Spår och uppletande

Idag stod spår och uppletande på schemat för Vinna och Elit. Det var så där lagom med snö i skogen som gjorde att jag kunde se mina fotspår här och var, men det var tillräckligt diskret för att inte hundarna skulle lägga märke till dem.

Elit fick ett spår som var strax över 1 km långt. Det tog mig drygt 16 minuter att lägga det och jag höll ett bra tempo då, så jag funderade på om det kanske kunde bli lite tufft för Elit att klara tiden på 24 minuter. Spåret gick i skog, på äng, över stenmurar och sly och här och var följde vi en skogsväg en liten bit för att lägga en vinkel på den. Liggtid var ca 1,5 timma. 6 apporter + slut.

Vinna fick ett kort spår på drygt 300 m. Kort men väldigt klurigt och när jag lade slutpinnen funderade jag på hur sjutton jag skulle lyckas gå det med Vinna utan att slå ihjäl mig. Väldigt kuperat om man säger så, lite svårframkomligt på något ställe och ett smärre stup jag skulle försöka hålla mig ifrån att ramla nedför. En del vinklar och en spetsvinkel. 2 apporter + slut, varav en apport gömde jag lite bakom ett träd under en rot. Liggtid: ca 1,5 timma.

Hundarna var inte riktigt kloka någon av dem, men Vinna var värst. Jösses vad glada de var över att få spåra.

Jag började med Elit som satte av i ett hiskeligt tempo. Vid första apporten kastade hon sig över midjeväskan och slet tag i godispåsen samtidigt som jag reste mig upp efter att ha belönat henne en stund, varpå allt godis ramlade ut på marken och Elit blev kommenderad att hålla sig undan medan jag satt där och försökte plocka tillbaka allt godis som hade spritt sig över marken, lite lätt muttrandes.. Lite sur blev jag då jag hade  varit duktig och startat tiden när jag släppte henne på spåret och tänkte att nu spricker väl allt. Det finns inte en chans att vi tar oss runt spåret inom tiden nu. Oj vad fel jag hade! Haha, det var tydligen löjligt att tvivla på att vi inte skulle klara tiden. Elit apporterade snyggt in alla 6 apporter + slutapporten, fick kämpa lite med en av apporterna där snön hade blåst över den så att den var helt täckt, men hon hittade den efter en liten stunds letande. Vi tog oss i ”mål” på drygt 17 minuter. Bara en minut längre tid än när jag lade spåret alltså, detta trots godisfadäsen vid första pinnen. Själv kände jag mig lite smått lyrisk efter det här spåret. Så himla snyggt spårarbete av henne och verkligen klockrent vid alla apporter.

Vinna, den lilla tokan, var inte riktigt klok någonstans i sitt spår. Uppletandet av spåret skötte hon snyggt och det var ingen tvekan vid upptaget av spåret. Men sedan fick jag kämpa för att hänga med. Vinna brukar alltid vara rätt bekväm att spåra med. Hon alltid ett väldigt lagom tempo numera… inte idag dock! Idag var jag glad att hon inte väger mer än 20 kg, för hon tog i rätt bra i linan och det var knappt att jag orkade hålla henne. Bara att försöka hänga på alltså. Jag flög efter henne som en vante fladdrandes i vinden, men lyckades mig igenom spåret utan att slå ihjäl mig vílket ju alltid är positivt 😉 Vinna plockade snyggt alla apporter och kom farandes med dem till mig i turbotempo. Jag såg inte så mycket av hennes spårande eftersom jag hade fullt upp med att försöka klara mig igenom spåret med livet i behåll, men jag antar att hon spårade bra eftersom vi tog oss igenom spåret på, vad som kändes som några sekunder, och vi dessutom fick med oss alla apporter. Hmm… ja, bortsett från tempot så var det bra i alla fall 😉 Lilla galenpannan.

Efteråt blev det uppletande: Mamma och Kiwi fick börja, sedan körde jag med Elit och Vinna fick starta sist. Alla hundar skötte sig fint, men hade lite svårt med brandslangen i snön. De fick komma riktigt nära den för att få den i nosen.

Återigen imponerade Elit stort på mig. Vi har inte gjort det här mer än totalt tre gånger i hennes liv men hon var verkligen en naturbegåvning idag. Jag har stor nytta av beteendet jag har lärt in inför rutan även i uppletet märker jag. Gick fot med henne, sade sitt när jag stannade, varvid hon satte sig snabbt och fokuserade framåt. På ”Letapport” stack hon iväg i bra tempo spikrakt ut, fick snabbt ett föremål i näsan precis när hon passerade det (vi hade vinden i ryggen), tvärvände, grep det i farten, satte av i hundra knyck med det i munnen tillbaka till mig och gick automatiskt in och satte sig fot med det. Redan där var jag tokglad över hur fint hon gjorde det. Gick några meter åt höger, skickade henne igen, hon sprang återigen ut i ett bra tempo rakt ut när en vindpust kom från höger och hon plötsligt kastar sig iväg rakt åt höger ca 15 m och sliter tag i ett föremål hon tydligen fick i nosen på väg ut. Återigen finfin fart in till mig och en snygg ingång. En förvånad men mycket nöjd och glad Emelie kände att det nog fick räcka för henne. Bra att sluta med en sådan go känsla.