Jag känner mig så himla lydnadspepp just nu 😀 Här kommer lite filmer från en del av dagens träning.
Vi börjar med vittringen:
Inkallning:
Eftersom Vinna hade sådan mani på rutan igår nyttjade jag det idag till konskicket:
Metallapportering med Elit:
Fjärrenträning:
Jag skulle träna lite på planen med aussiesarna och lät pensionärssheltiesarna hänga med. Träningen gick kanske inte helt som jag hade tänkt eftersom sheltiedamerna, speciellt 12 år gamla Zazzi, gick in för att sabotera så gott hon kunde, framförallt när jag tränade med Elit. Hon försökte ta leksaken före Elit, hon sprang och morrade och småbet Elit i låren när jag skickade henne till konen, ställde sig i vägen och stod och lurpassade mest hela tiden. Haha, galenpannan! Av någon märklig anledning bestämde sig Vinna för att hon också skulle vara med på det där saboteringstänket. Hon fullkomligt vägrade vara kvar på sin plats när jag t ex skickade Elit till rutan. ”Min ruta!” skrek Vinna och sprang dit… Suck… Hon som alltid brukar ligga så snällt och vänta på sin tur. I träningen var inte riktigt hjärnan med heller. Anaplasmaverkan eller bara en dålig dag? Ingen aning, men så här var längesedan hon kändes 
Jaja, ny dag imorgon. Bara att hoppas på att hon känns bättre då.
Rutanträningen:
Fritt följ med Elit:
Fritt följ med Vinna:
Jag körde även lite agility, även där gjorde sheltiesarna så gott de kunde för att förstöra. När det sedan var deras tur kunde de omöjligt vänta på sin tur. Här är ett varv jag körde med Zazzi…. men ja… tydligen även med Mira då 😉
Kontaktfältsträning med Elit:
Just ja… Igår var jag i Göteborg och tränade med Tina. Elit fick då göra en vittringsapportering där någon annan har tagit i de andra apporterna för första gången i sitt liv. Att denna ”någon annan” dessutom var Tina som hon är rätt galen i borde ha gjort det lite svårare för henne. Tanken var väl inte riktigt att Tina skulle ta i de andra, utan tanken var väl att vi skulle göra det enligt lydnadsklass 3, men miss i kommunikationen från min sida ledde till detta… vilket jag inte visste om förrän efteråt eftersom jag stod med ryggen mot henne när hon lade ut dem. Duktig Elit tvekade dock inte utan tog rätt och kom in i full galopp till mig. Yey! Momentet börjar faktiskt kännas rätt säkert nu. Bara att underhålla och fortsätta finputsa lite så blir det nog riktigt fint så småningom.
Jag hör ganska ofta folk som säger att aussies är svårmotiverade. Att de inte riktigt vill jobba. Att de hellre gör något annat, och bara sådant som de själva vill. Att de lägger av när de stöter på minsta motstånd osv.
Så tittar jag på mina två aussietjejer och jag får inte riktigt ihop det där. Ja, de ligger och tar det lugnt när inget händer. Speciellt Elit. Hon är nog den lugnaste, coolaste aussien jag känner tror jag så här i vardagen. Hon ligger i princip jämt och vilar när det inte händer något. Hon hetsar inte upp sig för småsaker, utan tar det som sagt rätt lugnt. TILLS det händer något av vikt för henne.
Börjar jag se ut som att det kan tänkas vara dags för lite träning är hon snabbt på fötterna. Går jag ut så studsar hon av glädje i bröst-/huvudhöjd på mig de första metrarna, sedan springer hon till grinden och kanske studsar lite till. Går jag mot planen så rusar hon till grinden och ställer sig, är grinden öppen står hon redan långt inne på planen och väntar på mig med ett förväntansfullt kroppsspråk, innan jag ens har hunnit i närheten.
Vinna är likadan på den punkten. Att träna är livet för dem. De fullkomligt älskar det! De ställer alltid upp med glädje, oavsett om det är 30 grader varmt, det ösregnar, åskar, det är fullt av andra hundar och människor i närheten, vi tränar tidigt på morgonen, mitt på den stekheta dagen, mitt i natten eller om de redan har jobbat många många timmar den dagen. Stöter de på motstånd så jobbar de sig helt enkelt igenom det, även om det är tungt. Där har de bra mycket bättre arbetsmoral än vad jag någonsin ens kommer kunna komma i närheten av att få själv.
Att den andra typen av aussie som folk pratar om existerar förstår jag såklart. Jag har själv träffat på ett antal exemplar, vissa mer svårmotiverade än andra. Men orsakerna till detta varierar nog väldigt. Ibland handlar det om gener och individ, ibland om föraren och troligtvis ganska ofta en kombination av detta. Aussien är en otroligt formbar hund, på gott och ont, och ibland passar man helt enkelt inte tillräckligt bra ihop och man råkar då forma sin hund åt ett oönskat håll. De är extremt duktiga på att läsa sina förare.
Men som sagt, tittar jag enbart på mina egna aussies så har jag väldigt svårt att förstå det där snacket om svårmotiverade egensinniga aussies. Mina tjejer har en glad inställning till livet som jag avundas och arbete/träning ligger ALLTID högt upp på deras önskelista.
Slutapportsbelöning. Bilden har jag snott av Mia
Ja, alltså.. det var ju inte Mia jag tränade… men vi tränade tillsammans idag med systrarna bus. Vi började med att åka iväg för att gå våra spår (två upptag för Mia och Lyxa och ett ca 150 m kort spår för mig och Elit). Det första som möter oss när vi öppnar bagageluckan är två systrar som ser lika flanigt glada ut bägge två. Likheten mellan de där två slog oss mer än en gång idag om man säger så… Lyxa tog sina upptag klockrent. Så jäkla snyggt! Elit har inte spårat på evigheter och hade visst glömt hur man gjorde i början. Inte blev det bättre av att vi på något märkligt sätt lyckades få linan att på samma gång trassla in sig i fyra träd och ett varv runt mitt ben. ”Här går spåret” sa Elit och tog i för att komma fram. ”Aj aj aj, vänta lite” fick jag fram mellan hysteriskt fnitter och smärta i benet som linan försökte kapa av längs vaden 😉 ”Det här borde jag ju ha filmat” var Mias kommentar. Hmm… ja både jag och Elit gjorde nog ett rätt dåligt jobb i början.. Men sedan kom vi in i det och vi avslutade med ett toppenfint spårarbete, bra apportering av apporter och en matte som höll ordning på linan.
Därefter lite gruppmoment som hundarna skötte fint. När det är fler hundar på linjen vill Elit gärna lägga sig pladask när jag säger ”stanna kvar” och ska lämna henne. Hundar på linje = platsliggning för henne. Men vi fick tränat lite på det och det gav snabbt resultat. Bara att få till mer träning ihop med andra hundar så att vi får ordning på det där.
I övrigt så gick lydnadsträningen bra. Lite missar här och var som fick mig att skratta, framförallt när jag skickade henne till konen inför rutan och sedan när vi gjorde vittringen. Om vi tar det där med konskicket först så ställde jag upp framför konen, Elit fokuserade fint framåt, jag skickade henne, varpå hon springer iväg i full fart… förbi konen och typ 25-30 meter rakt fram. Snyggt rakt skick framåt men det var ju inte riktigt det vi tränade på… Lillflickan tyckte alldeles säkert att hon skulle springa direkt till rutan som stod där borta igår. Så förvånad hon såg ut när hon kom dit och det inte fanns några koner där. ”Ja det var ju väldigt bra fart i alla fall” var Mias kommentar 😉
Nästa fadäs kom vid vittringen. Hon satt duktigt kvar när jag vände mig om (det har hon tyckt varit lite svårt tidigare), hade bra fart ut till apporterna, växlade om till ett väldigt fint nosarbete, griper rätt och sätter av i fart…. till Mia som står några meter därifrån, gör en snygg ingång och sätter sig fot hos henne. Asgarv från mig igen innan jag ropade ”Elit”. ”Jaha” såg hon ut att tänka och sprang till mig och satte sig med rätt pinne fint i munnen. Haha, lilla sötnosen. Mer träning på att någon står i närheten av apporterna alltså. Hon tyckte väl att eftersom det var Mia som lade ut dem är det Mia som skulle ha tillbaka pinnen. När vi gjorde om det var hon återigen på väg till Mia men tänkte till och kom till mig istället.
Mellan varven (jag körde fjärren, vittringen, konskick, elitrutan och fritt följ som individuella moment) så blev det en massa trevligt tjôt. Vi är så nöjda med våra små MiVinnare som har en så härlig inställning till träning och livet i största allmänhet. Det är roligt att vi även får så mycket beröm utifrån för våra fina tjejer.
Vi avslutade träningen med lite balansbomsträning. Tre jättefina skick över balansbommen körde jag. Två av dem med att jag lyckades hinna springa förbi henne och ett där jag höll mig kvar bakom henne. Perfekta alla tre 😀 Ett till lämnande i sitt i grupp innan vi lämnade planen för en nedvarvningspromenad.
Toppenträning i trevligt sällskap där bägge MiVinnarna jobbade jättefint.
Här får ni en liten bonusfilm från apporteringsträningen igår. Vi tränade på att ta hindret även om apporten kommer snett:
Idag var mina föräldrar i Kil för att tävla högre klass spår. Tävlingen började inte så bra med en platsliggning där hunden bredvid Kiwi for iväg som skjuten ur en kanon när första skottet gick, vilket överraskade Kiwi så hon satte sig upp. Inte så mycket att säga om det, hon är inte så van vid sådant så hon behöver mer träning på knepiga situationer helt enkelt. Lite otur bara att den hunden låg bredvid just henne. Sedan var det dags för spåret. Bakspår och en pinne kort blev resultatet där. Strax därefter var det dags för uppletandet, där hon fick in 2 föremål varav ett av föremålen var hon ensam om att hitta och ta in. När detta var gjort stod det klart att de hade fått ihop tillräckligt med poäng på specialen för att klara en uppflyttning MEN de behövde då få till en bra lydnad med tanke på att de redan hade tappat en massa poäng på platsen där, så förhoppningarna var väl inte jättestora men tummarna hölls hårt. Tävlingen flöt på i ett rasande tempo i värmen och inga pauser togs, så jag kan tänka mig att det var ganska hårt för hundarna idag.
Pappa och Kiwi inledde med 9-9 på fria följet och sedan fortsatte allt med lite varierande siffror. När det var dags för prisutdelning visade det sig att de kom 2:a och precis hade klarat gränsen för uppflyttning till Elitklass. Yey! Så nu har MiVinna’s kennel ännu en brukshund i eliten. Så himla roligt 😀 Extra roligt var det förstås att i efterhand få höra allt beröm bägge domarna hade öst över Kiwi idag. De tyckte att hon var en fantastiskt trevlig hund med en helt fantastisk utstrålning.
Kiwi är nu uppe i högsta klassen i både bruks spår, agility och lydnad och detta med tre olika förare! Utöver detta har hon även ett leg i Open Ducks ASCA-vallning och ett r-cert på utställning. Det borde väl kunna klassa henne som en riktigt bra allroundaussie tycker jag 😀 Ja, ni har rätt: idag blev det ett riktigt skrytinlägg, men ibland får man göra så. Blev så himla glad över Kiwis och pappas uppflyttning idag!
Och som grädde på moset så lyckades Ida och Nessie (MiVinna’s Beldeine) vinna hoppklass 1 idag, ta pinne och blev uppflyttade till hoppklass 2. De fick dessutom ihop full pott (100 poäng) och delad vinst i nybörjarklass på rallylydnadstävlingen i fredags! Grattis!
Vinnabloggen 