En bekännelse… eller att rannsaka sig själv… eller vem man vill vara

Det kommer ganska ofta fram folk till mig på tävlingar och berömmer mig för min positiva attityd till mina hundar. Det är så klart alltid glädjande att höra. För mig är det viktigt att det är den attityden som som syns utåt, då jag tycker att man bör föregå med ett gott exempel både som instruktör och tävlande, men framförallt för att det faktiskt är den attityden och relationen med mina hundar som jag vill ha. Det är något som jag alltid strävar efter att vara en så god förebild i som möjligt, både för min egen skull, mina hundars och för andras skull.

Som sagt så är det många som just påpekar min positiva utstrålning gentemot mina hundar på tävling, oavsett hur det går. När man pratar lite om det verkar många dock ha uppfattningen att det verkar vara lättare för mig att vara på det viset eftersom jag på något vis verkar ha det mer naturligt. Lite som att antingen har man det eller så har man det inte. Jag har funderat lite kring det där på sistone.

Jag är mer eller mindre uppväxt ute på brukshundklubben. Mina föräldrar har hållt på med hund så länge jag kan minnas. Pappa är bruks- och lydnadsdomare, mamma har hållt kurser och bägge har tävlat flera hundar i elitklass. För 18 år sedan fick jag min första allra egna hund, en sheltiehane vid namn Mingo. Under min uppväxt och när jag fick Mingo och började träna med honom kan man väl säga som så att jag tränade ganska annorlunda mot vad jag gör idag. Träningen var mycket mer fokuserad på korrigeringar då och man visste inte så mycket annat. Jag skulle väl kanske inte påstå att träningen enbart handlade om korrigeringar, så som många idag pratar om att den gjorde. Nej då, det var mycket belöning och belöningstänk också. Bara det att man jobbade mycket mer med både och, och för det mesta låg man så klart på en övervägande del belöningar. MEN gjorde hunden fel skulle den korrigeras och den skulle minsann få veta att man var missnöjd med den och i många fall var det även hur trivialt felet egentligen ens kunde vara.

Själv var jag törstig på kunskap och lärde mig hela tiden nytt och mer. Jag läste på om klickerträning och började med detta väldigt tidigt, redan under valpstadiet med Mingo tror jag. Det var bara det att jag blandade det med all annan träning också. Men allteftersom jag lärde mig mer desto mer tog jag avsteg från korrigeringsträningen. Att jag ville lämna den träningen beror på flera saker. Dels så tycker jag att det är ett tråkigt sätt att träna hund på och jag gillar inte vad det gör med relationen mellan mig och min hund (men det sistnämnda tog det många år innan jag fattade). Dels så är det trist med träning där man faktiskt fokuserar så mycket på vad som är fel med hunden. Man fick också mer negativa känslor ihop med den här träningen. Ofta kunde man bli arg och irriterad på hunden och att säga till den ”på skarpen” blev på något sätt även lite självförstärkande för en själv, vilket jag tror gjorde att man lättare hamnade i den situationen igen. Stackars lilla Mingo som fick utstå så mycket av min okunskap.

Så här ville inte jag träna hund, så jag fortsatte att lära mig mer och att utvecklas. Jag gjorde aktiva val i hur jag faktiskt vill ha det med mina hundar. Vilka känslor jag vill ha tillsammans med träningen, hur jag löser problem som uppstår och hur jag vill att hundarna ser på mig och vår träning tillsammans.

Många verkar tro att så som jag tränar, tävlar och så som jag är idag är jag för att jag alltid har varit sådan att det är så jag lärde mig hund. Det kunde inte vara längre ifrån sanningen. Jag har gjort ett aktivt val för hur jag vill jobba med mina hundar och det här är faktiskt något som jag ständigt jobbar på att förbättra hos mig själv. Jag kan tappa humöret emellanåt, som idag t ex, och jag skäms över hur jag kan bete mig då. Under de första åren jag hade stackars Mingo blev jag ofta irriterad och tappade humöret och jag tror på något sätt att det blev lite inlärt. Det är min absolut sämsta egenskap som tränare och någonting jag är medveten om och jobbar på att förbättra. Genom att jag vet hur jag vill träna och att jag lägger ansvaret på mig själv så tror jag dock att det har hjälpt mig att ta ordentliga sjumilakliv framåt i min roll som hundtränare. Det händer väldigt väldigt sällan att jag hamnar i sådana situationer med mina hundar numera och jag tror att det är ganska många som kommer bli rätt förvånade när de läser den här texten.För varje år som går, sker det alltmer sällan. Jag kan snabbare även känna igen fel typ av känslor hos mig ihop med hundträningen och stoppa upp och ändra riktning. Idag tog det en liten stund för mig att se mig själv men så fort jag gjorde det gav jag mig en mental örfil (jepp, ska jag vara irriterad på någon så ska det vara mig själv) och skärpte till mig och plötsligt blev allt så mycket bättre.

Så jag tror snarare att det handlar om ett aktivt val man gör. Jag skäms fruktansvärt och blir förbannad på mig själv när jag brister i mitt avtal med mig själv. Min träning och min tillvaro tillsammans med mina hundar ska vara rolig. Träningen ska bygga på glädje för båda parter och det bör inte finnas någon rädsla för vad som händer om det blir fel, inte för någon av oss.

Jag är oerhört tacksam för alla mina hundar som har hjälpt mig att bli en bättre människa och hundtränare. De har alla sina brister och förtjänster, precis som jag, men jag har lärt mig allteftersom att lägga mer fokus på det positiva hos dem i träningen, fått dem att växa och förbättrat vår relation och vårt teamwork. De är och har varit fantastiska läromästare med sina olika personligheter.