… innan den där sanna träningsglädjen infann sig igen. Den där träningsglädjen som gör att man längtar till nästa träningspass. Den där träningsglädjen som försvann tillsammans med Segra.
Visst har jag haft glimtar innan. Visst har jag kommit från träningspass hög av alla må-bra-hormoner som är i omlopp efter ett lyckat pass. Men jag har trots det haft väldigt svårt för att motivera mig till nästa träningspass.
På sistone har jag märkt att jag blivit gladare och gladare av den träning jag gör – både med Elit och Vega. Jag lever på känslan länge och ser fram emot nästa träningspass. Det är helt underbart! Att hitta den del av mig själv som jag nästan trodde var borta för alltid.
Nu är det semester och träningsmotivationen är på topp. Just nu tränar vi riktigt mycket. Det var längesedan jag faktiskt kunde säga så. Vega är den som får köra mest pass just nu, men även Elit får jobba en hel del och Vinna får lattja lite då och då mellan varven också.
Vega går väldigt bra i det mesta just nu och Elit är vansinnigt rolig att träna brukslydnad med. Hon får mig alltid att le stort på lydnadsplanen. Hon verkligen strålar av glädje när hon kör lydnad… förutom när jag säger att hon gjorde något jättedåligt och tycker att vi ska göra om. Då skäller hon ut mig efter noter, haha. Som en lång harang av svordomar liksom.
Vinnabloggen 