämnade mig, endast 7 månader gammal. Mycket har hänt sedan dess och det har varit en otrolig resa jag har varit på; en resa jag gärna hade sluppit men som å andra sidan har lärt mig så otroligt mycket om mig själv och det har jag Segra att tacka för.

Jag har gått igenom många skepnader och stadier sedan den där fruktansvärda dagen. Jag har dock tack vare den här resan lärt mig hur jag kan plocka ihop mig själv om jag snubblar och faller, när jag väl bestämmer mig för att kämpa mig vidare. Det är inte utan ansträngning, men jag vet att jag kan om jag verkligen vill och skaffar mig rätt förutsättningar. I och med den kunskapen jag nu besitter är min förhoppning att jag aldrig faller lika hårt igen.

Saknaden efter min älskade Segra, det som vi var då och det som vi förlorade gör fortfarande ont, trots att det nu har gått hela 4 år. Men smärtan är numera mer hanterbar. Elin postade en film på facebook häromdagen på ett träningspass från när hon passade en 5 månaders Segra när vi var på Nya Zeeland. Jag blev alldeles varm i hjärtat när jag såg alla gester Segra har för sig på den filmen som jag faktiskt ser Elit göra också. Det här är rörelser och uttryck som inte Vinna har, utan som mer verkar finnas bland syskonen, såväl kullsyskonen som småsyskonen. Så härligt att få se att en liten del av Segra faktiskt lever genom Elit också.

Och så den sedvanliga minnesfilmen:

Liten Segra retar Mira

Elit, knappt 4 månader tränar fot

Ja, jag vet att det är nästan en månad sedan jag skrev här. Mycket har hänt sedan sist och jag har tyvärr varit tvungen att ha fokuset på lite annat än hundar och hundträning på sistone. Dödsfall, rånförsök med knivhot och misshandel, inställd efterlängtad kurs, gravidbesked, inläggning på sjukhus av anhörig en hel del graviditetsbesvär. Ja jösses vilken månad januari blev. Inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Så mina hundar har tyvärr inte fått alls vad de behöver på sistone. De senaste dagarna har jag dessutom varit mer eller mindre sängliggande hela dagarna pga graviditeten. För att få lite inspiration och förhoppningsvis orka träna lite någon dag snart tittade jag på lite gamla filmer och tänkte att jag kunde lägga upp några filmer här från fotgåendeträning med Segra och Elit och utvecklingen av detta.

Jag börjar ofta med lite kroppskontrollsträning i form av t ex klossträning. Utöver detta är det lite följaövningar med kontakt osv. Med Elit och Segra gick jag vidare med själva fotgåendet i rörelse på lite olika sätt. Med Segra jobbade jag en del med baklängesfot först. Med Elit jobbade jag direkt mycket positionsarbete med t ex vändningar på stället och stegförflyttningar innan vi började gå framåt. Jag tror faktiskt att hon kunde gå bakåt i fotposition innan hon kunde gå framåt.

Här är Elit, 8,5 veckor. Påbörjan av inlärning av target och klossträning. Lilla söta hjärtegrynet.

Segra, 11 veckor. Här har vi kommit lite längre i klossträningen och har börjat jobba mer med vänstersväng och ingångar (ingångarna kommer i slutet av filmen). Lite enformig film att titta på kanske, men jag älskar den ändå. Den speglar hennes personlighet så fint. Lilla söta intensiva änglahunden. Min once in a lifetime.

Segra, 11 veckor börjar jobba med baklängesfot. Dag två i träningen. Helkul, tyckte hon, som med det mesta här i livet.

Elit, 4 månader, jobbar positionsarbete… med störning 😉

Segra, 6 månader, har fått börja gå fot mer framåt och vi har börjat lägga på lite svängar och halter ihop med raksträckorna.

Vidare utveckling med Elit, 7 månader.

Debut i lydnadsklass 1 med Elit, 14 månader.

Debut i lydnadsklass 2 med Elit, 18 månader.

Debut i lydnadsklass 3 med Elit, 2,5 år. Sämsta fria följet vi hade haft på länge men det ser bättre ut än det kändes.

Självklart lägger vi även in lite störningsträning på träningarna emellanåt också:

Segra, 5 månader

Idag har det gått 3 år sedan jag förlorade min älskade Segra i en olycka. 3 år sedan jag slogs i tusen miljoner spillror som jag sakta men säkert försöker lappa ihop igen. För alltid ärrad. För alltid förändrad… Till det bättre?… Till det sämre?… Vem vet? Till något annat i alla fall.

”Tiden läker alla sår” är nog det sämsta uttryck jag vet. Vissa sår lämnar oss för alltid förändrade. Vissa sår lämnar små ärr, andra större ärr. Men vissa sår är av den sorten som aldrig riktigt läker helt. Det bildas en sårskorpa som man ibland råkar riva upp lite och ibland lossnar hela sårskorpan. Men vid vissa tillfällen skrapas hela sårskorpan upp, tar med sig en del av den halvläkta ytan runtomkring och lämnar ett gapande sår efter sig. Det gör vansinnigt ont, men som tur är bildas en ny skyddande hinna över det igen så småningom. Det skaver alltid lite men man lär sig leva med det. När man ser på det kan man minnas med både glädje och sorg. Man kan minnas med sorg utan glädje, men aldrig med glädje utan viss sorg. Det är så jag ser på det.

These wounds won’t seem to heal
This pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase
– Evanescence

Jag har vandrat genom snåriga buskage som rivit min redan såriga hud. Jag har famlat i mörkret och hamnat i flera återvändsgränder, men till slut har jag hittat stigen utan henne. Jag har bara ännu inte hittat vägen utan det jag har förlorat som var mer än henne: det jag var då och en framtid som borde ha varit min. Men jag tar min ärrade kropp och traskar vidare på den slingrande stigen och hoppas att en dag finna mitt nya jag av acceptans och tilltro.

Jag och Segra tränar lite Liten Segra

När du slingrade dig runt min hals och tryckte din kind mot min, det är vad jag saknar allra mest.

På söndag skulle du ha fyllt 3 år. Min allra finaste Segra.


Mitt hjärtas allt.
 Jag saknar dig. Jag saknar mig. Jag saknar oss.

Idag är det två år sedan Segra så plötsligt lämnade mig. Så tung dag för mig. För lite mer än två år sedan började jag skriva ett blogginlägg om min älskade Segra. Jag blev inte riktigt klar med det då och jag funderade på om jag inte skulle lägga in det på hemsidan istället, så därför publicerades det aldrig. När hon sedan dog kändes det inte riktigt aktuellt att publicera det heller. I över två år har det här utkastet legat och väntat på att få bli publicerats. I över två år har det legat på framsidan på adminpanelen och varje gång jag loggat in påmint mig om att det finns där, att hon fanns. Jag har inte kunnat förmå mig att slänga det, men idag tänkte jag att det var dags att publicera det, att släppa det fritt.

Så här kommer det, totalt oredigerat:

Segra är verkligen en otroligt rolig hund att ha att göra med. Hon utvecklas åt precis rätt håll för mig. Ja, hon kommer bli något stor, men vad gör väl det egentligen när allt annat är så bra med henne?

Hon är lika rolig att träna med som sin mor. Segra ser så stor och klumpig ut och hennes utseende gör också att hon nästan ser lite loj ut. Men ack vad skenet kan bedra! Hon har redan en högre intensitet och fart än Vinna hade i den här åldern. Det är ett jäkla klipp i henne när man tränar och hon är hur rolig som helst med detta. Men jag tror att jag får vara försiktig i träningen så att hon inte blir alltför galen i träningen.

Hon har dock inte riktigt lika bra klipp i kampleken som Vinna hade i den här åldern. Hon leker bra och kampar mer än gärna, men kan ”småtugga” lite i början av leken. Hon är också sämre på att naturligt komma tillbaka med saker, men det börjar helt klart arta sig.

Segra har högre intensitet och är snabbare vid träning än Vinna var i den här åldern. Vinna var dock duktigare på att fokusera. Segra tappar lite lättare fokus och kan bli distraherad av störningar lättare än Vinna, men det verkar ha med att hon överlag är lite ”flamsigare” och någonting jag tror blir bättre och bättre ju mer hon mognar. Det är inte så farligt mycket hon tappar fokus, bara för ett snabbt ögonblick för att kolla vad det var, men i samma situation skulle Vinna aldrig ha kollat läget ens från början. Hon har mer bara ögon för mig när vi tränar.

Segras snabbhet är någonting som har förvånat mig en del. Hon ser så stor och klumpig ut, men det är otroligt vilket klipp det är i henne! Noterade på promenaden idag att hon faktiskt redan är lika snabb som sin mor (snabbare?). Ska bli kul att se hur hon blir att köra i agilityn. Hon verkar på något sätt något mjukare och smidigare i kroppen än vad Vinna är, trots sin storlek. Vi får väl se hur det utvecklas.

Andra små egenheter hon har är att hon har ärvt Vinnas nyfikenhet. Får hon syn på något längre bort och hon inte riktigt ser så ställer hon sig på bakbenen och kikar. Hon kan även fortsätta att gå framåt på det här viset för att kunna hålla koll på det spännande samtidigt som promenaden fortsätter.

Hon är väldigt kontaktsökande och gillar att vara nära mig och mysa. När jag sitter i soffan lägger hon sig gärna som en boa runt min hals. Hur mysigt som helst!

En helt vanlig tisdag för drygt 1,5 år sedan fyllde Segra 7 månader och 8 dagar. Den tisdagen slutade dock i katastrof och förändrade mig totalt. Segra fick nämligen aldrig uppleva nästföljande onsdag…

Igår var det ännu en helt vanlig tisdag och Elit fyllde 7 månader och 8 dagar. Lite scary, eller hur? Den här tisdagen slutade dock inte i katastrof, även om mitt klena sinne var på helspänn hela dagen och halvt om halvt väntade sig katastrof.

Idag är Elit 7 månader och 9 dagar. Hon är alltså en dag äldre än Segra någonsin blev. Känns konstigt och jag kan inte riktigt förklara hur de här dagarna påverkar mig annat än att jag lever i en känslomässig berg-och-dalbana den här veckan.

Älskade lilla Segra. Älskade lilla Elit.

Idag är det ett år sedan min älskade Segra lämnade mig. Ett år. Det är längre tid än jag hade henne hos mig. Ett år sedan jag klappade hennes vackra päls och myste ihop. Ett år sedan vi lekte tillsammans. Ett år sedan hon låg slingrad som en boa runt min hals.

Ett år som på så många sätt har förändrat mig. Ett år som har varit det värsta året i hela mitt liv. Ett år fyllt av smärta och saknad, som har lämnat stora sår i mitt hjärta.

I förmiddags var det ett år sedan vi gjorde vårt sista träningspass. Det kan ni se här:

Ikväll är det ett år sedan jag fann henne livlös på golvet i vardagsrummet. Ett år sedan jag gav henne hjärt-lungräddning. Ett år sedan jag desperat viskade hennes namn i hennes öra. Ett år sedan jag andades genom den orangea slangen i ett desperat försök att fortsätta ge henne luft. Ett år sedan jag stirrade in i hennes döda ögon. Ett år sedan jag smekte henne en sista gång och kysste hennes päls. Ett år sedan jag sa farväl…

Tänk vad allt kan förändras i ett ögonblick. Segra var min första egenuppfödda hund, som jag hade väntat på i så många år. Hunden som gav mig allt. Hon som var den bästa jag någonsin haft. Den bästa jag någonsin mött. Så lovande. Så underbar på alla sätt och vis. Så nära mitt ideal man kan komma. Hon gav mig så mycket glädje och lycka… och sedan en obeskrivlig sorg.

Jag hade henne hos mig inatt. Drömde om henne. Vi myste och jag var så glad över att få se henne igen. Hon slingrade sig runt min hals som så många gånger förr. Vaknade och ingen Segra här. Men känslan fanns kvar. Älskade lilla vän. Kanske att en del av dig lever vidare i min nästa valp. Din helsyster som jag väntar på. Kanske kommer du tillbaka till mig i en annan form. Kanske…

Du var mitt allt och jag saknar dig. Jag kommer aldrig någonsin att glömma dig. Du har för alltid en stor plats i mitt hjärta. En plats reserverad bara till dig. Någon gång kommer vi mötas igen, och jag ser fram emot det. Men jag försöker blicka framåt nu. Försöker släppa taget..

Har suttit en stund med handen på Vinnas mage, så som jag gör varje dag. Nu precis kände jag en spark för första gången. Ett tecken? Jag hade en känsla av att det skulle hända idag.

Gjorde en ny minnesfilm idag, med enbart foton:

Gamla minnesfilmen:

 

Nästa sida »