Första flytten

 
Till vänster: Svea & mamma Vinna. Till höger: Svea & matte Anette

Nu har den första valpen ”flyttat hemifrån”. Det var en lycklig Anette som stod utanför dörren kl 10 i förmiddags för att hämta hem sin lilla ”Svea” (MiVinna’s Applecreek). Själv hade jag fruktansvärt svårt att släppa ifrån mig min lilla älskling. Självklart stod jag där med fulgråten totalt över mig när det var dags att säga hejdå. Mitt förnuft tyckte att det var fånigt. Jag kommer ju snart få se henne igen. Hon kommer till ett jättebra hem och jag kommer få träffa henne ofta. Mitt hjärta höll inte alls med om det och höll väl snarare på att brista. Som Mia skrev i Anettes blogg strax efter 10 idag: ”Nu är du nog precis i Ljurhalla och skär ut en liten bit ur Emelies hjärta ;)”

Det hela kändes i alla fall mycket bättre när glada sms-rapporter började strömma in kl 12:05. Hela 5 sms har Anette varit duktig och skickat mig om hur det går för lilla Svea. Hon verkar ha gjort sig hemmastadd fantastiskt fort, har hälsat på Rocco och Nisse, tuggat på ben, varit ute på en kort kissepromenad och sovit en stund. Hon verkar ta det mesta med ro. Anette skriver om deras lilla promenad så här: ”Hon är riktigt tuff och gick på som om hon aldrig gjort annat! 😉 ner i ett dike, skällde lite uppfordrande på Nisse och jagade sedan mina byxben innan vi gick vidare.”

Har fått lite goa sms-bilder på henne i sitt nya hem också. Tack och lov för valpköpare som tänker på sin stackars uppfödare på det här viset!

Nu sitter jag bara och väntar på att fler valpar ska bli hämtade av sina nya hussar och mattar. Imorgon börjar aussielägret. Jag är har hand om agilityn och det lär väl ge mig lite annat att tänka på.

Vallning

 

Igår kom Mia hit för att följa med mig och valparna till Herrljunga. Det var nämligen dags för valparna att få komma ut i lite nya spännande miljöer och att få träffa lite andra djur för första gången.

De fick först komma ut i trädgården för att undersöka en liten stund först. Jättekul, sa de, och så fanns det ju skojiga människor där! De fick syn på ankorna som gick i kompostgaller på tomten och de var spännande. Speciellt Segra var väldigt nyfiken på dem. En anka lyckades smita ut ur hagen. Valparna roade sig emellanåt med att förfölja den stackars ankan. Det var lite klurigt att försöka få in den igen eftersom valparna gärna var där och saboterade lite för oss. Jag fick i alla fall visslat till mig dem. Några kom springandes med en gång när jag gav signal, några andra var kvar och ”vallade” ankan lite. Men tillslut kom även de… med ankan före sig. Se där hämtträningen är redan avklarad, så det bockar vi av från listan 😉

Så måningom fick Carin, Rikard och Mia (och Anders och Camilla?)  in ankan undertiden jag distraherade valparna. Sedan släpptes först en svart-vit stor hund ut (border collie såklart) och sedan en till. Den var stor men spännande tycktes de tycka. De fick chans att undersöka dem en liten stund och sedan bar det av mot fårhagen. Alla valparna hängde glatt på fram till fåren (som stod i en liten fålla) och var nyfikna på dem. Inte alls så försiktiga jag trodde att små valpar skulle vara. Carin lyfte även in några av dem en och en i fållan så att de under kontrollerade former fick chans att lukta på de där stora ulltottarna (utan att bli nermanglad).

Efteråt fick de även hälsa på Carin’s unga bc Pan och Anders och Camillas unga tollare Queen. Queen höll sig mest undan för de små äckliga varelserna. Pan tyckte däremot att de var rätt fräcka. Men det var inte riktigt ömsesidigt. Valparna var trötta och var inte särskilt roade av Pans lite vildare färd runt dem.

Det var jätteroligt att få se hur valparna reagerade med så mycket nytt. De fick även träffa en katt för första gången. De sprang glatt fram till honom men läste duktigt av att han inte ville ha med dem att göra och gick då undan. Lilla Segra verkade bli väldigt förtjust i bc-killen Roc och passade på att jaga honom lite efter vi hade varit hos fåren. Lite lustigt det där. Vinna gillar också just Roc väldigt mycket och tycker också att han är rolig att jaga.

Innan vi åkte hem fick Vinna för första gången pröva på att valla ankor. Hon har tidigare fått vara inne hos ankor i koppel hos Nina på Fätorpet, men då var hon mer eller mindre rabiat. Nu var hon lite mer normal, men hade en fin tändning på ankorna. Jag verkade dock inte existera så mycket för henne… Hon tyckte att hon kunde valla runt de där fjäderfäna lika bra alldeles på egen hand. Så kontrollen på det hela var väl så där. Vid ett tillfälle råkade hon skrämma in några under en jättestor sockertoppsgran, men hon gick duktigt in under granen och tog ut dem allihop. Vid det laget hade jag redan insett att hon inte skulle skada dem, annars hade jag aldrig vågat låta henne gå in och ta ut dem obevakat därifrån (såg ju ingenting vad som hände därunder). Är nöjd i alla fall med hur hon jobbade med ankorna, även om det blev en smula okontrollerat och även om hon smög sig iväg då och då för att valla dem lite medan vi stod och pratade. Ser hopp inför framtiden! Nu ska vi ta och sätta igång med vallningen igen och Carin tyckte att vi skulle ta och börja på ankor nu efter uppehållet. Det kommer dock tränas lite mer lydnad i vallningen nästa gång vi kommer dit…

På väg till hagen

Vila passar på att sniffa lite på Colt

På väg till fåren

Segra tycker att det är spännande och går nyfiket fram och kollar

Lyxa är nyfiken och kollar upp lite närmre vad det kan tänkas vara för något ulligt

Segra får chans att kolla lite närmre. Först ovanifrån…

… sedan underifrån

Kiwi har hittat en spännande svans

Segra förföljer Roc, sin nya idol

Puss på dig!

Anders skulle smyga iväg och släppa ut Queen och Pan. Inte så lätt med efterhängsna valpar

Queen och de två svarta bekantar sig som hastigast

Segra och Pan har hittat något intressant att lukta på

Segra och Pan bekantar sig lite närmre

Sista dagen med gänget

Laddar in dagens nytagna bilder i datorn. 347 bilder står det. Tittar på klockan… 11:40. Kan det vara desperationen och ångesten över att det är sista dagen med alla mina älsklingar som skapat denna fotofrenesi? Usch, det känns inte alls kul att behöva lämna ifrån mig några av dem imorgon. Men jag kan tänka mig att det är några otroligt lyckliga valpköpare som blir desto gladare. De har väntat länge nu. Några av dem har väntat i flera år på det här.

Själv har jag väntat på det där som de flesta uppfödare säger: ”De sista veckorna är så jobbiga med valparna att man nästan tycker att det är skönt när de åker…” Men nej, faktiskt inte. Det där jobbiga har ännu inte riktigt inträffat. Visst är det lite arbete med dem och visst har man blivit väldigt låst här hemma, men jag tycker faktiskt ändå att det mest har varit roligt med valparna. Det där jobbiga jag har väntat på har liksom aldrig riktigt kommit.

Förnuftet intalar mig i alla fall att valparna självklart kommer få det så mycket bättre hos sin nya matte/husse där de kommer få full uppmärksamhet, vilket de verkligen börjar behöva. Att det dessutom är kunniga hem de kommer hamna i där de kommer få chansen att pröva på massor av skojiga aktiviteter är ju såklart ett stort + som lugnar mig betydligt. Men varför känns det ändå så svårt?

Ögonlysningen…

… gick jättebra med alla valpar. Alla valparna utom hanen och framförallt min lilla blå fröken satt snällt stilla på bordet när de ögonlystes. De två hade vissa åsikter om att tvingas sitta still så där. Att fröken blå skulle reagera så där var jag nästan helt säker på. Hon har tidigare visat tydliga tecken på att inte tycka om att bli fasthållen (hon har t ex varit en av de värre vid kloklippning). Men bra att få veta detta tidigt, då detta så klart kommer läggas mycket träning på under hennes uppväxt. Hon har, liksom sin mor, visst kontrollbehov. Vinna tycker t ex inte om att bli tvångshållen eller att bindas fast hur som helst. Får hon däremot möjligheten att själv ha lite kontroll i situationen går det bra. T ex om man istället för att binda upp henne bara släpper kopplet på marken och ber henne vara kvar går det bra (även om jag tränar sheltiesarna under tiden). Eller om hon bara känner att hon har kontroll själv vid t ex kloklippning (koncentrerar sig på att ligga still på sidan) går det hur bra som helst. Men tvingar man henne rent fysiskt till något sätter hon sig på tvären direkt. Lilla Segra ser ut att ha ärvt detta drag från sin mor…

Vill även tacka er som skrivit att det är enkelt att få namnet ändrat på valpen. Jag hade först tänkt strunta i det eftersom jag trodde att det skulle vara bökigt att få det ändrat. Men efter era glada tillrop om hur enkelt det var, skickade jag iväg ett mail till SKK och frågade om jag kunde få hennes namn ändrat. Och det var tydligen bara att skicka in framsidan på registreringsbeviset och skriva vilken ändring jag ville göra så gör de ett nytt. Smidigt! Så tack allihop! Nu kommer Segra faktiskt få heta MiVinna’s Acoustic Image i stamtavlan i alla fall.

Veterinärbesiktning

Lilla Acoustic Image, numera Acoustic Guitar istället…

Nu har jag precis kommit hem från veterinärbesiktningen. Allt har gått jättebra och alla valpar mår fint! Valparna skötte sig fint. Det var en hel del protester mot att tvingas sitta i bur, men så fort de fick komma ut och bli undersökta var de helnöjda. Gos av veterinären och godis på bordet medan chipmärkning och sprutor sticks i nacken. Matglada som de är kastade de sig genast över godiset och åt glupskt medan det stacks i nacken. Hanen sa inte ett knyst varken när chipet sattes på plats eller när han vaccinerades. Bara åt glupskt. De flesta andra sa bara något litet pip, men slutade inte äta. Min lilla blå hade dock väldigt segt skinn enligt veterinären, så på henne gjorde det lite extra ont, stackaren. Apropå henne så upptäckte jag någonting MYCKET irriterande. Mitt namn som jag hade valt till henne och var så nöjd med hade blivit FEL i stamtavlan *gråter en skvätt*. Hon skulle ju heta Acoustic Image, men heter nu tydligen Acoustic Guitar. Precis som sin far alltså, *surar*. Ja ja, det är väl inte så mycket jag kan göra åt det utan får väl snällt ta och acceptera det. Men jag kan inte låta bli att bli irriterad.

Hursomhelst är det oerhört skönt att alla valparna mår bra och att det inte var några fel på dem. Lilla Applecreek har ett mycket litet (enligt veterinären) navelbråck. Men det visste jag redan och jag hade redan talat om det för Anette som ska ha henne. Veterinären rekommenderar oss att massera det så ofta som möjligt eftersom det då kan försvinna.

Det var roligt att se hur valparna skulle reagera hos veterinären. Men det var svansar i topp, glada pussar utdelades till veterinären och luktsinnet var det då rakt inte några fel på. Det dröjde inte många sekunder uppe på borde innan de fick vittring på att det hade legat godis där i ena hörnet för föregående valp. Veterinären fick snabbt ändra ordningen hon undersökte dem på genom att kolla hjärtat så fort som möjligt på dem eftersom det var lite svårare att höra när de började sniffa efter godiset. Envisa var de också, de skulle undersöka vart godiset hade legat till varje pris. När det väl kom fram när det var dags för chipmärkning och vaccinering kan ni tänka er att de var mycket nöjda. 

Vill passa på att tacka Ulla som var med och hjälpte mig idag. Hon är även så snäll att hon följer med och assisterar imorgon när det är dags för ögonlysning för valparna i Göteborg. Håll tummarna för att allt går bra för oss då!