april 2012



Orolig Vinna och avslappnad Elit hos veterinären

Jag har under en tid känt att någonting inte riktigt har stämt med Vinna. Ingenting som jag direkt har kunnat ta på utan mer en känsla. När man tränar och lever så nära sin hund på det här viset känner man när allt inte riktigt är som det ska med sin hund, även om ingen annan riktigt ser det. Jag har funderat på det ett tag. Funderat på om jag inbillar mig eller inte, men tillslut så bokade jag tid hos veterinären. De kollade igenom henne och tog en massa prover som var helt normala och de trodde inte att det var någonting med henne annat än kanske skendräktighet. Men jag tyckte ändå inte riktigt att det stämde in på henne så jag strök mig från lydnadstävlingarna jag skulle ha varit med på i helgen och bokade även in en tid för Vinna hos Annika Falkenberg för en ordentlig genomgång.

Men så igår fick vi svar på proverna för borrelia och anaplasma. Borrelian visade negativt och anaplasman positivt. Veterinären hade bara pratat in ett meddelande på telefonen om detta igår och hade inte tid att prata då, men idag fick jag veta lite mer. Hennes titrar låg på 1:300 och gränsvärdet för anaplasma går vid 1:80, så det var ju helt klart över detta. Så Vinna ska nu få gå på medicin i 3 veckor. Åkte förbi apoteket idag för att hämta ut det men de hade tyvärr inget hemma, så jag får snällt vänta ett par dagar till..

Utöver detta så är det sjukskrivning som gäller för henne i 1,5 månad. Om 1,5 månad ska vi ta nya prover för att se hur det står till med henne då, alternativt så kunde jag bara titta på om symptomen har försvunnit, men då de är så diffusa och jag dessutom mest märkt av det i träning så tycker jag att det är bäst att ta prover för att se hur det står till med henne egentligen för att inte riskera att sätta igång henne om hon inte är helt bra…. eller för den delen att gå omkring och tro att hon är sjuk när hon inte är det (vilket nog skulle vara ganska troligt när det gäller mig).

En och en halv månad med enbart promenader alltså. Hon får inte lov att göra någonting som skulle kunna pressa henne det minsta lilla. Inte ens gå spår. Kul tid för min lilla Vinna med andra ord 😦 Någonting positivt i det hela är väl att jag äntligen har fått svar på vad det har varit för fel på henne. Men jag hade önskat att det var någonting annat eftersom man inte vet hur prognosen på detta är, då det är olika från fall till fall. Jag är i alla fall glad över att det inte verkar ha drabbat henne så hårt som det kan drabba en del andra hundar. Hon verkar ju inte må särskilt dåligt av det, vilket jag är oerhört tacksam över. Ingen stelhet eller hälta.

Men ändå blir jag så otroligt ledsen över det här. Under drygt två års tid har jag kämpat mig tillbaka till livet och kämpat mig tillbaka på tävlingsbanorna. Nu i år har jag äntligen känt att jag faktiskt har börjat hitta tillbaka till mig själv på agilitybanorna och då händer det här! Slutet av 2012 års SM-period sabbades av en äcklig fästing och eventuellt/förmodligen sabbas även 2013 års SM (i både lydnad och agility) för oss pga den här fästingen.

För i allra bästa fall kommer jag och Vinna vara tillbaka på tävlingsbanorna i juli igen. I BÄSTA fall! I värsta fall kommer vi inte tillbaka alls om hon inte blir av med skiten, men det vägrar jag att tro på. Men ett relativt troligt scenario är att vi inte kommer igång igen förrän till hösten. Ingen agility med Vinna, ingen lydnad med Vinna, inget bruks med Vinna under den tiden. De viktigaste månaderna för mig i agilityn är april-augusti då jag har som mest tävlingar inplanerade med många chanser att plocka SM-pinnar. Större delen av den perioden går nu upp i rök för oss.

Det är lätt hänt att man tappar suget när sånt här händer känner jag. Så som jag har kämpat och så händer det här när man äntligen börjar känna att man är på väg tillbaka. Sheltiesarna är pensionerade och Elit är för ung för agility så Vinna är ju min enda agilityhund. Kiwi räknar jag inte riktigt då jag inte har möjlighet att träna henne så. Jag har tidigare noterat att det har känts lite märkligt att bara ha en hund att tävla med i agility eftersom jag har varit så van vid att ha fullt upp med flera hundar att köra i många år och nu när det här hände så känns det ännu mer märkligt. Att det liksom bara kan ta slut så där och man inte får vara med längre. Man blir så snabbt ringrostig och det kommer ta lång tid att bygga upp känslan på banan igen. Och lydnaden blir till att börja om med… igen… när vi väl får sätta igång igen. Det lär inte bli någon debut i högre klass spår för oss till hösten heller så som jag hade tänkt.

FY vad tråkigt det känns!!! Visst… jag har Elit att träna och börja tävla lydnad med och kanske starta appellen. Men jag hade verkligen sett fram emot det här året med Vinna! Och jag kommer sakna agilityn då det faktiskt är agilityn som har hjälpt mig en hel del att börja hitta tillbaka till den jag var innan jag kraschade.

Så det känns faktiskt rätt förjävligt just nu. Just som saker och ting börjar falla åtminstone lite på plats så ska alltid något sånt här hända. Varenda gång! Börjar bli lite less faktiskt. Man kan tycka att det inte är någon stor grej egentligen, och nej.. egentligen är det kanske inte det. Men för mig är det det just nu.

Allra viktigast för mig är såklart att Vinna blir bra igen. Tävlingarna kommer alltid i andra hand. Men jag kan inte låta bli att bli lite rädd ändå då tävlingarna har hjälpt mig såpass mycket att komma tillbaka. Vad händer nu? Förmodligen är det inga problem, men jag kan inte låta bli att bli lite orolig. Det är på agilitybanan tillsammans med Vinna jag har börjat hitta mig själv igen, så jag är faktiskt lite självisk också i mina tankar om att jag hoppas att Vinna blir bra snart igen. För lite rädd är jag allt över att jag kanske tappar bort lite av mig själv på vägen om det dröjer för lång tid.

Men men, ingen idé att tänka för mycket på det. Bäst att fokusera på att göra den här tiden så bra som möjligt för Vinna och få henne frisk så snart det bara går. För oj, vad hon inte kommer tycka om att hon inte får lov att hänga med ut och träna! Den här våren och sommaren får omplaneras lite helt enkelt. Sköna promenader med Vinna och de andra. Lite småpyssel med Vinna. Och så får det bli till att lägga en god grund i agilityn här hemma med Elit istället för att jaga SM-pinnar på agilitytävlingar med Vinna. Lägga ner ännu mer energi på lydnaden med Elit och komma ut på lite tävlingar. Lika bra att försöka få till en start i appellen med henne också. Kanske kan boka in någon utställning nu när det inte krockar med någon agility- eller lydnadstävling med Vinna.

Nä, nu får jag ta tag i att maila till de agilitytävlingar, lydnadstävlingen och utställningen som Vinna är anmäld till för att stryka henne och få lite pengar tillbaka.

Älskade lilla Vinna, bli bra snart!


Segra, 5 månader, utlånad på kurs

Eftersom jag skrev om aktivering igår så passar det väl utmärkt att jag skriver om passivitet idag? För även en god passivitetsträning är av stor vikt. Det är viktigt (men kanske inte alltid så lätt) att hålla en god balansgång mellan aktivitet och passivitet. Just passivitetsträningen kan ibland vara lite lätt att missa bitar av när man har en aussie kan jag tycka. De är generellt sett alltid villiga till träning oavsett om de egentligen är trötta eller inte. Det är lätt hänt att träna lite för mycket och alldeles för långa träningspass med dem eftersom de så gärna alltid ställer upp. Som resultat kan man få en aussie som har svårt att varva ned när det vankas träning eftersom den vet att det bara är några sekunders vila som gäller innan det är dags igen, så det gäller att vara beredd.

Jag försöker att tänka mig för när jag börjar träna min valp. Med Segra var jag väldigt duktig på det här, med Elit har jag varit lite sämre men har turen att hon från början hade en bättre ”av-knapp” än Segra. Hon lade sig till och med för att vila när hon var liten valp medan vi väntade på grön gubbe vid övergångsställen! Dock tappade jag lite av det här under en period.

Hursomhelst så försöker jag redan från början jobba på aktivitet kontra passivitet. Det här gör jag på lite olika sätt. En variant är att om jag t ex låter valpen jobba för sitt ena mål mat så tränar vi intensivt under en kort period (som iofs inte alltid lyckas bli så kort dock, ehrm). När vi pausar ser jag till att hon pausar ordentligt. Jag sätter mig ner på golvet (eller stolen) och väntar helt enkelt ut henne tills hon lägger sig ner för att vila ordentligt (kan ta en stund i början). Jag kan i början även ge någon godisbit för steg i rätt riktning. När hon slappnat av ordentligt sätter vi igång träningen igen osv. Jag sätter alltså inte igång träningen igen om hon bara ligger och tittar förväntansfullt på mig. Så här gör jag för att försöka lära valpen redan från början att när vi tränar så är det full fart, intensitet och koncentration från oss bägge, men när vi pausar så gäller det att pausa ordentligt och passa på att vila. Jag vill att hon ska kunna koppla av även ute i träningsmiljön utan att jag ska behöva sätta in henne i en bur. Jag kan dock koppla henne i början om det skulle behövas för att hon inte ska få chansen att gå på nya äventyr om vi t ex är utomhus.

Utöver sådana här övningar under träningen kör jag även ”ren” passivitetsträning ganska mycket under valpens uppväxt (och även senare i livet såklart). En stor del av detta gör jag bla på agilitytävlingar. Här passar jag på att gå runt lite med min valp, stannar för att titta lite på agility/prata med folk, ser till att hon hinner slappna av ordentligt (ex lägger sig lugnt ned utan för mycket förväntan i blicken, sätter sig, står avslappnat osv). Alltså utan en massa förväntan på att det ska hända saker hela tiden. Tränar lite emellanåt (nyttig träningsmiljö att vänja valpen vid) och ser däremellan till att hon varvar ner ordentligt. Ibland med en mysstund tillsammans med mig och ibland utan kontakt från mig överhuvudtaget.

Vi åker ut på stan och går på promenader och sätter oss på någon bänk en stund innan vi går vidare eller går i skogen och stannar för att vila (oj vad jag har slarvat med det inser jag nu). Hon är med på kurser jag håller i och får där vänja sig vid att inte stå i centrum hela tiden. Där har jag henne blandat i bur, bakom kompostgaller och i koppel (ibland även lös) för att vänja henne vid att kunna ta det lugnt i olika lägen.

Jag ser helt enkelt till att hon får vara med mycket i olika situationer som vi kan tänkas behöva vara en del i och försöker lära henne att trots att det kan vara mycket förväntan på sådana platser ska man även kunna varva ned ordentligt och passa på att vila lite, vare sig det är i bur, bakom kompostgaller, i koppel eller om hon kanske till och med är lös (är hon okopplad försöker jag självklart se till att hon inte kan lyckas störa andra ekipage om de inte är en del i den planerade träningen).

Utöver detta så ser jag även till att det hemma är lugn och ro mellan varven. Man får inte hålla på att leka hela tiden eller på annat sätt fara runt. Man vilar ordentligt och behöver inte tassa efter mig bara för att jag reser mig upp för att gå och hämta något. De får lov att leka inomhus hos mig, både med varandra, med mig och själva med leksak, men jag ser till att det inte blir för mycket och att de vilar däremellan. Inte direkt något som jag egentligen tänker på numera, utan som är självklart för hundarna hos mig och något som valpen lär sig ganska snabbt.

Någonting som jag också försöker tänka lite på emellanåt är hur och vad jag tränar när vi kör våra aktiva träningspass. Att inte enbart köra en massa galet aktiva och intensiva beteenden utan att även träna en hel del stadgebeteenden och utveckla dessa (har helt klart slarvat lite med detta med Elit dock). Men det här är såklart även kopplat till vad det är för individ jag har. Märker jag att min hund kanske börjar varva lite väl mycket vid träning så får jag nog tänka mig för lite mer hur jag bygger upp träningspassen. Får hunden ordentligt med vila? Kan den växla bra mellan aktivitet och passivitet? Har jag jobbat väldigt mycket med explosiv träning på sistone och kanske behöver jobba lite mer på lugna beteenden? Kanske köra lite mer belöningar med godis istället för leksak under en period eller fortsätta belöna en hel del med leksak men däremellan se till att hunden varvar ner ordentligt och kanske därmed även köra kortare pass? Och så vidare och så vidare.

Tja, det var lite om mina tankar angående passivitetsträning. Ibland går det kanonbra och ibland får man lite bakslag. Har hunden lite svårt för att varva ned ordentligt i någon av de situationer jag testar henne i ger det mig bra information om att det här är någonting som jag behöver jobba mer med om jag nu vill att hon ska kunna ta det lugnt i just den situationen senare. Jag tror att om jag under hundens första år tänker mig för ganska noga när det gäller passiviteten så kan jag lägga en mycket god grund hos hunden som vi sedan kommer ha nytta av genom hela hundens liv, oavsett om jag ska ha min hund som tävlingshund eller inte. Men jag tror också att det här är någonting som även faktiskt behöver underhållas med jämna mellanrum. Även om jag har varit tokduktig med passivitetsträningen av min valp kan jag lätt förstöra min fina grund genom en ”dålig balansgång” mellan aktivitet och passivitet senare i hundens liv.

20120409-120504.jpg
Trött och nöjd Elit efter många timmars aktivering

På mina aussies har jag ett aktiveringsminimum om absolut minst 14 timmar/vecka (bortsett från om jag är sjuk eller liknande). Det ger ett dagligt aktiveringsbehov om minst 2 timmar, men då jag hellre slår ut det på en vecka blir det ibland mer och ibland mindre. Notera dock att det är ett minimum och oftast blir det bra mycket mer än dessa 14 timmar/vecka.

När jag fick hem Ila såg jag till att aktivera henne ordentligt, vilket hjälpte till att ge snabba framsteg hos henne. Men med tre unga och aktiva aussies i huset är det svårt att hinna med allt och jag kände att jag behövde få lägga lite mer tid på ”mina egna” hundar. Så den sista månaden hos mig fick tyvärr hennes aktivering stryka lite på foten, vilket märktes ganska snabbt på henne då hon gick tillbaka lite i träningen enbart pga det. Så att Ila har fått ett nytt hem med någon som har ordentligt med tid för henne är verkligen underbart.

När Ila flyttade till Line ökades hennes aktivering på igen och återigen gav det väldigt snabbt resultat hos henne. Det är otroligt vad ordentligt med aktivering faktiskt kan göra för en hund.

Det märks verkligen tydligt på mina hundar när jag har haft ordentligt med tid att lägga på dem så att de har fått vad de kräver. De blir så där härligt nöjda och harmoniska då. Det är ju så olika hur mycket en hund kräver i form av aktivering, dels beroende på individ men framförallt beroende på ras. Jag har valt aussien pga många orsaker, men en av orsakerna är definitivt deras arbetslust. Med arbetslusten kommer även ett aktiveringsbehov som heter duga. Aussien är framtagen som en vallhund som ska ha kraft och ork att kunna jobba en hel dag. I och med det kommer så klart även ett ganska stort aktiveringsbehov. Men jag älskar det och skulle inte vilja ha det på något annat sätt!


Ila och hennes nya kompis Camaro

I fredags flyttade Ila hemifrån. Hon har flyttat till Line och Erik (och deras ridgeback Camaro) i Linköpingstrakten på prov i en månad innan ett eventuellt köp. Hittills går det jättebra och jag blir såååå glad av att läsa Lines rapporter om hur det går med Ila. De har hunnit med en massa skogspromenader, en hel del promenader i samhället för att träna på hundmöten och den miljön, en hel del lydnadsträning, passivitetsträning, ett par besök på brukshundklubben och idag var de även på privatlektion för Anders Svensson (deltagit på många SM och har även varit med i lydnadslandslaget).

De verkar trivas finfint med Ila och har nog redan kärat ner sig i henne en hel del, så som många gör som träffar Ila. Ila har börjat landa riktigt bra hos dem och jag tror att hon trivs som fisken i vattnet nu när hon har fått någon som har ordentligt med tid att lägga på henne. För Ila är en aussie ut i klospetsarna. Hon kräver en hel del aktivering för att må bra. Både fysisk och psykisk aktivering.

Hundmötesträningen verkar ha gått bra. Har bara reagerat vid något enstaka möte när hunden har dykt upp hastigt runt ett hörn. Överlag blir hon lugnare och lugnare på promenaderna och alltmer avslappnad. Privatlektionen med Anders hade gått bra och de fick mycket beröm. Anders tyckte att Ila var en riktigt fin och härlig hund med riktigt bra kvalitéer.

Än så länge håller de på att lära känna varandra, men det känns som att det flyter på väldigt fint för dem 😀